Den som googlar ”rösträtt för romer” får ofta svaret 1959. Men det svaret är fel. Ett antal historiker samlades för att ta reda på varför.
Det är inte så konstigt att det finns ett intresse för när romer fick rösträtt. I takt med att vi i dag intresserar oss allt mer för historiens skuggsidor så blir också intresset för utsatta grupper större, och romer har historiskt varit en mycket utsatt grupp. Men historien om romers rösträtt är komplicerad, och när ett antal historiker som forskat om olika romanigruppers rättigheter i samhället, exempelvis i relation till medborgarskap, samlades för att ta reda på vad vi vet, står det helt klart att 1959 inte stämmer.
Det första skälet till att det är komplicerat att tala om när romer fick rösträtt är själva begreppet ”romer”. Romer är idag en av de erkända nationella minoriteterna i Sverige, där ”romer” används som ett slags paraplybegrepp. Den romska nationella minoriteten består enligt gällande myndighetsdefinition av fem undergrupper med skilda bakgrunder, där en del benämner sig själva romer, men inte alla. Den nationella minoriteten ”romer” är alltså inte enhetlig, utan består av skilda grupper med olika historier. Det kan enligt forskarna därför vara bra att tala om romanifolk och olika romanigrupper. Mot denna bakgrund går det heller inte att svara på frågan om när ”romer” fick rösträtt utan att först ta reda på vilka det är som avses.
Resande – en grupp med lång historia
De resande och rösträtten
Ett av de romanifolk som ingår i den nationella minoriteten romer är de som i dag kallas resande (även resanderomer eller resandefolket) och som förr kunde gå under olika nedsättande namn som ”tattare” och ”skojare”. Före 1900-talets början var det också vanligt att de kallades ”zigenare” – ett ord som användes som synonym till både ”tattare” och ”skojare”. I samband med att nya romanigrupper kom till Sverige vid den tiden blev begreppet ”zigenare” allt mindre förknippat med de resande.
De resandes medborgarstatus har i modern tid aldrig varit ifrågasatt. Detta romanifolks historiska närvaro i Norden uppvisar en kontinuitet som sträcker sig över många hundra år. De resande fick rösträtt på samma sätt som alla andra svenska medborgare, förutsatt att de var myndiga och inte föll för någon av de många begränsningarna, de så kallade rösträttsstrecken. Det förekom således både att resande var etablerade och hade en position i samhället, och att de var utsatta – det förekom såväl misshandel som att folkmobbar jagade iväg dem. Det hände också att de hindrades från att bosätta sig i en kommun och därmed inte blev mantalsskrivna, vilket i sig kunde innebära ett faktiskt hinder för att rösta, eftersom röstlängderna byggde på var man var mantalsskriven.
De resande hade alltså formellt rätt att rösta precis som alla andra, men det finns skäl att anta att de i vissa fall hindrades eftersom flera kommuner försvårade för dem att folkbokföra sig. I vilken utsträckning detta faktiskt skedde återstår dock att undersöka.
Problem med mantalsskrivningen
En annan grupp är de så kallade svenska romerna, kelderash-romer. Är det de som inte fick rösträtt förrän 1959? Ja, det är troligen den gruppen som årtalet syftar på, och det är den gruppen som i källorna från 1900-talet gått under benämningen ”zigenare”. De hade en mer oklar medborgarstatus fram till 1950-talet. Men faktum är att också kelderash-romer i flera fall var svenska medborgare eftersom alla som föddes i Sverige sedan 1900-talets början automatiskt blev svenska medborgare. Huruvida samtliga personer som föddes i Sverige och identifierades som ”zigenare” faktiskt också blev medborgare automatiskt är emellertid inte utforskat än. För dem som var medborgare var det teoretiskt möjligt att rösta. Det fanns inte några antiromska lagar som direkt hindrade dem och de hade alltså rösträtt som alla andra när rösträtten blev allmän och lika.
Men, liksom för resande kunde mantalsskrivningen vara ett problem – och alla lagar till trots förekom det att den lokala praktiken styrdes både av fördomsfullhet och av en konkret rädsla för att dra på sig fattigvårdskostnader. Det finns exempel på kommuner som hindrat kelderash-romer från att mantalsskriva sig. Men det finns också exempel där kelderash-romer har folkbokfört sig och därmed upptagits i röstlängderna och således varit berättigade att rösta.
Svenska medborgare?
Slutligen består den nationella minoritetsgruppen romer av finska romer, eller kale-romer, som kom som arbetskraftsinvandrare under 1950- och 1960-talet. I likhet med andra migranter från Finland var de inte svenska medborgare. De hade dock möjlighet att söka svenskt medborgarskap, och de som inte gjorde det har trots detta efter 1975 – precis som andra icke-medborgare – haft rösträtt i kommun- och landstingsval, om de vistats i landet under tre år i sträck.
Men varifrån kommer det där årtalet då? Varför står det 1959 när man googlar? Troligen har det att göra med de regel- och lagändringar som blev verklighet i slutet av 1950-talet. De innebar att staten tog ekonomiskt ansvar för den inkluderingspolitik som kommunerna skulle genomföra. Som en följd av detta, och inte minst till följd av Katarina Taikons och andras aktivism, förbättrades kelderash-romernas situation avsevärt under 1950- och 1960-talen.
