En vanlig familj från Göteborg

privat bild

En vanlig familj från Göteborg någon gång mellan 1925-30. Av 9 barn överlevde hela 8 stycken. Dom bodde i en del av Lunden i Göteborg som i folkmun hette Tjörbostan. Ett ghetto i ghettot kan man säga. Där bodde dom fattigaste, dom utslagna, daglönarna, dom med sämsta förhållandena både när det gällde arbete och bostäder. Personerna på bilden levde mellan 1865 och 1999. Några lämnade ättlingar efter sig. Jag är en av dom ättlingarna. Och naturligtvis mina barn och barnbarn och så vidare.

En emigrerade till Australien. Kom tillbaka och dog i Sverige, men lämnade ättlingar kvar där nere.
En av männen söp ihjäl sig.
En av männen slog ihjäl en annan man med sina bara händer. Vet inte varför, men vet att alla täckte upp och aldrig röjde något för någon. Alla teg. Solidaritet. En av systrarna blev änka under kriget, mannens båt bombades av engelsmännen i en tysk hamn. Naturligtvis skickade dom ner min mormor Sonja ner till hamnen för att identifiera det illa brända liket. Varför? Kanske för att hon hade dom franskaste nerverna i hela släkten?

En av männen blev min morfar. Honom lärde jag känna lite, men inte särskilt väl. Han var en sällsynt gäst i vårt hem, trots att min mor var hans enda barn. Dom stod inte varandra så nära heller, t ex så duade morsan aldrig sin far så länge han levde. Han såg bra ut i ungdomen, svart hår, bruna ögon och atletiskt byggd. Han gick under namnet “Amerikanar’n” eftersom han alltid hade så snygga kostymer. Att det inte alltid var helt mellan hålen i kläderna under kostymen syntes ju inte…

När första världskriget bröt ut skulle han precis fylla åtta år. I storstadsområdena svalt många, han tuppade av många gånger i skolan av hunger och ofta gick han och syskonen och letade efter nässlor, svinmålla och andra ätbara ogräs på allmänningarna i staden. Allt medan bönderna tjuvslaktade grisar och undanhöll från redovisning och sedan sålde kött och andra matvaror på svarta marknaden. Mången god förmögenhet skapades här och där ute på landsbygden runt storstäderna.

När morfar blev 11 år gammal började han jobba på en tapetfabrik i stan. Där blev han kvar över 50 år. Vid 17 års ålder fick han dra ut alla tänder, en hiskelig historia som jag vägrar att återge på grund av dom grymma och sadistiska metoderna. Kan väl bara nämna att ingen som helst bedövning var inblandad i den förrättningen.

Andra världskriget bröt ut på hans 33-årsdag. Då blev det beväringen ett tag, sedan jobb på SJ där han och morsan sprang och kastade sten på tysketågen som åkte genom deras stadsdel. Morsan var livrädd och trodde tyskarna skulle skjuta dom, men jag tror inte trupperna var beväpnade när dom åkte genom Sverige för vidare befordran till Norge och Finland. Skamligt var det hur som haver. Att vi lät tyska trupper åka genom landet, alltså. På den tiden fanns det nazister invalda i Göteborgs stads fullmäktige och t om Hyresgästföreningen ordnade hyresstrejker och morfar och hans bröder missade aldrig en demonstration, att piska upp nazister var en hedersfråga, det handlade om att vara anständig helt enkelt. Pacifism stod inte högst på agendan. Fan vet om det ens fanns på agendan?

Tidsandan och dom extrema förhållandena skapade ganska så extrema socialdemokrater. Jag fick själv uppleva detta när jag kom in i tonåren och engagerade mig i DFFG lite lätt, det var ju inte sanktionerat av partiet! Morfar och jag grälade om detta och i hans ögon var jag en jävla svikare och kommunist som skulle ha på käften för att jag inte höll med honom och socialdemokraterna om deras linje.

Men han hötte och hotade förgäves, vid det laget var jag inte rädd för stryk längre så han fick ge sig. Hade han slagit mig hade jag slagit tillbaks. Så pass såg han. Inför kärnkraftsomröstningen 1980 fick han bekymmer. Linje 2 med Palme och Ullsten var ju inte optimalt, men… Den tidens hårdnackade socialdemokrater ansåg att socialdemokratin inte var kapabla att ha fel, fanatism är ingen underdrift för att beskriva läget och hade partiet bett svenska arbetare att blanda ut snuset med hälften hönsaskit så hade dom gjort det. Mangrant.

Nå, det var då, det.
Eller finns dom kvar, fundamentalisterna?
Kanske det.
Kanske inte.
Aldrig aktuellt för min del ändå.
En speciell tid skapade speciella människor.

Dom är döda nu.
Frid.

Happy Svensson
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS