Jag lyssnar på den politiska debatten där det svenska språket är en slagdänga för att komma till rätta med de flesta problemen. Politiker påpekar ofta behovet av språkkunskaper. Samtidigt saknas ambitionen att skaffa sig kunskap om hur många som talar vad. “I Sverige talar vi svenska” är ett politiskt uttalande. Vilket i sig är sant: vi talar svenska, jämsides med en rad andra språk.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist E-post: britt-inger@dikko.nu DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn och Instagram |
“I Sverige talar vi svenska” har varit statsminister Ulf Kristersson paroll sedan ett antal år tillbaka. Numera är det ingen i riksdagen som ifrågasätter det påståendet. Kristersson låter som en papegoja som upprepar 2009 års språklag: ”Svenska är huvudspråk i Sverige.” Innan 2009 var svenskans status som samhällsbärande språk så obestridd att det aldrig fanns med i någon lag.
Diskussionen är inte ny. ”Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel” sade den legendariske finansministern Gunnar Sträng. Den gode Sträng missade dock att svenska språket är fyllt av inlånade ord från andra språk.
Det man missar i diskussionen om Sverige och språket är att Sverige aldrig har varit ett enspråkigt land. Mellan 1611–1718 uppskattas det att ungefär hälften av invånarna talade svenska, cirka en tredjedel talade finska. Beroende på hur krigslyckan såg ut under denna stormaktstid så var också lettiska och tyska var stora minoritetsspråk i Sverige. Svenska språket påverkas inte alls lika mycket idag som det till exempel gjorde av tyskan under 1300–1500-talet.
Så att Sverige har varit ett flerspråkigt land och att svenskan har många inlånade ord är inget nytt. Det är snarare ett faktum att vi är mer enspråkigare nu än vad vi var när Gustav II Adolf och Karl XII regerade. Vilket kan vara viktigt att ha med sig i tanken när språkdebatten förordar ett enspråkigt Sverige.
När Sverige förlorade Finland 1809 och fram till utbrottet av andra världskriget 1939 är förmodligen den mest enspråkiga delen av Sveriges språkliga historia. Utöver finnar, resande/romer och samer fanns det inga större minoriteter som talade något annat än svenska. Men att dessa minoriteter pratade sitt eget språk sågs inte som ett problem. I skolorna kunde man undervisa på både samiska och finska. Resandefolkets barn hade varit så länge i Sverige att de ingick i de svenska klasserna och de romer som kom till landet under den här perioden fick inte gå i skolan.
Mot slutet på 1800-talet föddes idén om att nationalstaten skulle stärkas. Därmed tog också tanken form om att landets medborgare skulle formas utifrån samma mall och alla skulle vara nyttiga medborgare. Denna försvenskningspolitik klassade samiska, finska och meänkieli som sämre språk, romanin sågs redan innan som ett rövarspråk som var mindre värt än de andra. Nu förbjuder man också barnen att prata något annat än svenska i klassrummen.
Så kommer andra världskriget och sätter punkt för utopin om ett enspråkigt land. Sverige går nu från att vara ett utvandrarland till att bli ett invandrarland. Mellan åren 1821 och 1930 utvandrade sammanlagt 33 miljoner européer till Nordamerika. Omkring 1,2 miljoner av dem kom från Sverige.
Det som är intressant med den pågående språkdebatten är att ingen vet något säkert eftersom det inte förts någon officiell språkstatistik. De argument som förekommer är endast killgissningar och inget evidensbaserat påstående. Protesterna mot folkbokföring som listar talare av till exempel romani eller jiddisch baserar sig så klart på hur man historiskt har använt sig av olika register för förföljelser av vissa grupper.
Från 1 juli 2009 kom en språklag för finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska som är de nationella minoritetsspråken. Det innebär att det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk liksom det svenska teckenspråket. De fem nationella minoritetsspråken har med sin långa närvaro influerat det svenska språket med många ord.
Alla språkvetare vet att det helt saknas vetenskapligt stöd för språkkravens effektivitet. Olle Josephson, professor i nordiska språk, påpekar ofta det i Svenska Dagbladets språkspalt när nya språkkravsförslag läggs fram av politiken.
Men det verkar som politikerna har skapat sig en egen sanning som passar deras politik och som har föga mycket med vetenskap och evidens att göra. De kör på mottot: om man upprepar samma sak tillräckligt många gånger så klibbar det fast sig i folks medvetande och blir till en sanning.
Jag lyssnar på de politiska upprepningar där det svenska språket används som ett sätt att komma till rätta med de flesta problemen Sverige har. Det kan handla om allt från gängkriminalitet till integrationen. Politiker tjatar om vikten av svenska språkkunskaper utan att egentligen veta om det är det som är det viktigaste eller inte.
“I Sverige talar vi svenska”. Eller gör vi det? Hur många ord i det svenska språket har vi lånat in från ett annat språk? Vi talar snarare svenska, jämsides med en rad andra språk, till exempel så har vi engelska som obligatorisk språkundervisning i skolan.
Så hur var det nu, talar vi uteslutande svenska i Sverige?
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
