Kultur| Det är bara hästar och idioter som arbetar

BiL
150Shares

Siv Dagmar föddes utan underhudsfett, så mager att inälvorna syntes genom huden. Barnmorskan i Västerbotten satte på henne en vaddväst, så att hon inte skulle frysa. Tre veckor senare togs västen av där hon låg på ett bord med familjen runt omkring. Siv Dagmars tunna hud hade då växt fast i vadden, och gick sönder. Där dog hon inför sina syskon. Rann ut på bordet där hon låg. Deras mor knäppte händerna och tackade Gud för att han tog hem henne igen. Ett av de barnen runt bordet var min mormor, och historien om Siv Dagmar är en av de berättelser om fattigdom som jag är uppvuxen med. Hur livet är olika för Svea rike, och Svea fattige.

Mormor fortsatte att vara hungrig. När hon fyllde 18 år hade hon fyra tänder kvar. Året var 1948. Runtomkring hade det svenska samhället börjar växa fram, men mormor hade tappat nästan alla sina tänder på grund av skörbjuggen som följde med svälten. Hon har alltid satt andra framför sig själv, och lät därför ofta de andra syskonen få mat före henne.

Mormor har under sin livstid fått se stora förändringar. Från svält och armod, till tvångssteriliseringar och tvångsomhändertagande av barn. Dessa barn är idag vuxna, i många fall arga, över hur samhället har försökt fostra bort tattaren ur dem. Tagit ifrån dem såväl familj som kultur. Det mormor ser idag, 84 år gammal, är en tid när polisen förvisso fortfarande registrerar oss, men nu måste göra det i smyg. Vi har lagar på vår sida nu. Saker är inte som de har varit. Vi har samma grundläggande rättigheter som alla andra, och även om det fortfarande finns fördomar, så har det blivit bättre.

En buro är en buro, även om du steker han i smör, muttrar mormor vid köksbordet när vi pratar om det nya registret över ”kringresande”. Jojo!, säger hon. Bönderna är och förblir bönder, och hur vi än försöker, så kommer de alltid att försöka sätta dit oss.

Fast när det gäller fattigdom ser mormor inga gränser. Otaliga är de fosterbarn hon tagit hand om, och de hemlösa missbrukare som fått mat och husrum i hennes hem. En gång, när en familj som hyrt ett hus av henne inte betalat hyran, och mormor hade svårt att få ihop det ekonomiskt, så frågade jag om hon verkligen måste låta alla kriminella pundare i världen bo hos henne, så ryckte hon bara på axlarna, blängde lite på mig, och svarade kort ”de ska ju också bo någonstans”. Så vem fan var jag att sätta mig till doms över vilka som bodde under hennes beskydd? När jag började samla in kläder och mat till tiggande romer i Umeå, så var mormor den första att komma med stickade strumpor och matpaket.

Det är bara hästar och idioter som arbetar, och vid det här laget är det slut på hästarna. Det brukade morfar säga efter en riktigt jobbig arbetsdag.

Han började jobba som väldigt ung, och fortsatte tills han dog. Att arbeta hårt fysiskt, och därmed se till att familjen fick det de behövde i form av mat, kläder, boende, och utbildning, det var botemedlet mot fattigdom. Och ingen kunde arbeta som han. Min morfar var den starkaste jag visste i hela världen.

Arbete hindrar många tillfällen till synd sa han också, och det hade han ju rätt i.

När han inte fick några jobb brukade han nämligen spela poker. Mormor var fullkomligt vansinnig, och hatade att han spelade. Morfar satt på kvällarna han var hemma och lärde mig. Vi spelade olika spel. Morfar lärde mig hur man skulle spara ut naglarna lite, och putsa fingertopparna med fint sandpapper. På så sätt kunde man märka korten, och få ett övertag, utan att någon märkte något. Men jag lärde mig aldrig att räkna korten i huvudet, som morfar gjorde. Jag blev aldrig lika bra. Morfar var bra med siffror. Han hade gått fyra år i skolan. Sen hade han mästrat sin lärare i matematik en gång för mycket, och åkte ut.

