Hjärtat brister om och om igen och tårarna forsar när jag lyssnar på de fem podavsnitten i P1:s dokumentär ”Vipeholmsanstalten” Detta är en så vidrig och viktig bit historia som måste hållas levande, så det aldrig, aldrig, aldrig händer igen!
Dessa detaljerade beskrivningar om hur barn med npf-diagnoser och/eller olika utvecklingsstörningar, kallas idioter och blir satta på anstalt (ofta med mycket motvilligt medgivande från föräldrarna) för att 30/40- tals-samhället ivrar för att dela upp människor i fack och sortera.
Allt i rasbiologins och den ”starka artens fortlevnads anda”
Hur läkare och ”experter” hävdar att barnen inte saknar sina familjer alls, utan lever i ”nuet”, hamnar i grav kontrast med saker som kommer fram i dokumentären – bland annat vittnen till de grannar med anstalten i Skåne, som berättar om hur en pojke från Norrland alltid satt ute och stirrade åt samma håll: Det håll föräldrarna kommit från första gången de besökte honom. För tre år sen.
Hur ”experterna” hävdade att syskonen inte skulle må bra av att ”växa upp med en idiot” och så kontrasten till det, från en nu gammal syster, som berättar om hur ledsen hon var för att hennes bror skulle flytta ifrån dem. Hur alla brev från ett av de fantastiska barnen, till sin ”fina söta rara mamma” (med önskan att få brev, att få komma tillbaka hem till gården, att få ett kort på sin namnsdag, att få veta hur hans syster mår och vad hon gör) aldrig skickats till mamman, utan hamnar i journalen, där läkaren skriver att de ändå är fulla av nonsens.
Den så hjärtskärande bilden som målas upp av reporterns egen morbror, som hamnade på anstalten och dog där efter några år. (Som många andra) Denna lilla pojke, som – från att han var några år gammal, fram till runt 11års ålder – fick bo med släktingar: två äldre ogifta damer i en stor kåk i Djursholm.
Beskrivningen av hur dessa damer älskar honom och kallar honom solskenspojken. Hur han leker i deras lummiga trädgård och hur de lyssnar på opera och sätter upp masonitskivor på väggen för honom att måla på.. När systrarna börjar bli för gamla och trycket från samhället på att han hör hemma på anstalt blir stort, protesterar systrarna högljutt och den ena systern skriver till pojkens pappa.
Har du gått in till honom på natten, när han ibland ligger och mumlar och hur han då bara vill bli omfamnad. Har du sett hans graciösa vackra sätt att gå på tårna (typiskt autistdrag – min anmmörkning), hur han viftar med händerna i extatisk lycka över allt som är vackert, åt månen från balkongen. Hur han ivrigt tar ens händer när han hör vacker musik för att verkligen försäkra sig om att man förstår och hör hur fantastiskt vackert det är!
Pojken tas ändå till anstalten.
Hur en annan liten pojke blir lämnad ensam med sin storebror på anstalten. Han är så rädd att han darrar inför läkarna och börjar sjunga: ”Tryggare kan ingen vara” och hur den kalla läkaren bara skriver i journalen att pojken iallafall ”nästan sjöng rätt toner”...Hur han och hans bror blev satta på varsin sluten avdelning utan kontakt, fast släkten trodde att de iallafall hade varandra.
Hur läkaren hävdar att dessa barn inte känner smärta och på 40 och 50-talen drar igång projekt ”karies-forskning”, där man ger barnen specialgjorda, mycket segtuggade, mycket söta kolor för att studera karies. Vissa av de dokumenterade barnens tänder blir så angripna att de till slut endast har kvar små svarta stumpar. Hur det står i journalerna att barn klagar över värk ”för att få uppmärksamhet”.
Berättelserna om dessa små ljuvliga solskensbarn, är så lätta att översätta på vår egen underbara solskenspojke. Att tänka sig honom i dessa berättelser är fullständigt vidrigt. Hela ens väsen värker över alla dessa små fina special kids som torterades så, framförallt mentalt men även fysiskt.
Och när de reagerade med ilska och frustration fick de tvångströja eller bältades.
När jag hör om samhällets syn på dessa barn då, blir min respekt för FUB:s grundare ännu större: De urstarka äldre kvinnor jag mötte på 90-talet, när jag jobbade på läger för utvecklingsstörda. De var själva mammor till utvecklingsstörda barn och de samlades på 50-talet och började kämpa för sina barns rättigheter.
Det ska vara ett gäng powermammor till att vända detta tröga, tunga tåg!
Jag vill bara resa bakåt i tiden och ta alla den tidens solskensbarn i min famn!!!
Här återfinner du alla avsnitten om Vipeholmsanstalten
Åsa Säve-Limander
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
