En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Jag ser mig själv som en sverigefinsk skribent. Jag skriver regelbundet om sverigefinska frågor närhelst jag får chansen. Föreläser gör jag när en inbjudan till det kommer. På sociala medier lägger jag upp länkar och skriver kommenterande om samma sak. Men allt detta gör jag på svenska. Varför?
Jag tror det är relevant att ställa frågan och besvara den. Vore inte det bästa ur ett minoritetsperspektiv att skriva på finska och på vis hålla finska språket levande? Jo, det är sant. Att lära sig finska från noll, om man som i mitt fall är en språklös sverigefinne, och sen fortsätta använda det i alla sammanhang vore ju det bästa. Det skulle kunna ses som en slags revitalisering av språket och göra det möjligt för finska språket att leva vidare i Sverige framöver.
Det är också vad jag själv önskar att göra. Jag önskade att jag hade tid att sätta mig ner och läsa finska så att jag bemästrade språket. Men jag kan inte komma ifrån det faktum att varje dag, vecka och månad så händer någonting inom minoritetspolitiken som måste lyftas fram. Oftast får jag reda på detta genom att följa SVT uutisets sändningar eller Sveriges Radio finska. Eller så ser jag uppdateringar om detta på sociala medier av andra sverigefinnar.
Låt oss säga att jag skulle ta allt som jag bevittnar via sverigefinska nyhetskanaler och sociala medier och förmedlade det på finska. Vem skulle läsa det? Enbart sverigefinnar som kan det finska språket. Och även om jag skulle vilja nå dem är det inte tillräckligt att nå ut till den egna minoritetsgruppen. Jag minns så väl när jag föreläste i en annan stad i södra Sverige och tog upp exemplet på vad som hänt i Västerås kommun. Sverigefinska barn hade blivit hindrade från att prata finska på skolgården.
En av arrangörerna i salen skrek: ”Va!? När hände detta?”
Jag kunde inget annat än att snabbt säga att det hände för bara några år sedan.
Arrangören såg upprörd ut. Men det var också en sådan effekt som jag ville ha på min föreläsning. En effekt som jag vill ha när jag skriver och blir läst. Att arrangören inte kände till att det här händer i ett Sverige som erkänt sverigefinnar som nationell minoritet och finska språket som ett nationellt minoritetsspråk är talande.
Om jag enbart föreläste och skrev för en finskspråkig publik skulle inte svenskspråkiga kunna ta till sig det. För mig vore det ett stort problem. Eftersom så mycket om den sverigefinska minoritetens situation rapporteras på finska och i sverigefinska sammanhang hamnar dessa vittnesmål i marginalen. Att lyfta fram och kommentera dessa vittnesmål på svenska blir då nödvändigt.
Jag ser mig själv som ett vittne och det jag skriver är ett slags vittnesmål. Att jag skriver på svenska är inte att vara majoritetssamhället till lags utan det blir ett sätt att göra majoritetssvenskar medvetna om vad som pågår. Av den enkla anledningen skriver jag på svenska.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
