Det senaste året har jag märkt av ett hårdare tonläge om minoritetspolitiken och nationella minoriteter. Det gäller inte alla fem nationella minoriteter. Främst har jag sett ett oroväckande tonläge om samer och romer.
Men vad är det som har hänt? Det senaste året har etablerade journalister på svenska tidningar ifrågasatt samers rättigheter. Det är visserligen inget nytt att många majoritetssvenskar har något emot samer som ursprungsfolk och deras rättigheter.
Jag har sett en och annan insändare i tidningar för jägare och fiskare. Fast det är småpotatis jämfört med debatten om ”samisk adel” som drog igång för ett år sedan. Eller för den delen det ökända seminariet på svenska bokmässan som anordnades av tankesmedjorna Katalys och Timbro.
I kölvattnet av vad som hänt på bokmässan visade väletablerade journalister att de ansåg av samer hade för stor plats i svenskt kulturliv. Här anar jag att de också lär tycka att samer har för stor plats även när det gäller vad som ska hända på deras marker. Helst skulle vi bara gräva upp alla mineraler och etablera gruvor överallt. Att samer faktiskt har något att säga till om sticker nog många majoritetssvenskar i ögat.
Eller så kan vi ta diskussionen om romani kris. Jag har inget emot att man tar upp saken i sig. Jag kan inget om den. Men som jag skrev i en annan text var det som om svensk minoritetspolitik riktad mot nationella minoriteter var att beskylla för sakernas tillstånd.
Och hur skulle det fungera om jag får fråga? Fanns det ingen romani kris innan romer fick sina rättigheter de har idag? Nej, så funkar det ju inte. Men att man ens väljer att antyda en sådan sak får mig att undra hur skribenter som gjort det tänker.
Så har vi också den svenska kulturkanon där ansvarig utredare Lars Trägårdh verkar tycka att nationella minoriteter är trams och att det inte borde finnas överhuvudtaget. Visst, det kan vara hans egen åsikt men det ska ju inte påverka hur han utför sitt uppdrag som utredare kan jag tycka. Om inte annat så sänker Lars Trägårdh sin egen trovärdighet och den vi ska ha gentemot projektet med en svensk kulturkanon.
Jag har funderat länge på hur jag ska förstå de här sakerna. Är det en del av en större trend eller bara enstaka händelser? Jag minns debatterna om mångfald, rasism och svenskhet under 2010-talet. Då var det högt i tak. Plötsligt svängde samtalet 2018 till fördel för den syn på minoriteter som den sittande regeringen står för.
De som på 2010-talet spenderade mycket tid på att framställa mångfald och minoriteters rättigheter som identitetspolitik och politisk korrekthet måste idag se sig om efter andra måltavlor. Vad passar då bättre än att ge sig på nationella minoriteter? Mer specifikt romer och samer? De har ju trots allt historiskt varit ett problem för svenska staten. De har alltid velat hålla sig på sin kant.
Här ser vi också hyckleriet. Det som jag ser skrivas om romer och samer skulle jag aldrig se skrivas om sverigefinnar. Sverigefinnar är ju så välintegrerade. Vi är ju så nära svenskarna kulturellt. Ja, majoritetssvenskar har bara positivt att säga om oss.
Men om man påstår att minoritetspolitiken och minoritetslagen är identitetspolitik när man pratar om samer och romer har man glömt de andra tre nationella minoriteterna. Om man inte kan säga detsamma om samtliga fem nationella minoriteter, särskilt i förhållande till minoritetslagen och minoritetspolitiken, då kanske man ska fundera varför man vill säga det överhuvudtaget.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
