Den positiva sidan av denna globala pandemi (om vi kan prata om sådan) är att den har avslöjat sociala problem som antingen inte varit tillräckligt kända eller att enorma ansträngningar har gjorts på politisk nivå för att dölja dem även om det civila samhället ständigt har försökt att föra fram dem till allmänheten och beslutsfattarna.
Det finns en stor skillnad när det gäller exponering av fattiga grupper för infektion, levnadsförhållanden som gynnar spridningen av pandemin, social distansering, tillgång till hälso- och sjukvårdssystemet och kompenserande ekonomiska möjligheter.
Det sägs att Covid-19 inte diskriminerar och att det gör både fattiga och rika sjuka. Och det är sant. I viss utsträckning. Men socioekonomiska skillnader mellan medborgarna gör de fattiga mer utsatta för viruset än andra och får inte samma behandling och/eller skydd som andra.
Mellan tio och tolv miljoner romer bor i Europa och är den största minoriteten på kontinenten. Nästan hälften av alla romer är koncentrerade till sju länder i Central- och Sydosteuropa; det vill säga Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Makedonien. Där finns också de fattigaste bosättningarna som bebos av romer, såsom Lunik IX i utkanten av Kosice i östra Slovakien, Stolipinovo i Plovdiv, Bulgarien, distriktet Ferentari i Bukarest eller Shuto Orizari, nära Skopje i norra Makedonien.
I dessa samhällen bor människor i massor, i mycket små utrymmen. Ofta har familjer, där tre eller fyra generationer bor tillsammans, bara ett eller två rum till sitt förfogande. Förutom några vanliga fontäner på gatorna har de inget rinnande vatten eller avlopp. Detta är idealiska förhållanden för spridning av COVID-19-infektioner.
I Rumänien och Bulgarien har flera romska samhällen isolerats av polis och gendarmeri, efter att många invånare återvänt från utlandet och vägrat att stanna i isolering hemma eller i karantän. I Bulgarien är romska stadsdelar i städerna Nova Sagora, Kazanlak och Sliven isolerade.
Utöver skyddsåtgärder får romer sällan social hjälp. I Slovakien har vissa lokala myndigheter gjort mobila dricksvattenkällor tillgängliga för romerska samhällen. I Rumänien, i Cluj, distribuerade stadshuset i april paket med mat- och hygienprodukter till 300 familjer, som bor nära stadens deponi. Nu är det november. I Ungern, särskilt i den östra delen av landet, där många romer lever under ofattbara förhållanden, uppmanade den ungerska aktivisten och talaren för romaparlamentet, Aladár Horváth, (även på våren) politikerna att göra ett socialt program för invånarna i dessa isolerade områden. I ett brev till regeringen och statschefen beskrev han ett niopunktsprogram för att hantera krisen för fattiga romer.
I de ghettoiserade områdena har invånarna inga besparingar, inga reserver, inga läkare och fler och fler människor är rädda för att de inte kommer att ha mat åt sina barn, skrev han.
Hittills har han inte fått något svar. Detta är bara några exempel från flera östländer men situationen för fattiga och marginaliserade romer i östblocket är nästan identisk. De romer vi ser tigga eller samlar flaskor på gatorna i Sverige är en del av dessa romska populationer i öst, särskilt i Rumänien och Bulgarien.
För dem är ”socialt avstånd” en lyx som de inte har råd med. Inkomsterna och implicit deras liv och deras familjer i landet beror på den ”sociala närheten”. Det är inte ens meningsfullt att prata om hygien och hygien. Det finns få städer där organisationer lyckas och har nödvändiga resurser för att hjälpa dem i detta avseende. Både i sina ursprungsländer och i
Sverige.
I sitt ursprungsland hade de inga stora chanser att få jobb tidigare och i den aktuella krisen har deras chanser blivit praktiskt taget obefintliga. Och i Sverige har deras situation förvärrats. Befolkningen rör sig inte som tidigare och undviker att ha kontakt med dem. Deras inkomster från tiggeri och insamling av pant minskade kraftigt, med cirka två tredjedelar. Vi kan säkert dra slutsatsen att utsatta romer – EU-medborgare – är de mest drabbade och utsatta för infektion i Europa.
Det finns många lösningar och strategier som stater utvecklar
för resten av befolkningen i europeiska stater, men EU-migrerande romer faller inte in i dessa kategorier. Även om deras situation diskuteras på hög politisk nivå fortsätter dessa diskussioner vara teoretiska. Det är osannolikt att dessa samtal kommer att avslutas och gå över till verkliga åtgärder innan ett vaccin dyker upp och implicit till krisens slut.
Albert Dandos
redaktionen@dikko.nu
