Regeringen har ställt krav på att straffa hela familjer vid ungdomars brott, vilket har väckt frågor om etik. Det finns en oro för att naivitet kan påverka förståelsen för barn och extremism. Det behövs mer öppen debatt om ansvar och diskriminering. Lösningar på samhällsproblem är komplexa och kräver samarbete för att främja trygghet och respekt för alla.
De flesta som är eller har varit tonårsföräldrar vet hur svårt det kan vara att styra sina barn. De har dessutom en tendens att använda sig av föräldrarnas värderingar och sätt att leva, antingen för att övertrumfa dessa eller gå i motsatt riktning för att frigöra sig. Detta är fullt normalt. Det enda vi som föräldrar kan vara är goda föredömen, och hoppas på att det vi planterat hos dem innan tonåren på ett eller annat sätt kommer att utvecklas, även om de ibland revoltera mot det. Om de på något sätt skulle avvika från det vi förmedlar, får vi som föräldrar hoppas att deras väg inte spårar ur helt. Skulle det ske, är det viktigt att vi finns kvar som stabila vuxna och att vi håller fast vid vår närhet och förståelse.
Vår statsminister Ulf Kristersson har lyft fram föräldraansvaret som en profilfråga, medan Johan Forssell integrationsminister har följt efter med ytliga kommentarer, snarare än en djupare reflektion. Forssell presenterar en idealiserad bild av föräldrar som bastioner mot extremism, men verkligheten är betydligt mer komplex. Barns väg genom livet är sällan enkel, och goda intentioner från föräldrar garanterar inte att deras barn undviker snedsteg. Detta vet de flesta, men kanske inte alla; det finns de som fortfarande lutar sig mot idéerna om ett absolut föräldraansvar har nog inte förstått det.
Det Expo har avslöjade är otroligt tragisk; en ung människa har hamnat snett. Något som normalt sett skulle passera obemärkt om det inte handlat om migrationsministerns son. Expos avslöjande lyfte fram detta fall i rampljuset, vilket ledde till en debatt om Säpos roll, pressetiska gränser, och om det ska vara skillnad på föräldraskapet. Ska föräldraskapet ses på ett annat sätt om man är etnisk svensk eller inte? I intervjuer med Forssell framstår kampen som förälder tydligt; hur man reagerar när det som tidigare föreföll avlägset plötsligt blir personligt angående sin egen familj.
Vi är nog många som kan känna med Forsells förtvivlan som förälder över det som har hänt. För inga föräldrar har total kontroll över sina barn, oavsett om de är tillhör minoriteter, är invandrare, politiker, kungliga eller vanliga svenskar. Vi är många som stundtals känt oss hjälplösa över våra barns val och slitit vårt hår när vi försökt att prata ”vett” med dem.
Politiken ställer krav på konsekvens och integritet. Men ett faktum är att det går inte att kräva av andra vad man själv inte praktiserar. Om man anser att människor ska betala skatt, är det en förutsättning att man själv är hederlig i sina affärer. Sammanfattar man föräldraansvaret, bör ens egna barn kunna anses uppföra sig väl, åtminstone i rimlig mån. Detta kan verka som höga krav, men det är nödvändigt för att skapa legitimitet bakom de ord och åsikter som framförs. Sen är det ett faktum att barn gör som vi gör och inte som vi säger, barn är egna individer som ska prova sig fram precis som vi själva har gjort en gång i tiden.
Därför ska man alltid sträva efter att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Ingen av oss vet när och om vi själva hamnar i en liknande situation.
Den nya strategin
Regeringen har, med stöd av Sverigedemokraterna, under flera år övervägt att låta hela familjer ta konsekvensen när en ungdom begår brott eller umgås med olämpliga personer. De har hotat med åtgärder som avhysning, utvisning och indraget svenskt medborgarskap. Vilket känns lite märkligt nu, även om det inte är olagligt att vara aktiv inom den högerextrema miljön, finns det ändå något som skaver och känns fel i retoriken.
Det skapas nya strategier men om den nya strategi som regeringen har antagit för att motverka antisemitism, antiziganism samt hot och hat riktat mot samer, muslimer, afrosvenskar och hbtq+-personer kommer att fungera eller inte, återstår att se. Dessa grupper är ofta utsatta för olika former av diskriminering och våld, och står högt upp på de högerextremas lista som hatobjekt. Därför är det glädjande att vi ser ett ökat fokus på dessa kritiska frågor. Dock är det är lätt att lova förändring på en pressträff, där stämningen är högtravande med löften om att arbetet nu ska intensifieras för att minska hot, hat och utsatthet. Det är alltid svårare att hålla dessa löften eftersom det kräver intresse och engagemang.
Det som förvånar mig är den bristande debatten kring sambandet mellan dessa gruppers upplevda hot och deras retorik. En viss naivitet kan anas hos de som tror att ett allvarligt samtal med sina barn kan förändra barnets värderingar och stilla tonårsrebellen i barnet och att tro att föräldraledarskapet ensamt kan styra en ung individ bort från extremism. Kanske kan den det som har hänt nu leda till en mer nyanserad debatt kring frågor om ansvar, föräldraansvar, mänskliga rättigheter och rasism. Det är lätt att säga tulipanaros men helt klart inte så lätt att skapa en.
I slutändan handlar det om att förstå att politiska och sociala utmaningar sällan har några enkla lösningar. Det är viktigt att vi fortsätter att diskutera och utforska dessa frågor med öppenhet och insikt, för att ge stöd åt de individer och grupper som kämpar mot diskriminering och utanförskap. Det är också viktigt att inkludera de som det berör i diskussionerna och inte låta dem stå vid sidan om som ett slags pynt för att legalisera samtalet. Det finns redan en massa referensgrupper som aldrig inkluderas i arbete utan istället endast får ta del av de färdiga förslagen gjorda av tjänstemän som har ingen eller lite aning om hur det fungerar. Att skapa ett samhälle där alla känner sig trygga och respekterade är en kollektiv uppgift, där inkludering, ansvar och medvetenhet spelar huvudroller.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
Tystnaden och dubbelmoralen – En reflektion kring ansvar och säkerhet
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