Vi bodde tre generationer tillsammans i det gula huset i den norrländska småstaden. Det var så jag växte upp. Mormor var ingen man åkte och krystat hälsade på, eller som var barnvakt ibland. Mormor var en del av vardagen. Hon skrek åt mig när jag råkade krossa hennes fina servis, och tröstade mig när jag var ledsen över det. Himmel och helvete. Familj. Kärlek.

”Du ska nog inte umgås med såna där” hade min klasskompis föräldrar sagt till henne om mig. Hon undrade vad de hade menat med det, och frågade mig.

Den kvällen var jag tyst vid middagsbordet. Jag tittade på mormor, morfar, mamma, och mina två bröder, och höll käften. Hur skulle jag kunna berätta för dem att vi hade fått underkänt, utan att ha gjort något fel? Hur skulle jag kunna berätta för morfar att hårt arbete inte hade hjälpt mot människors hat och fördomar?

När vi gick runt och tiggde mat och kläder i gårdarna så var det många som inte ville ge något till oss, berättar mormor. ”Ge inget till tattarna, ni blir bara lurade, och avstulna saker.” Ibland fick vi ingen mat alls. Då var det svårt att somna, berättar mormor.

Jag sitter i ett tält byggt av plywood och presenningar, och pratar med en vän till mig. Elisabeta är från Rumänien, och försörjer sig genom att tigga pengar till sina barn.  För skolgång, sjukvård, och annat som de inte har rätt till, för att de är romer.

Fattigdomen slutar med mig, säger hon. Det här är ett sämre liv än en hund har, men jag sitter på mina onda knän varje dag och ber gadje om pengar, fast en del spottar på mig, för att mina barn ska få det jag aldrig fick. I min by finns det folk som har så lite mat att deras barn föds genomskinliga, berättar hon, och jag sväljer klumpen i halsen, och tänker på Siv Dagmar. Mina barn måste få en utbildning, fortsätter hon, med stolthet i rösten. Det är vägen ur fattigdom.

Elisabeta får inget arbete, men resonemanget känner jag igen. Vi delar samma ursprung. Men det romanitalande folk som blev kvar i Rumänien är bara 2 generationer efter oss resande i dagsläget. För två generationer sen föddes Siv Dagmar, mormor svalt, morfar satt på barnhem, de samlade kottar och pinnar som barn för att inte frysa ihjäl på vintern.

Vi skiljer oss åt på många sätt. Utseende, kläder, traditioner. Hon är rom. Jag är av resandefolket. Men vi har också en del gemensamt. Historia, språk, sättet att se på ”familj” och antiziganismen. Hatet mot de romanitalande folken är något vi båda förstår och känner igen. Skräcken för att myndigheterna ska leta skäl att ta våra barn. Rädslan för att polisen vid rutinkontroller ska hitta skäl att ta vår bil, eller vårt körkort. Slappna aldrig av inför myndigheterna. Vänd aldrig ryggen mot gadje, lita aldrig på en buro. Varje gång staten velat rensa ut oss, så har vanligt folk gått in om vittnat mot oss. Varje gång staten ska ta hand om oss, så har de också omhändertagit våra barn.

Det finns två uppsättningar lagar i Sverige, sa morfar. Svea rikes, och Svea fattiges.­

Hatbrotten mot de nyanlända romerna idag utreds inte. Det gjorde inte brotten mot oss heller när hetsen mot resandefolket var som värst.

Fattigdomen sticker fram sitt fula anlete och hånskrattar. För att det ska finnas de som har det bättre, så krävs det också att det finns de som har det sämre. För hur kan man vara bättre, om det inte finns någon som är sämre? Det är ju så dualism fungerar. Om det inte finns någon natt, hur vet man då vad som är dag?

Vi står nu inför ett vägval i Sverige. Främlingsfientliga krafter klampar in i regering och riksdag. Det kommer att gå åt ena eller andra hållet. Om mormor får rätt, så kommer buron att visa oss vart vi hör hemma. Då ökar främlingsfientligheten, och vi blir återigen ett fall för rashygienen. Eller så har folk fått nog. Då är solidaritet med människor viktigare än solidaritet med nation, eller etnicitet.

Jag sitter hemma, och tänker på Elisabeta och mormor. Jag inser att det jag lärt mig är sant. Ingen är fri förrän alla är fria.

Linda Lundqvist med sin text från Dinglarens väg – Vorsnos drom
linda@dikko.nu

150Shares