Jag lade ut en fråga om det fanns några som kunde svara på frågor om ”Våld i nära relationer” och fick in flera som ville berätta. Ämnet berör och är viktigt det här är därför det första reportaget i en serie om Våld i nära relationer.
Läs DIKKOs artiklar om Våld i nära relationer HÄR
Närmare en femtedel av de anmälda misshandelsbrotten under 2019 rörde misshandel av en närstående med vilken offret hade eller hade haft en parrelation. Anmäld misshandel av andra närstående genom släktskap eller familj stod för 15 procent av samtliga misshandelsbrott. I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 18 procent av de som utsattes för misshandel under 2016 att gärningspersonen var en närstående, står det att läsa på bra.se hemsida (Brå, brottsförebyggande rådet).
Av de kvinnor som svarade på mina frågor levde ingen av dem med sina förövare idag. I den här artikeln kommer tre av dem uttala sig.
Mitt förhållande slutade abrupt för 7 år sedan. Det var väldigt destruktivt och väldigt manipulerande. En av de saker mitt ex tryckte på var att han faktiskt aldrig slog mig. Det var sant, men att han höll fast mig, våldtog mig och bröt mig ner psykiskt var inget han pratade om.
Jag levde i ett förhållande i 10 år och gick på nålar, han tog tid på mej när jag handlade, fick aldrig ha stängd dörr på toa, han slutade jobba för att kunna ha koll på vad jag gjorde på dagarna. Det är så mycket, han knäckte mitt självförtroende så jag kände mig mindre värd och att allt jag gjorde var fel. Idag lever jag i ett helt underbart förhållande som är händelserikt på alla vis, träffade min ungdomskärlek efter många år.
De bakgrundsfaktorer som verkar ha starkast relevans är ålder, familjerelation, utbildning, boendeform och ekonomiska förutsättningar. Utsattheten är högst bland personer i åldrarna 16–34 år, ensamstående föräldrar, personer med högst gymnasial utbildning och personer boende i flerfamiljshus. Utsatta kvinnor har ofta sämre ekonomiska förutsättningar än kvinnor som inte blivit utsatta, enligt bra.se.
Varför anser du att det är viktigt att lyfta frågan om våld i nära relationer?
Därför det är vanligare än man tror och kan vara svårt att se utifrån.
Våld i nära relationer kan se så olika ut. I reklamblad eller upplysningar från olika vårdinstanser så är det oftast en kvinna som antingen blir slagen eller har blåmärken som bevisar det. Så otroligt mycket hinner hända innan man kommer till den punkten. Ibland kommer man inte dit alls. Det betyder inte att man inte har upplevt misshandel, det betyder bara att misshandeln ser ut på ett annat sätt. Desto mer information som kommer ut om hur många olika sätt man kan bli drabbad desto lättare blir det att känna igen sig när man själv sitter mitt i det och försöker hitta svar på varför det är något i magkänslan som säger att det inte borde vara så här.Det är viktigt att lyfta frågan eftersom det är inget man vågar prata om när man lever i ett sådant förhållande för man är så nervärderad så man tror blint på den man är i hop med, jag själv trodde ju på vad han sa att ingen vill ha mej.
Andelen kvinnor som gjort en anmälan var något större än andelen män. Det i särklass vanligaste skälet till att man inte polisanmält det man utsatts för, är enligt denna kartläggning att man betraktar händelsen som en småsak. Att man i stället redde ut händelsen på egen hand anges också ofta som skäl, enligt bra.se.
Våld i nära relationer är ett större problem än man vet. Jag kontaktade Guldstadens kvinnojour i Skellefteå och ställde frågan om mörkertalet till dem.
Det är en svår fråga att svara på, det vi upplever är att en del kvinnor som vi kommer i kontakt med inte har berättat för någon annan om våldet som hon är utsatt för. Vi upplever att det fortfarande är väldigt skuld- och skambelagt att vara våldsutsatt.
