Det där med att dejta via appar

pixabay

Så det här med att träffa någon ny har ju inte precis varit något som jag haft tid med. Tänker alltid att med tiden så kommer det väl att lösa sig, sedan har jag ju också fått höra massa saker om mig, så min självkänsla är väl inte där den borde vara. Fast ibland saknar jag ju en annan vuxen att dela saker med. Inte någon som ska hjälpa mig med allt utan bara finnas som bollplank.

När jag hade varit på några träffar för att göra en utredning hos socialtjänsten tyckte handläggaren att jag borde nog ha någon. Någon som jag kunde prata med, som fanns där när jag blev ledsen och så vidare. Blev lite pepp på det! Ingen har talat om för mig att socialtjänsten även funkar som dejtingservice.

Såklart gör de inte det, men rent praktiskt så gör de ju utredningar på en massa folk. Några borde de kunna fixa ihop, visst skulle det vara något? Har aldrig funderat på dejtingappar för det känns som att kasta ut sig till vargarna. Min dotter tyckte ett tag att jag borde pröva. Jag undrar såklart om hon skulle vara ok med det på riktigt?

Jorå, fick jag till svar. För vem skulle orka engagera sig i mig? Jag är ju ensamstående med flera barn, som bor hos mig. Sedan är jag nog lite för mycket! sa dottern. När jag frågade vad som var för mycket så visste hon inte, utan det var något hon hört. Under den senaste tiden och efter en vår med covid19 så tänkte jag att jag kanske ska prova det här med dejtingappar, vem vet, det kanske finns nåt där ute för mig med.

Så modig som jag nu kände mig så tog jag den jag hört mest om. Tinder. Ladda ner kort, skriv något om dig själv. Redan där borde jag ha förstått att det inte var något för mig just nu, men nej, jag fortsatte skriva. Läste igenom innan jag godkänt:

Flerbarnsmamma där alla barn har en NPF diagnos och bor hos mig.

Efter jag läste tänkte jag stolt att jag är då ärlig iallafall. Inte, du kanske inte ska göra det här just nu! Nej nu var jag redan alldeles för stressad för att tänka logiskt. Sen började det poppa upp kort på alla möjliga män. Jag tittade snabbt igenom de som fanns i min närhet, men när det tog slut så ville tinder jag skulle öka sökområdet, och att “swipa till höger” alltid ger en mer chans att hitta någon..

Jag läste en gång till…..swipa till höger… fudge… jag har alltså gillat varje kort på varenda karl inom mitt område! Jag fick panik såklart och avslutade genast mitt medlemskap. Jag tänkte inte ens på om det var någon jag kände igen. Så jag levde med den ångesten en stund tills jag tänkte att jag kan ju inte ge upp så lätt.

Jag signade upp på ett annat ställe, med samma muntra historia om mig själv. Fortfarande utan att ha reflekterat över att jag nog inte är redo för något förhållande överhuvudtaget. Höll faktiskt ut lite längre den här gången, jag behövde ju inte swipa. Det börjar plinga i min telefon och jag får några meddelande.

Det första jag läser är: 

Är du kramig?

Det var ju nästan som att skicka ett dickpic, så förnedrande.

Jag svarar tydligt för att inga missförstånd ska uppstå:

NEJ, du får leta vidare!

Jag är ju en rätt kramig person men det där tyckte jag faktiskt var en dum första fråga. 

Stänger ner appen men det fortsätter plinga i mobilen. 

Ett nytt meddelande:

Hej hur är det?

Jag svarar såklart vänligt på frågan eftersom det faktiskt var en vettig första fråga:

Tack bra. 

Han fortsätter ställa frågor och jag upplyser honom att det faktiskt står på info att jag har flera barn som jag har jämt. Har han läst det? Han svarar att han visst har läst det!

Då blir min slutsats att han måste ha allvarliga mentala svårigheter. Vilket pucko ger sig in i en diskussion med en som mig! Han måste ju fatta att jag inte alls har någon som helst tid över för att lära känna honom. Sedan slutar jag svara när han skriver.

Det börjar droppa in fler meddelande och då drar jag slutsatsen att folk inte är riktigt kloka. Man kan inte bara ta kontakt med folk som så uppenbart har så fullt upp som jag. När har de tänkt jag ska kunna ha tid för dom? Hur ska jag sedan veta vem av dom som kanske är vettig? Så i ren panik avslutar jag kontot där också. Känner att jag måste nog bromsa lite och fundera på vad jag egentligen vill. Efter några veckor så växer det ändå fram att det gör ju faktiskt ingenting att prova. Så ännu en gång signar jag upp på en datingsajte, med samma muntra historia om mig själv, fast nu med tanken att om någon tar kontakt så har de ju uppenbarligen inte problem med det. Det plingar i telefonen och olika män börjar skicka meddelande.

Jag väntar ett tag med att svara eftersom jag har bestämt mig för att hålla ut ett tag, och mina senaste konversationer var ju uppenbarligen födda ur ren panik. Så jag scrollar lite och kollar in hur sajten egentligen fungerar. Det dyker upp ett erbjudande om att få göra en personlighetstest för att sedan matchas med de andra på sajten. Tycker jag låter som en smart grej så jag hakar på den och det är rätt många frågor så det ger mig ändå någon typ av lugn över att det är ju ändå en omfattande undersökning så det borde ju göra att det blir lättare att hitta en match.

Efter många och en del knepiga frågor så är jag färdig och ska matchas.

Datorn maler på innan den har hittat min bästa match, en bild ploppar upp och jag drar efter andan… vad i hela världen… Min toppmatch är alltså Thorleif 68 år! Nästan lika gammal som min pappa och jag känner hur det lilla mod jag hade byggt upp raseras. Är det här den jag nu har blivit? En pensionerad tant som inte ska hoppas så mycket mer. När blev jag den tanten?

Missförstå mig inte, Thorleif är säkert en supertrevlig snubbe som nog kommer göra någon kvinna väldigt lycklig, men för mig blev det en riktig käftsmäll! 

Så jag, mot bättre vetande, skickar ett meddelande till min vän och beklagar mig! 

Min vän svarar inte med tröstande ord om att jag inte ska lägga så mycket vikt i det, utan hon, istället för att skriva, skickar en inspelning där hon skrattar så hon kiknar! Det går ju inte annat än att skratta åt inspelningen och sedan förundras över att människan tog sig tid för att spela in hur hon skrattade, det var tydligen sååå roligt!

Fast i den stunden så kände jag mig inte ensam i allt. Jag behöver inte följa någon annans tanke om vad som borde vara rätt för mig. Jag får ju faktiskt välja alldeles själv! Precis som jag har valt min vän. Jag vet hon finns där och hon kommer att vara ärlig! Sedan är det ju faktiskt bättre att skratta åt eländet än att gräva ner sig! Så jag finns kvar på sajten, tills vidare i alla fall.

Irene Vrede
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS