Den här berättelsen illustrerar vackert att familj handlar om anknytning, acceptans och delad glädje, oavsett ålder eller samhälleliga förväntningar. Den uppmuntrar till att omfamna relationer med öppna hjärtan och sinnen, främja en känsla av gemenskap och den värme som berikar alla inblandade. John menar att det finns en bredare syn bland ”dinglare” vad det gäller relationer med familjemedlemmar i alla åldrar.
Häromdagen, när jag kände mig lite tuggalo och tankarna snurrade som en karusell, kom Långa John, mitt barnbarn, med sitt stora leende. ”Kom nu, Mormor, så går vi ut! Jag kinnar dig en glass,” sa han glatt.
Trots mina bekymmer kunde jag inte motstå hans entusiasm. Vi gick till glasskiosken och mötte några av Johns vänner. De hejade, vinkade och skämtade:
”Aha, Mormor-time” till barnbarnet!
”Jäpp!” svarade han stolt, medan jag vinkade tillbaka.
Jag hade ju träffat flera av dem förut och de kände nog redan till hur mycket vi gillade att hänga ihop. Men nu ville vi ha lite tid bara vi två. När vi satt där och mumsade på våra glassar sa John plötsligt: ”Du, Mormor, det är lite skillnad på oss dinglare och andra.” Han fortsatte:
”En del av mina vänner tycker att det är lite konstigt att jag är ute med dig. Eller som när jag och pappa, och ibland även du, gör saker tillsammans. De skulle nog skämmas att dra ut på äventyr med sina föräldrar eller mormödrar.”
Jag nickade och svarade: ”Ja, det verkar vara vanligt bland tonåringar. De skäms ibland över att visa sig med sina föräldrar.”
John såg allvarligt på mig. ”Men vi dinglare har ju alltid gjort så. Jag skulle aldrig skämmas för dig eller pappa. Vi har kul tillsammans!”
”Precis!” sa jag. ”Det är ju vad som gör oss speciella. Ni barn har alltid varit med oss i allt vi gjort – vardag, semestrar, fester.”
”Ja, hur många gånger har inte jag och mina bästa vänner dykt upp hos dig med smaskens kaffebröd?” sa John skrattande. ”Mina kompisar kan inte göra så med sina mormödrar. Många skulle nog vilja kunna det.”
Jag log och mindes alla gånger när dörren stått öppen för ungarna. ”Ja, och hur ofta fick jag svara på telefonen när någon förälder ringde och undrade om Karin eller Sara var här? ’Vänta ett ögonblick, jag ska kolla efter i dotras rum!’ Där var det oftast fullt med ungar.”
”Som när din mamma gick på Folkhögskolan!” sa jag. ”Då blev det ju trångt i min etta över helgerna. Men det var roligt!”
Just precis, sa John, ”Det är det jag menar, Mormor. Vi dinglare måste ha en bredare syn. Vi bryr oss inte om ålder – vi kan umgås ändå och det tycker jag är en bra grej.”
Med ett leende kramade jag om mitt barnbarn. ”Bra, pojken min! Fortsätt att tänka så. Du gör mig stolt.”
Vi satt kvar en stund i tystnad, njöt av glassen och av varandras sällskap, med vetskapen om att vår relation är något alldeles särskilt. Det är en trygghet, en gemenskap som inte låter sig begränsas av ålder eller tid, och där värmen alltid finns som en öppen dörr.
Lillemor Holmlund
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
