Debatt| Du fattas mig! Kunde jag gjort mer?

pixabay
48Shares

Alla känner någon som tagit livet av sig. Ibland har personen funnits nära och bland lite längre bort, men oavsett så fattas de oss. För något som kunnat bli saknas; något som kunde locka till skratt, glädje eller sorg försvann, fattas oss.

Vi har alla träffat på någon som varit nedstämd eller deprimerad, eller som mått dåligt. En dag nås vi av beskedet om att de inte finns med oss längre, att de har valt att avsluta sitt liv. Beskedet chockar oss och tankarna går oftast till de närmaste. Om man inte är de som är familj och stått närmast den som tagit livet av sig, då är känslan bedövande.

Min första kontakt med en person som försökte ta livet av sig var under mina tonår. Vi var på ett danshak som hette Hoffrekullen och låg utanför Kungälv. En av mina kompisar var ledsen och försvann till skogs, jag såg henne försvinna in bland träden så jag gick efter.

Jag hittade henne en bit in i skogen där hon skurit upp sina handleder. Adrenalinet rusade runt i kroppen likt Japanskt snabbtåg och jag bar henne över stock och sten, över en smal spång, ett dike, upp för en slänt och över ett staket, till parkeringen där resten av gänget befann sig.

Vi körde henne till lasarettet och hon syddes ihop, det psykiska tog man inte så stora hänsyn till på 70-talet.

Idag minns jag inte varför hon försökte ta livet av sig, kanske var det olycklig kärlek, psykisk ohälsa, kanske tog festandet ut det bästa av henne eller så var det något annat, jag vet inte. När det gäller självmord och självmordsförsök så undrar jag om vi någonsin förstår varför de sker.

Men jag kommer aldrig glömma känslan när jag hittade henne, hur min kropp reagerade och hur jag bar henne som hon var en säck med hundmat. Min kompis var en stark, klok flicka som bestämde sig att hon inte orkade leva längre.

Jag tror att det egentligen inte handlade om att vilja dö, utan att det snarare handlade om att inte orka leva. Någonting hade kraschat och någonting gjorde så ont inuti att den enda utvägen för att döva smärtan var att sluta finnas.

Jag har efter min första kontakt med självmord eller suicid som det också kallas varit väl medveten om det alternativet. Mitt liv förändrades den gången.

Det förändrades inte till det yttre för där fortsatte jag vara en glad tonåring som åkte på olika danser och festade med mina kompisar. Men jag insåg att människor kan må så dåligt, ha så ont i själen, att de väljer att avsluta sitt liv. Det var en utväg som jag innan dess vetat om, men aldrig egentligen sett som ett reellt alternativ.

Senare i mitt vuxna liv har suicidrisken klibbat fast på mig som slime som man försöker få bort men som aldrig försvinner helt. Detta beror delvis på mitt yrkesval och mitt ideella engagemang som har med människor i utanförskap att göra. Men det beror också på att ju äldre jag blir och ju mer man faktiskt pratar om detta tabu så ser man att det finns runt om oss i vår vardag.

Det finns idag en hel del statistik om suicid, men kanske behöver vi se människorna bakom siffrorna. Det är fortfarande få som pratar om den de förlorat och varför. Det finns mycket skam och skuld förknippat med suicid.

Borde man sett vad som var på väg att hända, kunde jag gjort mer, borde jag inte sagt det jag sa, borde jag pratat mer? Det finns tusen saker som far genom huvudet. Tankarna rinner sakta som sirap, klibbar sig fast och skapar ett klet av skam och skuld för den som lever kvar efter suicid.

Kunde vi påverkat det? Jag vet inte, men jag tror inte att någon tar livet av sig för att straffa sina nära, utan för att de inte ser någon annan utväg, det gör för ont i dem. Det jag däremot vet är att vi måste prata om det, vi måste erkänna att det påverkar oss, vi måste prata, prata, prata, så att inte vi också kraschar och själva får ont i själen.

Britt-Inger Hedström Lundqvist


Fakta om självmord/suicid

Ordet självmord och ordet suicid används synonymt. Suicid kommer av det latinska ordet suicidium och är sammansatt av sui som betyder själv och caedere som betyder döda. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) tar cirka en miljon människor i världen sina liv varje år och tio gånger fler gör suicidförsök.

Under år 2018 tog 1574 personer sitt liv i Sverige. Av dessa var 1082 män och 492 kvinnor. Detta är en ökning med 30 personer jämfört med året innan.

I genomsnitt avlider 30 personer i veckan genom självmord/suicid. 

Detta kan jämföras med antalet döda i trafikolyckor, som var 324 år 2018. Det var alltså nästan fem gånger så många som avled genom självmord/suicid som i trafiken.

Mer statistik: NASP

Vill prata med någon?
SuicideZero
117 vårdguiden
Mind självmordslinjen

48Shares