När jag frågade kvinnorna om hur deras destruktiva förhållande påverkat dem till att bli den person de är idag, svarade de:
Mitt förra förhållande påverkar mig absolut idag också. Speciellt om man har barn, eftersom man lägger all energi på att få barnen att känna sig trygga. Idag är jag starkare men det finns mycket kvar som jag behöver reda ut. Många saker som jag gömt i mitt undermedvetna och som jag länge tänkte inte störde mig så mycket. Fast till slut kraschar kroppen och man har inget annat val än att ta itu med det.
Jag väntade i hela 9 år innan jag gick in i ett nytt förhållande. Jag var rädd för att jag skulle göra samma misstag igen. Idag är jag väldigt noga med att tala om för mina nära och kära att jag älskar dem och jag visar det och jag tillåter ingen ändra på mej längre, jag är mej själv.Jag är mer försiktig att släppa in någon i mitt liv. Undviker vara i den stad vi levde tillsammans i. Jag undviker situationer där han kan dyka upp. Jag ser ofta vissa mönster på män som har samma mönster som han som utsatte mig.
Många som blir utsatta för brott av sin partner lever ändå kvar i relationen under lång tid. Att man väljer att stanna kvar kan ha flera förklaringar, till exempel att man fortfarande älskar sin partner eller är orolig för hur det ska gå för honom/henne om man går eller är rädd för konsekvenserna av ett uppbrott. Det är också vanligt att den som är utsatt själv bagatelliserar våldet och ”viftar bort” det man utsätts för, eftersom man efter lång tid av psykiskt och fysiskt våld känner sig mindre värd som människa. Man skuldbelägger sig själv och tycker att man förtjänar våldet, står det på polisens hemsida.
Vad skulle du önskat att du hade gjort annorlunda/kunde du gjort något annorlunda?
Att jag hade lyssnat på min magkänsla och hans beteende när vi var ute tillsammans med folk för då visade han sin äganderätt på mej. Jag fick aldrig prata med andra, han var dansbandssångare och hade full koll på mej. Om jag dansade eller prata med folk skulle jag alltid sitta på scenen vid hans fötter, och jag kunde aldrig säga jag ville vara hemma för då kom alltid frågan vem ska du träffa. Fick alltid fixa barnvakt om han skulle spela när barnen var hemma,
Finns nog inte så mycket jag kunde göra annorlunda. Han dolde sina mörka sidor väl tills vi skulle bo ihop då började det med massa olika saker som tex gaslightning, knuff, kontroll som han försökte påstå att det var i välmening att skydda mig. Eftersom jag reagerade och ifrågasatte det blev jag troligen mer utsatt eftersom det var svårare att kontrollera och skrämma mig. Så mitt ifrågasättande triggade troligen fram hans ilska och då visade riktigt aggressiva beteenden. När misshandel började, vilket den gjorde rätt fort, försökte jag ta mig ur det. Jag började skriva dagbok som jag gömde för att jag skulle komma ihåg när, var och vad som sades och gjordes. Något jag fick nytta av senare. Jag lyckades till sist ta mig därifrån efter cirka tre dygns grov misshandel. Jag fick en chans att ”rymma” efter det att jag hade gjort några försök men blivit insläpad och slagen. Jag försökte bara hålla mig vid liv och få ny chans. Till sist lyckades jag ta mig därifrån sönderslagen, blå, spräckt käksida och mycket mer, men vid liv.
Tror inte att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda. Det är som att säga att det är mitt fel, vilket det verkligen inte var. Att tänka att jag kunde gjort det annorlunda gör att man skuldbelägger sig själv, precis som man har blivit lärd. Jag gjorde det bästa jag kunde i den situation jag var i för att överleva.
Brott i nära relation är ett samlingsbegrepp för flera brott där offer och förövare har eller har haft en nära relation. Det kan innebära att parterna är eller har varit gifta, sambo eller särbo eller har gemensamma barn. Närstående omfattar också barn, föräldrar och syskon. Brotten kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Det kan också vara brott där man tvingar eller hotar någon, stänger in någon eller befinner sig hemma hos någon utan lov. Genom att göra en polisanmälan är det möjligt att stoppa det våld eller de övergrepp man utsätts för, står det på polisens hemsida.
Vad skulle du önskat att andra runt om dig hade gjort annorlunda?
