I september 2025 presenterades den svenska kulturkanonen, en sammanställning av 100 utvalda verk inom litteratur, bild och form, musik, film, scenkonst samt lärdom och sakprosa. Nu har detta initiativ omsatts i bokform, utgiven av Natur & Kultur, med ambitionen att göra Sveriges kulturarv mer tillgängligt för allmänheten. Boken innehåller inte bara verken utan även resultaten från projektet ”Folkets kanon”, som ska fungera som ett levande verktyg för bildning och gemenskap.
Men bakom den prestigefyllda listan döljer sig en djupare och mer problematisk historia. Kulturkanonens framtagande präglades nämligen av konflikter och kritik, framför allt från landets nationella minoriteter som anser sig ha blivit undanträngda och marginaliserade i processen. Den statliga kommitté som tog fram förslaget leddes av historikern Lars Trädgårdh, en person vars uttalanden inför samrådet med minoriteterna redan väckte oro. Trädgårdh uttryckte öppet att han inte såg något utrymme för nationella minoritetsgrupper i kanonen – ett uttalande som satte tonen för hela dialogen.
DIKKO rapporterade om att när representanter för Sveriges nationella minoriteter bjöds in till ett rundabordssamtal med Trädgårdh, upplevde de mötet som en formalitet snarare än ett verkligt samtal. Kulturkanonsamtal utlöser reaktion från Sveriges nationella minoriteter. De kände sig ignorerade, ohörda och undervärderade, och menar att lagar kring delaktighet och hänsyn bröts under arbetets gång. Flera aktörer valde till och med att hoppa av från projektet på grund av detta, vilket tydligt visar på en exkludering snarare än en inkluderande kulturpolitisk process.
Hur regeringens kulturkanon ska användas är ännu inte klart. Utredningen har varit ute på remiss och fick kritik av flera tunga instanser. Nyligen rapporterade också DIKKO att: En kulturkanon finns men nu läggs den på is då ingen proposition till riksdagen är planerad.
I bokens innehåll finns ikoniska verk som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, August Strindbergs dramatik, Ingmar Bergmans filmografi och Carl Larssons konst. Även kulturella symboler som allemansrätten och Ikea har fått plats i kanonen. Men saknas då viktiga röster och perspektiv från minoritetskulturer, och vad säger det om vilken bild av Sverige som faktiskt lyfts fram? Kanonen riskerar därmed att bli en snäv och ensidig berättelse snarare än en mångfacetterad spegling av landets kulturarv.
Initiativets syfte – att fungera som ett redskap för bildning och gemenskap – undergrävs när vissa grupper känner sig exkluderade från just denna gemenskap. Att göra kulturarvet tillgängligt är naturligtvis en viktig ambition, men det måste ske på villkor som respekterar alla delar av samhället, inklusive de nationella minoriteterna, och deras rätt till erkännande och delaktighet.
Sammanfattningsvis visar kulturkanonens tillblivelse och nuvarande bokutgåva både på möjligheterna och riskerna med statligt styrda kulturprojekt. Den kan bli ett värdefullt verktyg för många, men den kan också cementera en exkluderande och ensidig bild av svensk kultur som lämnar flera viktiga röster utanför scenen. Det är en debatt som måste fortsätta för att verkligen nå en inkluderande och rättvis representation av vårt gemensamma kulturarv.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
