Magasin DIKKO utlyste en novelltävling för dig som tycker om att skriva. Novelltävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Anna Rohdin, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
På andra plats kom Fasanfulla möten av Thomas Karlsson
Jag vänder mig om gång på gång men kan inte se någon där, ändå hör jag ljudet av snabba steg bakom mig. Jag snabbar på och hjärtat dunkar i bröstet och andningen är ansträngd. Hela tiden mal tankarna i mitt huvud. Är det dags nu, är detta slutet? Det är sen eftermiddag och på den folktomma gatan där jag går är det mörkt och de svaga, glest placerade gatlyktornas sken orkar inte tränga igenom den täta dimma som ligger över staden. Plötsligt snavar jag, när min fot glider ner i en spricka i asfalten. Mina knän skrapar mot asfalt och jag känner hur mina byxor går sönder och den grusiga hårda och skrovliga asfalten sliter hål på min hud, även mina händer som jag instinktivt sträckt fram för att dämpa fallet skrapas upp och blir blodiga. Vettskrämd försöker ta jag mig upp och lyckas på darrande ben skynda mig vidare. Gode Gud tänker jag. hjälp mig! Allting virvlar runt i mitt huvudet. Om och om igen mal tanken att nu är min stund kommen. Skall jag ge upp och bara foga mig utan att göra motstånd? Ljudet av de förföljande stegen verkar nu mycket närmare och jag kan tydligt höra den flåsande andhämtningen från förföljaren bakom. Stadsparkens, på dagen så täta, grönskande inbjudande buskage, vid sidan av gatan formar sig nu till hotfulla gestalter. När jag svänger av på tvärgatan till min bostad känner jag hur någon tar tag i min axel. Jag skriker högt, och förskräckt snurrar jag runt och stirrar in i ansiktet på mannen som förföljt mig. Sedan trycks jag ner på marken.
Jag är nyinflyttad i stan och har endast bott här ett par månader. Flytten hit till orten kom sig av att jag, efter att ha gjort klart mina studier, sökt och fått jobb på en av stadens skolor. Orten dit jag flyttar är en liten småstad belägen i de norra delarna av Sverige. Men här finns affär, apotek, systembolag eller rättare sagt ett utlämningsställe och fortfarande låg och mellanstadieskola, medan eleverna på högstadiet bussas till centralorten. Dagis finns här också, som efter massiva protester från föräldrar fick vara kvar. Vårdcentralen som en gång funnits här lades ner när flera regioner gick samman och sjukvården flyttades till centralorten, allt enligt de styrande en förbättring med all samlad kompetens på ett ställe. Men folk fattade att det var i besparingssyfte. På skolan undervisar jag främst i matematik som är ett av mina specialämnen. Kollegerna på jobbet tycker nog jag är en trevlig och öppen person och att jag sprider glädje runt mig. Jag försöker alltid ge uppmuntrande kommentarer om någon känner sig låg eller deppig. De har vid flertal tillfällen sagt att mina elever tycker om mig och mitt vis att lära ut. Jag försöker se alla elever och ge stöd där det behövs.
Jag trivs bra och tycker mycket om att tillbringa min fritid i stadens grönskande parker, där jag kan återhämta mig och få kraft. Men strax efter min flytt hit började tidningarnas löp vara fulla med svarta rubriker. En serie av våldtäkter har ägt rum och polisen har än så länge inga konkreta spår att gå efter. Det första offret var en kvinna i tjugoårsåldern. Hon blev brutalt överfallen och våldtagen en sen vardagskväll när hon var på hem från sitt jobb på på den lokala restaurangen. Det dröjde bara en vecka, sen var det dags igen. En ung flicka på väg hem efter att ha varit hos en kamrat där de hade gjort hemarbete från skolan tillsammans, blev påhoppad och indragen bland buskagen i stadsparken och där utsatt för fullbordad våldtäkt. Dagen efter skriker tidningarnas svarta löp ut sitt fasansfulla budskap om ännu en våldtäkt. Inga spår efter gärningsmannen och polisen står maktlös.
