Som resande, och tillhörande den största romska minoritetsgruppen, är Britt-Inger Hedström Lundqvist stolt över sin kultur, sitt språk och deras gemenskap. Trots att hon tillhör en minoritet är deras kultur rik och varm. När Britt-Inger växte upp dolde hon sin identitet på grund av samhällets tryck. Språket är unikt och det sägs ofta att det är ett språk utan nation. Britt-Inger menar att det är viktigt att bevara kulturen och språket, eftersom assimilering har påverkat deras identitet negativt behöver de återta och bevara sin kultur och sitt språk.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn, TikTok och Instagram |
Jag tillhör Resandefolket, den största och äldsta gruppen i minoriteten Romer. Vårt språk kallas för Resanderomani, Rotepa eller svensk Romani.
Språket finns under samlingsnamnet Romani chib som innehåller en hel räcka av språkliga varieteter på det modersmål som tillhör minoriteten Romer. Romani chib brukar man säga är ett språk utan egen nation. I de flesta länder där romani talas är det ett minoritetsspråk. Som Resande är samtalen om språk, kultur, historia och identitet hela tiden levande.
När vi Resande är tillsammans skrattar vi högt, sjunger, pratar om vårt ursprung, berättar historier och lever ut den kultur i vilken vi är födda – och känner oss trygga i. Jag har alltid varit stolt och glad över den gemenskapen och de speciella band som vi har till varandra. En gemenskap som besitter en otrolig värme, kärlek och skratt. Den galghumor och självdistans som är en del av min familj och kultur hoppas jag aldrig att jag tappar bort, för det skulle vara att tappa en stor del av min identitet.
Gemenskapen som finns bland Resande har gett mig en tydlig identitet som jag har alltid varit stolt över. Men ibland har jag trots stoltheten dolt vem jag är, jag har erfarenhet av att det inte alltid är accepterat att vara Resande. För oss och andra minoritetsgrupper handlar det inte om att ta avstånd eller byta kultur utan mer om att navigera i olikheterna. Det är viktigt att hitta en balans i sin identitet så att man inte avsäger sig den, eller byter identitet till att bli etnisk svensk för att passa in i samhället.
Vi Resande har under lång tid försökt att bevara vår kultur och vårt språk i ett samhälle som varit inriktat på att assimilera människorna till att bli dugliga svenskar. De som inte ville acceptera det sorterades bort på olika sätt. Många Resande gick under jord för att undkomma samhällets åtgärder. De berättade inte för grannar, arbetskamrater eller vänner, ibland inte ens för sina egna barn att de tillhörde Resandefolket. De tvingades välja bort en stor del av sin identitet och sin historia för att skydda sig själva och sina barn från att diskrimineras. Ibland känns det som att vi, fortfarande, drunknar i antiziganism och rasism, både egen och andras och att det finns en förväntan om att vi ska vara offer.
Resandefolket i Sverige lever både i nutiden och i historien. I berättelser som finns om Resande i Sverige finns det övergrepp och ett utanförskap där majoritetssamhället och de som haft makt på många sätt brustit och inte velat ta ansvar. Men det är också en berättelse om stark gemenskap inom gruppen där släktbanden är viktiga. I assimileringens skugga fördes inte språket vidare och är idag på gränsen till att ha dött ut.
Min morfar förbjöd språket i sin familj och att använda språket blev ett tabu som min mamma levde under, i hela sitt liv. Han ville inte att barnen skulle omhändertas eller att de vuxna skulle steriliseras. Men att förlora sitt språk gör att man tappar en del av sin identitet och skapar en osäkerhet. Personligen har jag alltid haft en sorg över att jag inte kunnat, eller kanske jag ska säga; inte vågat prata romani. Det gör mig desto stoltare när jag inser att jag inte fört över detta tabu till mina barn.
Jag har en stor trygghet i vem jag är och har aldrig tvekat om det. Något som alla berättelser, under sena middagar, är en bidragande orsak till. Berättelserna, från dåtid och nutid, är en viktig ingrediens för vår identitet och igenkänning. Berättelser som måste få leva kvar och föras vidare till kommande generationer. Det var därför vi bestämde oss för att starta förlag DIKKO, vi ville fortsätta att berätta om gammalt och nytt, om språk och skrönor så att även kommande generation ska kunna ta del av det. Vi ser förlaget som det köksbord som vi själva suttit kring tillsammans med familjen. Då var det en berättartradition som förde berättelserna vidare, nu blir det böckerna som för kulturarvet vidare till nya och gamla Resande som vill lära känna sin historia och känna igen sig.
Texten är tidigare publicerad på minoritet.se
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
