Stephan Skougaard är en återkommande skribent i magasin DIKKO och här bidrar han med en berättelse som ska vara med i en kommande bok. Boken kommer också bli en musikalföreställning som han samtidigt skriver manus till. För musiken till musikalföreställningen står Åsa Bällsten. Premiär räknar de med att det blir nån gång under 2023.
Redan som barn ville jag veta allt – jag var en nyfiken liten jäkel.
Den första tiden av det som skulle bli min barndom fick jag väldigt lite av det ungarna idag kallar för input. Jag satt inlåst på institution alltför länge. Utan radio, utan tv, helt isolerad från omvärlden. Jag är övertygad om att min tid på barnhemmen och välvilliga vuxna gjorde mig ohälsosamt nyfiken på det som existerade utanför min sfär. När jag väl kom ut ville jag veta allt om hur världen fungerade, hur allt hängde ihop.
Jag gjorde såklart allt vad jag kunde för att mätta min hunger på kunskap.
Som femåring undrade jag om porslinet på toaletter alltid måste vara vitt? . Så jag målade såklart om det till ilsket rött med lackfärg. Föga populärt hos mina nya föräldrar.
Klockor och apparater skruvades sönder och sattes ihop igen. Ofta blev det delar över och ibland funkade det, ibland inte. Men jag lärde mig alltid något. Jag läste allt jag kom över och var nog den flitigaste gästen på skolans bibliotek.
Fyra år innan de första punkarna dök upp i England så körde jag en säkerhetsnål genom kinden. Jag hade sett Ali Ben Hassan på Kiviks marknad som gjorde det samma, fast med strumpstickor. Det fanns bara ett sätt att ta reda på hur det kändes Det kändes förvånansvärt lite. Bara man hittar rätt ställe att sticka på. Nu vet jag det.
Mycket av det jag läste om eller såg på TV, skulle testas i verkligheten. Som en liten Mythbuster spräckte jag många av mina illusioner om hur fiktion och verklighet hänger ihop. Jag tillverkade rökbomber för att se hur mycket rök som krävdes för att fylla en trappuppgång, sånt vill man ju veta. Jag tillverkade en fallskärm gjord av stulna lakan från tvättstugan, denna skulle testas från en bro. Tack och lov stoppades projektet av en förbipasserande tant. Trots att det inte var hennes lakan.
Alla de där stolleproven gav en hel del kunskap, jag lärde mig något varenda gång. Som vuxen blev jag kallad ”Stephan-kan-allt” av grannarna. Det var ju smickrande, men när jag väl fått en fråga, en undran i skallen, så gjorde den nästan ont, tills jag visste.
Det var en helt vanlig söndag i februari, jag var på väg till det lilla industriområdet kring Scheelegatan och järnvägen. Det var spännande marker för en liten grabb av min kaliber. Skrothandlarna, de tomma industrilokalerna, järnvägen med sin banvall och godståg. Grossisterna, lastkajerna. och buskagen. Allt var en del av min barndoms lekplatser.
Efter att ha passerat Konditori Rondellen och Lucky på Amiralsgatan genade jag till vänster upp för branten vid järnvägsbron. Genom ett hål i staketet som löpte genom nyponsnåren längs banvallen så nådde man industrierna utan att behöva ta omvägen vid Saab – Ana på Scheelegatan. Idag är buskarna snåriga och taggiga, men då var det en baggis att ta sig igenom, gå en bit, och så ner igen vid K A Lundbladh – frukt- och grönsaksgrossisten med sina lättknyckta frukter. När arbetarna där hade sina raster så pilade vi över banvallen och tog så mycket vi hann ur lådorna som stod på lastkajen. Och så tillbaka över vallen igen.
Idag är där avspärrat med ett rött plank och taggtråd.
Vi käkade mer frukt och grönt än vad våra föräldrar någonsin vågade drömma om.
Nu var jag framme vi det lilla industriområdet, vad jag skulle göra här visste jag inte, men alltid hände det nåt.
Jag hade länge funderat på en sak (bland många andra). Det där med att folk att lägger sig platt avsvimmade så fort de fått en snyting på film? Var det verkligen så?
Filmsnytingar utdelade av Errol Flynn Och John Wayne i svartvitt i vår Luxor klockan 21.35 på lördagskvällarna, de påverkade mig absolut, och frågorna malde i mig. Hur kändes det till att klippa till någon så? Svimmade man så lätt? Hur länge låg dom där? Jag hade sett gangstrar och cowboys på tv göra det många gånger, och undrade såklart hur det låg till.,
Då dök han plötsligt upp. En liten kille i min egen ålder, och ungefär lika stor. Han kom gående längs Volframgatan. Jag hälsade och vi började snacka lite Det var en trevlig parvel, men det var jag tvungen att bortse ifrån.
Det luktade sött av rutten frukt, dieselolja och gammalt gummi. Ystadtåget passerade med ett råmande och det gnistrade från trådarna över rälsen.
”Kom så ska jag visa dig nåt” sa jag, och lockade honom med mig runt lastbilen vi stod vid. Där bakom var det ingen som kunde se oss.
Han stod framför mig, intet ont anande om vad som skulle komma.
”Ja, va e de då?” undrade han.
Jag fäste blicken på hans hakspets, hade hört att så skulle man göra. Jag knöt näven och slog till – allt vad jag orkade. En rallarsving laddad från tårna sänkte ögonblickligen den stackars pojken till marken. Jag stod kvar med bultande fingrar, de gjorde ont, och såg på mitt offer som låg i det smutsiga gruset framför mina fötter. Han hade inte svimmat av raklång som de gjorde på TV. Istället låg han i fosterställning med underarmarna till skydd för sitt ansikte. Han grät som det barn han var och snyftade bönande ”Snälla, snälla, snälla…”
Vetgirigheten som brann i mig var släckt för denna gången. Jag sprang hela vägen hem, glad och lättad.
Nu visste jag.
Stephan Skougaard
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