Ingen av offren kan ge någon ordentlig beskrivning av hur gärningsmannen ser ut, förutom att han bär svart rånarluva, mörk jacka och mörka byxor. På polisens presskonferens försöker de inför pressen, ge sken av att de har allt under kontroll och att våldtäktsmannen snart kommer att gripas. Allt för att lugna ner ortsbefolkningen och inte skapa panik. Polis kommer även till skolan och pratar med eleverna om händelserna. De går ut med en önskan om att inga kvinnor eller unga flickor skall var ute och röra sig sent och absolut inte ensamma, och undvika dåligt upplysta områden. Krisgrupper bildas där oroliga kan vända sig med frågor och få tröst. Rykten går, och snart tittar alla män snett på varann och tänker att kan det vara han? Efter ett tag beskylls de boende männen och pojkarna på flyktingförläggningen för dåden och en grupp främlingsfientliga personer kräver att de styrande och polisen genast stänger ner boendet och skickar tillbaks de som bor där till sina hemländer. Folk hetsas upp och snart är det en vedertagen sanning för många att det är någon på asylboendet som är skyldig. Några ungdomar, påhejade av de vuxna, tar en kväll dunkar med eldfängd vätska och smyger fram till en av barackerna där de asylsökande bor. De häller ut vätskan på ytterväggarna runt om baracken. Sedan tar de fram hemmagjorda molotovcocktails och kastar in genom fönstren. Elden får ett snabbt förlopp och baracken brinner ner till grunden innan räddningstjänst hinner fram. Som tur var, var det ingen som bodde i denna barack för tillfället, annars hade de boende inte haft en chans. Ingen hade överlevt och hela familjer hade brunnit inne. Den hatiska stämningen piskas upp mer och mer och inte minst på nätet där det florerar mycket invandringsfientlig propaganda. Vissa, i vanliga fall väldigt ljusskygga rasistiska, grupper träder fram och får med hjälp av media sprida sina lögner och falska påståenden. Flera incidenter mot asylboendet händer. Baconpaket läggs utanför dörrarna, koraner bränns och väggarna på barackerna blir nedklottrade med rasistiska slagord, trots polisens ökade bevakning kring boendet.
Polisen är förtegen om vissa saker om våldtäkterna. Det som inte läckt ut till pressen är att gärningsmannen efter varje överfall tagit med sig något från offren. En sko, ett hårband, trosor eller något annat personligt från offren. DNA från brottsplatserna har skickats för analys till rättsmedicinska laboratoriet, men ännu har ingen kunnat spåras via detta. Polisen mobiliserar och tar hjälp av psykologer. Detta för att kunna göra en gärningsmanna-profil. Men de har väldigt lite att gå på. I TV och radio vädjar anhöriga till de överfallna och kränkta offren om hjälp att få fast gärningsmannen. Många tips strömmar in men inget leder polisen vidare. I Efterlyst på TV visar en känd programledare filmklipp från stan och anhöriga intervjuas. Även ett medium kallas in men trots alla ansträngningar har utredningen gått i stå. Debattartiklar i pressen där sakkunniga uttalar sig om sexbrottslingar och beskriver bland annat pedofiler och deras syn på vad de gjort. De saknar oftast insikt om att det de gör är fel och att det är samhället som inte accepterar deras rätt till kärlek till barnen. De tänker, om de nu överhuvudtaget kan tänka, inte på barnen som blir utsatta för dessa övergrepp, kanske gång på gång. De stackars oskyldiga barnen som får hela sin uppväxt förstörd. Barn som inte får vara barn, leka och busa. Barn tar ofta på sig skulden själva och tycker att det är deras fel. Detta följer ju med dem genom hela livet och ger ofta bestående men. De tar upp varför våldtäktsmännen våldför sig på kvinnorna. Det handlar oftast inte om sexuell njutning utan om att de får visa makt, makt att underkuva och förnedra andra. Själva är de egentligen oftast svaga och tämligen intetsägande personer som har svårt att hävda sig i vardagslivet. De behöver känna att just där och då har de makt och förmåga att kväsa sina offer, de stackars drabbade kvinnorna.