Socialminister Gunnar Sträng underströk i riksdagen 1952 att romer precis som alla andra svenskar hade medborgerliga rättigheter. 1954 blev det möjligt för romer att resa in och ut ur Sverige och det invandringsförbud som funnits sedan 1914 upphörde. 1959 fick kommuner ersättning för insatser som syftade till att integrera ”zigenare”. En konsekvens blev att fler romer folkbokfördes och därmed upptogs i röstlängderna.
Svaret på frågan om när romerna fick rösträtt är alltså att det beror på vad och vem man menar. Det har inte funnits några antiromska lagar just när det gäller rösträtten. Men eftersom röstlängden byggde på mantalsskrivningen var delar av romani-grupperna utestängda. Hur det faktiskt såg ut, vem som blev mantalsskriven och vem som inte blev det, och i vilken utsträckning romanigrupperna faktiskt utnyttjade sin rösträtt, det är en fråga för fortsatt forskning.
Jenny Björkman, ”När fick romer rösträtt?”, artikel på Demokrati100.se, hämtad 2020-09-22
Läs mer
De fem grupperna är: resanderomer/resandefolket, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer. Läs om romanigrupperna och deras historia.
De som deltog i samtalet som denna artikel bygger på var:
Ida al Fakir, historiker, Stockholms universitet
Theresa Johnsson, historiker, Uppsala universitet
Andrej Kotljarchuk, historiker, Södertörns högskola
Martin Ericsson, historiker, Lunds universitet
Julia Nordblad, idéhistoriker, Uppsala universitet
Fia Sundevall, ekonomhistoriker, Stockholms universitet
Cecilia Notini, historiker, forskningssekreterare Riksarkivet
Torbjörn Nilsson, historiker, Södertörns högskola
Jenny Björkman, historiker, Riksbankens Jubileumsfond
Lars Hallberg, tidigare arkivarie, Riksarkivet
Kerstin Söderman, arkivarie, Riksarkivet
Karin Kvist Geverts, historiker, utredare Kungliga biblioteket
Läs mer:
Norma Montesino, Zigenarfrågan. Intervention och romantik, diss., Lund: Socialhögsk., Univ. 2002, länk till Libris: http://libris.kb.se/bib/8419582
David Sjögren, Den säkra zonen. Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913-1962, diss., Umeå: Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, 2010, e-resurs: http://libris.kb.se/bib/11846309
Ida Ohlsson al Fakir, Nya rum för socialt medborgarskap. Om vetenskap och politik i ”Zigenarundersökningen” – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962-1965, diss., Växjö: Linnaeus University Press, 2015, e-resurs: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-40284
Ida Ohlsson al Fakir, Svenska kyrkans förhållande till romer och resande ca 1900-1950, Uppsala: Svenska kyrkan, 2013, e-resurs: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-40285
Martin Ericsson, Exkludering, assimilering eller utrotning? ”Tattarfrågan” i svensk politik 1880-1955, diss., Historiska institutionen, Lunds Universitet, 2015, e-resurs: http://lup.lub.lu.se/search/ws/files/3957288/5045195.pdf
Martin Ericsson, ”Det första kända svenska exemplet på myndighetsåtgärder mot ”tattare” i en urban miljö 1913-1920”, i Ale, 2013:4, s. 1-11, länk till Libris: http://libris.kb.se/bib/19532318
Martin Ericsson, Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet i Sverige, rapport, Forum för levande historia: Stockholm, 2016, kan laddas ner här: https://www.levandehistoria.se/material/historisk-forskning-om-rasism-och-framlingsfientlighet-i-sverige
Theresa Johnsson, Vårt fredliga samhälle. ”Lösdriveri” och försvarslöshet i Sverige under 1830-talet, diss., Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis: 2016, e-resurs: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-280292
Andrej Kotljarchuk, Roma and Travellers in Sweden during World War II. Registration, experts and racial cleansing policy-making in a transnational context: Working paper presented at the 2016 Nordic Conference on Romani Studies, Södertörn University, Huddinge Södertörns högskola 2018, e-resurs: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-34742
Andrej Kotljarchuk, ”State, Experts, And Roma. Historian Allan Etzlerand pseudo-scientific racism in Sweden”, i Scandinavian Journal of History, 2019, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-39253
Julia Nordblad, Den enspråkiga demokratin. Minoriteterna, skolan och imperiet, Sverige och Frankrike, 1880-1925, diss., Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2015, länk till Libris: http://libris.kb.se/bib/17648104
Lars Hallberg, Källor till invandringens historia 1840-2000, Stockholm: Riksarkivet, 2017, länk till Libris: http://libris.kb.se/bib/21540648
DS 2014:8: Den mörka och okända historien: Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet (Stockholm: Erlanders, 2014), e-resurs: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2014/03/ds-20148/
Jon Pettersson, ”Många romer fick inte rösta förrän 1959… låter inte det lite konstigt?”, i Drabbrikan, 2019:13, s. 20-27.
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
