Debatt| Tandhälsa är fortfarande en klassmarkör

pixabay
0Shares

Min mamma föddes 1930 och led under sin uppväxt av undernäring så pass mycket att hon i tidig ålder fick löständer. Under hela min uppväxt så har hennes tänder varit en naturlig del av livet.

När jag var riktigt liten skrämde hon mig med dem och sa att om jag inte var snäll så kom den fula tanten. Hon gick ut ur rummet, tog ut tänderna och in kom den fula tanten, som var min mamma fast ändå inte. Jag lovade att vara snäll.

Hennes sätt att hantera sin tandlöshet gjorde att löständerna blev väldigt avdramatiserade. De låg i koppar i köksskåpen för att de skavde och vid sängen ibland för att hon skulle sova. När hon blev äldre och fick barnbarn kunde hon be dem borsta tänderna på ett sätt som gjorde att de tyckte det var naturligt.

När vi fick lite bättre ställt beställde mamma nya tänder från Tyskland, porslinständer, fint skulle det vara. Hon satte också in lite guld i dem och fick nu tänder som såg ut som riktiga tänder. Hon var mycket stolt över sitt garnityr och att andra faktiskt inte såg att hon hade löständer. Hur mycket de kostade vet jag inte, men jag vet att det arbetades och sparades till dessa tänder under en längre period.

Nu hade min mamma tur, för även om det tog tid och vi fick försaka en del så gick det att spara ihop till tänderna. Andra har inte haft samma möjligheter. Att få ordentlig tandvård och tänder som såg vettiga ut handlade om pengar. Och så är det fortfarande, god tandvård handlar om inkomst och hur mycket du har råd att lägga undan. Vilket gör att tandhälsa är en klassmarkör.

Som ensamstående mamma till tre barn var tandläkarens besök en kostnad som inte täcktes av den lilla inkomst som jag hade. När jag efter många år äntligen fick råd att gå till tandläkaren var min tandhälsa under all kritik.

Jag fick rotfylla, dra och sätta in stifttänder för att få någon rätsida på det och det gjorde stora hål plånboken. Jag fick börja med att ta det mest akuta och sen beta av resten allt eftersom jag hade råd. Det kan inte vara meningen att ekonomi ska vara det primära för att ta hand om den del av kroppen som vi har i vår mun.

Tänderna är och har alltid varit en klassmarkör, en markör som lever kvar i vårt välfärdssystem och skapar omak för många. För inte nog med att det är dyrt, om man inte tar hand om sin handhälsa förorsakar det en stor smärta.

Att man idag som ensamstående inte ska ha råd att gå till tandläkaren är en stor skam för vårt land. Särskilt då tänderna är en del av kroppen lika väl som naglarna är det. Får du nageltrång tar sjukvården hand om det men har du tandvärk får du betala själv. Var är logiken i det?

Löständer slits och med ålder förändras man i munnen, min mamma behövde nya tänder för några år sedan och sörjde att hon inte hade råd att specialbeställda några den här gången. Pappa hade dött och hennes lilla pension räckte inte för att täcka kostnaden, dessutom så vägrade hon att ta emot ekonomisk hjälp av oss barn.

Hennes nya tänder hade ingen personlighet, de såg ut som alla andra löständer. De fyller en funktion och man vänjer sig vid allt, men borta var mammas stolthet över att ha tänder som såg riktiga ut. ”Jag får vara tacksam över att jag har råd att tugga, flärden är inte det viktigaste” sa mamma när hon sorgset såg sig i spegeln med de nya tänderna.

Låt tandvården innefattas av samma högkostnadsskydd som resten av kroppen och låt inte tänderna fortsätta att vara klassmarkörer.

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu

0Shares