Vissa saker man skriver på måste man liksom gå och hålla för sig själv en stund. För de känns lite för fina för att dela med sig av direkt. Så är det med den artikel vi lovat att skriva om Skogsnäs. Den har vi behållit längst in i hjärtat, och vi hoppas kunna förmedla varför.
Nu ska vi, Linda och Sonny samt Lindas barn, berätta om den bästa hotellvistelse vi upplevt.
Vi åkte ner till Skogsnäs, för att se Lindy & Bon Bon Band i ett litet samhälle utanför Sollefteå. Vi kommer fram till en by där husen ser ut att vara byggda av mumintroll. Det är fredagskväll, vägen vi har kört på har varit under all kritik, även med inlandsmått mätt, och vi är trötta.
Hotellet är tomt. Vi går runt och hoar, och i brist på telefonnummer så skickar vi till slut ett mail till kvinnan som tog emot vår bokning. Hon kommer halvspringande efter några minuter. Hon har en turkos klänning ”a very nice bag to put a body in”, gnistrande ögon, långt vitt hår och när hon kommer in i rummet är det som att dra upp en rullgardin, så mycket utstrålning har hon. Hon har en skrällig hosta, som hon förklarar kommer från att hon nyss kom hem från Delhi, där hon driver ett projekt för kvinnor som tillverkar tyger.
Hon är en 77-årig textilkonstnär och heter Sarah, och hon har bott i kollektivbyn i 50 år. Lindas dotter tittar lite förskräckt på muminhusen och frågar om de är en sekt. ”Nä men för helvete” skrattar hon högt, och visar vilket rum som hon tror passar oss bäst. Alla rummen har olika teman. Vi hamnar i bonderummet med två stora utdragbara kökssoffor vi ska sova i. Vi fnissar lite åt att vi fått buro-rummet men säger inget för att inte bryta magin. Hon springer runt och lagar mat, och när Linda står i vägen knuffar hon henne och skäller.
Linda erbjuder flera gånger sina tjänster i egenskap av kock, och till slut sätter Sarah henne tveksamt på att skala några kilo potatis. Annars springer Linda mest runt och diskar och försöker att göra lite jävla nytta. Sarah konstaterar att Linda och hon är samma sorts människor, och Linda frågar allra ödmjukast ”kan du tänka dig att avlasta min egen mamma och adoptera mig lite sådär på deltid”. Sarah skrattar igen och ger sig sedan in i en lingvistisk diskussion på engelska med trettonåringen.
Vi sover som gudar i detta hus byggt av goda intentioner, solidaritet, knivskarpa intellekt och en önskan om att för i helvete bara få lite lugn och ro.
På lördagen blir det soppa. Vi ska på spelningen med Lindy and the bon bon band på kvällen. Vi har med oss en flaska champagne vi somnat ifrån varje nyår, och sprättar korken. Och där står Stefan Sundström som tänker sova på Sarahs soffa. Linda som varken känner igen namn eller ansikten står som ett fån, men Sonny tar tillfället i akt och börjar snacka musik. Efter en stunds googlande inser Linda att det är snubben som skrivit krönikor i ETC, och Sonny fnyser åt det barbariska i att låta detta vara det Stefan blir igenkänd som.
Sarah frågar om vi är resande, och sen berättar hon att hon var med och startade upp en camping för resande i England under den tiden då travellers inte var välkomna någonstans. Dagen efter frågar hon och hennes man Lillis om vi sett filmen ”svart katt, vit katt”, och berättar att musikerna från filmen bott på Gröna Huset och att de jagade henne spelandes stråkinstrument när hon lagade mat till dem.
Lillis är Sarahs motsats i många avseenden, och ändå är det så uppenbart att de är själsfränder. De träffades 1970 på en rock-konsert berättar Sarah, sedan tar Lillis fram gitarren och spelar, och Sarah sjunger med den ljuvaste raspiga bluesröst vi hört. För oss. Samtidigt som hon lagar mat, till oss. Lillis kör bil mellan olika projekt samtidigt som han sopar, torkar bord, och berättar om kollektivet, skogen, och hur fantastisk hans fru är.
Vi skålar i champagnen, och helt plötsligt kommer det en gammal man och avbryter oss. Han är på en konferens om skogen, på hotellet vi bor på, och vill berätta om när han av en slump blev domare i en skönhetstävling på Borneo, och blev så klappfull på risbrännvin att han till slut inte varken såg skillnad på kandidaterna eller kunde bedöma hur många det var kvar. Detta säger han att han dragit sig till minnes genom att lyssna på när Sonny sjunger. Och eftersom ingen historia är bättre än den som överraskar, är hans bidrag en guldstjärna till en redan innan underbar kväll.
Innan Lindy & Bon Bon Band drar vidare på söndag morgon kommer deras trummis Michael och berättar med andan i halsen att när han gick till hotellet från kulturhuset kvällen innan så hade han hört ett brak i skogen som skrämt halvt ihjäl honom. Med tanke på brakets intensitet undrade han om det möjligen inte fanns grizzly-björnar i Skogsnäs. Vi skrattar gott, och Lillis säger att det nog mest troligt var en ko. Bandet åker tillbaka till tryggheten i Stockholm efter många lyckönskningar och kramar.
Det känns inte ens som om vi är gäster, eller på ett hotell. Det känns som om vi är hos släktingar som tycker att det är fantastiskt att vi är där. Vi tindrar med ögonen, och längtar tillbaka redan innan vi åkt. Det är liksom en sån plats. Där folk förälskar sig.
Lindy & Bon Bon Band: Det är omöjligt att inte bli förälskad, förtrollad, förförd och förtappad
Linda Lundqvist linda@dikko.nu
Sonny Carlsson redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
