Det finns många föreställda gemenskaper i vår tid. En del är vi nog medvetna om att de är föreställda. Jag talar i generella termer främst för att det är enklare. Exakt hur självmedvetna människor är kan alltid diskuteras men det är också förminskade att tro att någon annan inte har gjort ett medvetet val att ingå i någon form av föreställd gemenskap.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Vissa gemenskaper kanske vi anser vara mer naturliga att vi ingår i än andra. Nationalitet, etnicitet, språk och kultur är sådana. Visserligen kan dessa gemenskaper framstå som att de överlappar, men för det mesta gör de inte det. Nationer är mer mångfaldiga än den allmänt framställda självbilden ger sken av. Etniciteter är någonting som kan variera beroende på var man bor i en stad, en region eller i ett land. Kultur kan man verkligen säga detsamma om.
Ändå finns det vissa saker som är självklart i vissa tider och sammanhang. Därmed är kanske jag känner att jag tillhör en större gemenskap på grund av dessa få enskilda saker av den anledningen.
Nu är jag visserligen ganska misstänksam gentemot föreställda gemenskaper. Dels på grund av min person. Jag har alltid haft svårt att ingå i större sociala sammanhang eller i större sociala enheter. Om någonting har känts fel i dessa sammanhang har jag inte velat vara med helt enkelt. Dels på grund av att jag läst etnologi. Jag kan inte riktigt stänga av min etnologihjärna utan befinner mig för det mesta i en konstant deltagande observation i vardagen.
Att därmed försöka bli en del av den sverigefinska gemenskapen, både som en generellt motstridig person och en nördig etnolog, innebär att jag inte alltid kan låta bli att vända och vrida på vad det är som gör att vi känner en gemenskap med varandra. En viktig anledning till detta är inte bara teoretisk utan också det faktum att jag inte vuxit upp med finska språket.
Jag har minnen av det finska språket i min barndom, men det var ingenting som gavs någon särskild betydelse. Som jag förstått det har många i min generation gjort revolt mot sina föräldrar och finska språket när de var unga bara för att senare upptäcka att de vill prata finska igen. Andra verkar inte haft samma problematik, men det är en annan fråga.
Vi är många som är språklösa sverigefinnar. Exakt hur många vet jag inte och det lär vi väl aldrig få reda på egentligen. Det spelar ingen roll eftersom de flesta av oss vet vilka vi är. Vi kanske känner oss som inte riktigt sverigefinska i den meningen att vi tror att kunskap i språket innefattar autenticitet i högre grad än något annat.
Men vad innebär det att faktiskt vara autentisk i sin sverigefinskhet? Skulle en eventuell kunskap i finska språket innebära att jag inte haft en lika stor uppförsbacke att hitta min plats i den sverigefinska minoriteten? Eller är den nuvarande plats jag skaffat för mig själv inte bara nödvändig för mig själv utan också för andra?
Att vi ser gemenskap baserat på en specifik närvaro av särskilda objekt, exempelvis i form av ett språk (i det här fallet finska) ställer frågan om vem som tillhör vad och när? Även om jag inte kan finska så har jag en relation till språket. Relationen är i form av dess frånvaro under min uppväxt. Och nu kan jag läsa finska när jag vill och hur mycket jag vill.
Ändå finns där en psykologisk spärr av något slag som gör att jag har lättare att sätta mig och plugga spanska på appen duolingo än att börja lära mig finska ordentligt. Kanske det senare innebär att mycket mer står på spel?
Jag tror att alla som har någon relation till det finska språket, antingen som första språk, andra språk eller vad man nu ska kalla det, kan säga någonting om just finska språket. Utifrån min relation som språklös sverigefinne finns det en berättelse som inte bara är en del av mitt liv och mitt jag utan också en del av den sverigefinska minoritetens tillkomst.
Det faktum att det finns så många språklösa sverigefinnar som inte fått eller får möjlighet att tala om sina erfarenheter eller sina familjeberättelser gör att en stor andel av minoriteten står utanför gemenskapen.
Som jag ser det kan en språklig gemenskap aldrig måla över andra skillnader som kan finnas hos en minoritet. Även om språklösa sverigefinnar som jag inte fanns (eller valde att inte ta plats) skulle vi hitta andra saker att göra skillnad på varandra. Så fungerar också en gemenskap. Den är aldrig total och egentligen är den bara någonting som existerar i hur vi väljer att göra.
Så anser också etnologin att gemenskaper, eller kultur, fungerar. Det är någonting som görs. Inte bara någonting som är. Därför är det så viktigt för mig att skriva om dessa frågor eftersom jag ser det som att utöva sverigefinskhet. Och det kan jag göra även om jag fortfarande inte har lärt mig att hålla en konversation i finska ännu.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