Att vara anhörig eller vän till någon som befinner sig i den situationen är svårt eftersom det finns en stor risk att man som anhörig blir utestängd ifall man trycker på för mycket.
Jag vet att en del visste vad som skedde men de var rädda för att våga lägga sig i. De svalde hans spel om att vara den perfekta hjälpsamma killen. Fick höra vilken tur jag hade som hade en sån kille både snygg, smart, händig och så hjälpsam och att det syntes hur mycket han älskade mig. Jag förstår deras rädsla för det hade kunnat kosta dem deras hälsa med. Men jag önskade att det funnits en person som vågat, en person som kanske larmat polisen. För själv var jag övervakad till och med när någon ringde min telefon. Han stod han intill mig och jag fick prata i högtalaren. Jag fick säga att allt var ok, jag hade bara haft mycket att göra och hade därför inte hört av mig.
Även om ni är upp över öronen kära säg aldrig upp kontakten med era vänner och anhöriga bara för att göra er partner tillfredsställd och säg från början att jag kommer att behålla mina vänner. Prata om hur du mår och be om hjälp om du känner att din partner försöker ta över ditt liv.
Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Mer konkret är det allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för våldtäkt eller allvarliga hot. Det är ofta kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld, enligt socialstyrelsen.se definition.
Vad vill du säga till andra personer som lever i ett destruktivt förhållande idag?
Förstår om du inte vågar lämna för det är ett beslut som måste tas i all försiktighet för att komma levandes därifrån. Men börja förbered dig på att lämna. Gör en plan för dig själv när kan du dra. Finns det obevakade tillfällen? Är telefonen avlyssnad? Är tiderna han säger han kommer hem samma eller dyker han upp hemma lite då och då så det är risk han kommer just i ett sånt ögonblick? Finns det någon som du litar på som kan hjälpa dig? För det finns bara en väg och det är bort från dessa sjuka personer. Ju fortare ju bättre men på ett säkert sätt. Ett privat nätverk gärna i annan stad några som han ej vet om, nya människor. Kvinnojouren kan hjälpa till med vissa saker. Polisen gör inte så mycket så där finns ingen direkt hjälp att få. Men bort måste du! Det tar tid att läka det fysiska och psykiska men du är så stark innerst inne att du fixar det. Låt ingen bestämma över dig. Och bryt sen alla kontaktvägar, svara inte på telefon, ingå inga diskussioner. Tro inte på det ska bli bra bara du ger han en chans till. Nej, det blir inte bra, det blir bara värre. Så bara gå under jorden så länge som det. Köp en spray om du går ut och ha i fickan kan behövas det fick jag erfara. För svarar du tex i telefon får han bränsle att försöka manipulera och övertala dig att komma hem igen eller mötas någonstans. Så enklast är bara att inte svara, om det är oundvikligt tänk då inte på de fina stunderna utan de hemska och att det är en mycket hemsk person och ingen du ens skulle vilja din värsta fiende skulle dejta. Och han säger och lovar allt bara för få sin vilja igenom. Så bara glöm det,
Jag tänker att för mig var det viktigt att faktiskt någon inte sa att det var fel, men som såg mig och kunde säga att från deras sätt att se saker så undrade de hur jag mådde? De var tydliga med att de respekterade mig, men någon gång nu och då så sådde de ett frö om att min situation inte var normal. Det ledde till att jag fick förtroende, jag började berätta mer, fast mest för att kolla om de kände som mig, fast jag inte kunde visa det. Den här vännen var ingen som mitt ex visste vem det var. Jag hade förstått att jag behövde ha det hemligt för att kunna fråga fritt. När mitt förtroende för henne var så stort att jag berättade allt, så tog hon och andra vänner över. De tog kontakt med myndigheter, följde mig till polisen och var med mig hela tiden så jag inte kunde ändra mig av rädsla. Jag kunde ibland vara jätteirriterad för jag tyckte att de gjorde det värre, vilket var sant just då, men med allt jag gått igenom efteråt, med alla strider, kriser, möten, rädsla så är jag så väldigt tacksam att de tog över när hon hade fått mitt förtroende och att de fanns med mig som en vägg att luta sig mot.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
