Under påskhelgen blev det ett kärt besök till min mamma i Hagalund (Blåkulla), Solna. Tyckte de var ganska sammanträffande med att åka till Blåkulla över påskhelgen.
Långfredagen bestod av plankstek och kärt återseende med familj och släkt. Helgen gick snabbt och vi blev tagna av hur snabbt tiden går när man har roligt och hur fruktansvärt långsamt tiden kan gå när man har tråkigt. Det förekom även svordomar över att tiden inte räckte till och att det behövdes fler timmar på dygnet för att vi skulle få allt att gå ihop.
Under sista kaffekoppen med min mor strax innan jag skulle ta min taxi till flygplatsen började vi prata om hur det var förr och under mammas uppväxt samt hur det har utvecklats fram tills idag. Vi diskuterade personlig utvecklig, hur världen såg ut när hon var ett litet barn och den viktiga biten om specifika ”symboler” de fick lära sig för att kunna få tak över huvudet och möjligen lite mat i magen.
Jag blev helt tagen! Jag hade glömt bort. Jag hade ett svagt minne om att jag har hört detta i någon historia, möjligen att jag har fått en eller annan svordom hovrande över mig när jag inte åt mina broccoliträd. ”Du ska veta, när vi var små…” Ja, ni förstår.
Mamma ställer sig upp och hämtar en bok som såg välanvänd ut från Bo Hazell (Resandefolket: Från tattare till Traveller). Hon slår upp en sida i boken och på den sidan fanns det olika symboler med livsavgörande betydelser. Se bild nedan.
Mamma berättade olika historier om hur hon mindes när de åkte häst och vagn och såg dessa tecken. Var de kunde få sig en matbit och ibland kunde man få sova på ett höloft. Automatiskt börjar man föreställa sig hur man själv hade gjort, och hur det ser ut idag.
Var det inte kallt?
Självklart, ibland. Men vad hade man för val?
Nej, vad hade ni för val? Jag skäms och vill äta upp min broccoli nu, älskade mamma! Mamma blir 71 i år. Tack för att du påminner mig om att vi faktiskt har utvecklats. Vi är inte kvar där. Jag lämnar min mamma med en stor kram och tackar för denna högtid. Går min väg till taxin och har mammas ord i mitt huvud och börjar grubbla. Jag hoppar in i bilen och hälsar artigt på gubben där framme.
Den tysta minuten passerar. ”Du är inte svensk va? Du ser inte svensk ut”
Jag ”försvarar” mig och säger ”Jo jag är svensk”. Jag ler försiktigt.
Han fortsätter ”Nä på riktigt är du svensk? Du ser inte svensk ut.”
Jag svarar ”Nä, vet du vad! Jag är resande! Vet du vad det är?”
Taxichauffören tittade på mig och frågade ”Menar du att du är ute och reser?”
Nej, jag menar att jag är resande, tillhör resandefolket, tattare. Han förstod efter det sista ordet och sa ”ja jag vet vad zigenare är” jag fick mig ett gott skratt och vi skrattade tillsammans förmodligen av olika anledningar.
Jag hade en trevlig resa med min chaufför. Vi förstod inte varandra till 100% men han tog hand om mig under resan och var lika trevlig mot mig från start tills han släppte av mig och det oavsett om jag var svensk eller resande.
TACK för det! Tack för att vi har kommit längre! Tack för att vi kan visa varandra respekt och hänsyn över våra olikheter.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
