Debatten om den svenska skolan går årligen varm. Och det finns många problem med den svenska skolan. Åsikter om varför skolan är i fritt fall går isär. Förslag på lösningar likaså. Ändå verkar den breda debatten glömma bort elever med autism och ADHD.
Skoldebatten har sedan lång tid uppmärksammat att det varje år går ut niondeklassare utan gymnasiebehörighet. 2012 var andelen elever med behörighet till gymnasiet som gick ut 87,5 procent men år 2022 hade 85 procent gymnasiebehörighet. På skolor som ligger i socioekonomiskt utsatta områden är andelen behöriga elever mycket lägre.
Bland orsaker som behandlats genom åren återfinns brist på behöriga lärare, föräldrars utbildningsbakgrund, huruvida föräldrar har utländsk bakgrund eller ej, om skolan ligger i ett socioekonomiskt utsatt område, det fria skolvalet och läroplanen 2011.
De flesta debattpunkter som jag anger ovan dyker upp eftersom de återkommer i statistiken, exempelvis föräldrars utbildningsbakgrund eller om skolan ligger i ett socioekonomiskt utsatt område. Med statistik baserad på olika variabler kan vi dra olika slutsatser om orsak och verkan och med det ta ställning till möjliga lösningar. Ändå är det någonting som fattas men som dessvärre blivit värre.
Jag talar förstås om situationen för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. 2016 genomförde Autism Sverige en skolenkät som visade att 50 procent av dessa elever saknade godkända betyg i svenska, matematik och engelska. 51 procent av dem hade en så kallad problematisk frånvaro.
2021 kunde Autism Sveriges skolenkät konstatera att färre än fyra av tio elever med autism når målen i svenska, engelska och matematik. 2022 framgick det av en studie från Institutet för arbetsmarknads och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) att 80 procent av unga som har en funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga inte tar gymnasieexamen.
I en registerstudie utförd av KI från samma år framgår det att nästan 40 procent av elever med autism, utan intellektuell funktionsnedsättning, går ut nian utan godkända betyg i kärnämnena. För elever med både ADHD och autism är risken för att misslyckas i skolan nära 50 procent.
Orsakerna till att elever med NPF inte lyckas i den svenska skolan har sedan lång tid uppmärksammats av funktionsrättsrörelsen. Främst handlar problem kring läroplanen från 2011 och det nya betygssystemet.
I Diskrimineringsombudsmannens rapport Förekomst av diskriminering från i år finns det mycket som tyder på att andelen problem för elever med funktionsnedsättning ökat de senaste åren. Enligt rapporten har DO de senaste fem åren i genomsnitt fått in cirka 270 anmälningar per år som rör personer med funktionsnedsättning. En stor del av dessa anmälningar handlar om elever med NPF som diskriminerats i skolan.
Men hur ser diskrimineringen ut? Det kan handla om att elever inte får det stöd som de behöver, brister i skolans utredningar och åtgärder, att skolans stöd och anpassningar sätts in för sent, elever utan diagnos nekas stöd, brister i behandling och bemötande eller att man nekas plats i förskola eller skola. För att bara nämna några.
De flesta har säkert sett eller hört att skolan är en av orsaken till att andelen med NPF-diagnoser ökar i Sverige. Detta beror delvis på de förändringar som skett sedan läroplanen från 2011 infördes. Då skulle skolan inkludera alla elever och barn med autism skulle in från särskolorna. Samtidigt gjorde man sig av med särskilda undervisningsgrupper, resursenheter och andra anpassade lösningar i skolan.
Effekten av den här omstruktureringen har lett till att många elever blivit hemmasittande. 2018 kunde Kalla Fakta, med statistik från SCB, visa att det fanns 5 500 elever där ute som blivit hemmasittande. Organisationer som Autism Sverige och Attention misstänker samtidigt att siffran är högre än så.
Som framgår av DO:s rapport har också Skolinspektionen identifierat att elever med NPF har hög skolfrånvaro. ”Diskriminering kan vara en orsak till att en elev inte kan gå till skolan”, skriver DO i sin rapport, och att ”stanna hemma från skolan för att undvika diskriminering kan få förödande konsekvenser för den enskilda elevens skolresultat.”
Vad som är extra intressant, särskilt med tanke på uppdrag gransknings dokumentärserie ”Bokstavsbarnen” som visade för inte så längesedan, är just att skolorna ställer krav på en diagnos för att eleverna ska få stöd. För de anhöriga blir detta en väldigt jobbig process, särskilt då BUP och andra delar av psykiatrin har fått utstå nedskärningar de senaste 10–15 åren. Men det framgår av DO:s rapport att detta inte ska vara ett krav för att få extra stöd i skolan:
”Skollagen uppställer [inget] krav på någon diagnos för att en elev ska ha rätt till stöd. En diagnos får således aldrig vara ett villkor för att en elev ska få stöd i skolan. Av dialogmöten med civila samhället framkommer dock att elever och vårdnadshavare upplever att det ofta är svårt att få stöd från skolan om elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte kan uppvisa en diagnos.”
Detta är ju väldigt allvarligt, eftersom det visar på att den svenska skolan sviker eleverna med NPF. Samtidigt vet vi att det inte skulle behöva vara så här. Ändå går debatten runt kring samma frågor hela tiden. Och den sittande regeringens vårbudget innebär fler nedskärningar inom skolan som drabbar elever med NPF ännu mer.
Något som behövs mer är statistik över elever med funktionsnedsättningar i skolan. Behovet av detta har lyfts fram av myndigheten för delaktighet, specialpedagogiska skolmyndigheten, Autism Sverige och Attention på varsitt håll. Med en sådan statistik skulle vi bättre kunna förstå effekten av de förändringar i svenska skolan som skett sedan 2011 och framåt. Vi skulle också kunna se ifall funktionsnedsättning är en variabel som samspelar med alla andra som man nu redan för statistik kring.
Och om det inte vore nog med det kanske debattklimatet om npf-elever skulle bli bättre än vad det är nu. Under arbetet med den här artikeln har jag stött på märkliga påståenden om den här elevgruppen. Det verkar vara fri lejd att sparka på de som redan ligger ner, inte minst om de har en funktionsnedsättning. Att avfärda elever med NPF som lata och ointresserade eller rent av en kostnad för samhället är med dagens kunskaper om funktionsnedsättningar inte bara okunnigt utan också helt ignorant.
Det finns uppenbara lösningar på problemen i skolan. Men då måste makthavare och de debattörer som försvarar deras misstag erkänna sina fel och göra om och göra rätt.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