Det verkar som våldtäktsmannen blir djärvare och djärvare och mer förslagen, i tron att han aldrig kommer åka fast. Nu sker våldtäkter på mer upplysta platser och inte bara vid, om inte mörklagda, så väldigt svagt upplysta parkområden. Så händer det att en flicka i övre tonåren blir överfallen bakifrån en kväll i juli, när hon är på väg hem från sin träning. Det som kommer att förändra allt är att flickan är tränad i självförsvar och lyckas snabbt göra sig fri från förövarens grepp, lägga omkull honom på marken och dra av rånarluvan som gärningsmannen bär och därefter, snabbt springande ta sig från platsen. Hon lämnar en omtumlad och överraskad förövare liggande på asfalten. Flickans snabba och resoluta ingripande får honom att snabbt rusa in bland parkens buskage och sedan försvinna. Flickan larmar där efter polisen på sin mobil. När polis anländer till platsen är gärningsmannen borta. Men flickan kan trots sitt upprörda tillstånd, ge polisen en bra beskrivning på hur mannen ser ut. Efter någon dag släpper polisen en fantombild på våldtäktsmannen. Denna fantombild kablas nu ut i både lokal-, som rikspress. Även nyheterna på TV visar den troliga bilden av den misstänkta gärningsmannen. Tipsen strömmar nu in till polisen och de flesta pekar åt samma håll. Slagningar i brottsregister ger inget. Den misstänkte verkar inte vara någon känd våldtäktsman. Tidigare kriminella kopplingar kan de inte eller hitta. Bevakning av mannen sätts in och polis följer honom på avstånd. Efter diskussioner och överläggningar med åklagare bestäms det att polis skall göra ett tillslag i mannens bostad. Polis sänds dit och ringer på, men ingen verkar vara hemma. Låssmed tillkallas och kriminalteknikerna går in i lägenheten. Efter en noggrann genomsökning hittar de en kartong gömd längst in i garderoben. I den hittar de ringar, trosor, skor – allt som offren sagt att gärningsmannen tagit med från dem efter sina avskyvärda handlingar. Larm till kollegerna som utför bevakningen går ut, med order att genast gripa mannen.
Skolorna är nu stängda och både elever och lärare har sommarlov. Den förr så kallade industrisemestern har börjat, ändå ligger både stadens parker och gator just nu nästan helt öde och folktomma. Det är två dagar efter det senaste våldtäktsförsöket som jag är på väg hem efter min så vanliga promenad i och kring stadsparken. Det är då jag blir uppmärksam på ljudet av de förföljande stegen, och jag försöker så snabbt som möjligt ta mig till min bostad.
Jag ligger på trottoaren med kinden tryckt mot asfalten och känner ett knä mot min rygg. Jag snyftar och gråter. ”Håll tyst ditt jävla äckel” säger en röst i mitt öra. Jag rycks upp från marken av polismannen som satt handfängsel på mig. Jag ser mig omkring, blåljus blinkar överallt och jag blir knuffad mot en polisbil. Jag visiteras och snart håller en polis triumferande upp rånarluvan han hittat i min ficka. Han tar fram legitimation ur min ficka. Han tittar på den och säger, ”Ja du herr Svensson, nu har du åkt fast till slut ditt fega kräk.” Jag vrider på huvudet och möter hatet från folk som samlats på platsen. Jag ser kolleger, föräldrar till mina elever och även några grannar. Alla stirrar med förakt på mig. Jag hör hur de ropar med hatiska röster. Jag trycks in i polisbilen och vi åker sakta iväg genom folkmassan. Några bankar på bilen andra spottar. Förtvivlan sköljer över mig, Jag var fast till slut. Ynklig och i totalt avsaknad av empati för mina offer sitter jag bak i polisbilen. Allt jag känner är bara en väldigt stor självömkan.
Epilog:
Min berättelse är en fiktiv historia sprungen ur min egen fantasi. Tankar och åsikter som framförs är endast mina egna och kommer inte från några faktaböcker jag läst.
Thomas Karlsson
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Thomas Karlsson valde att efterskänka sina vinstpengar till framtida novelltävlingar. Magasin DIKKO tackar Thomas för den fina gesten.
Ps.
Vill du vara med och bidra till vinsten för novellerna i framtiden?
Swisha till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046 märk med NOVELL
Eller kontakta redaktionen@dikko.nu
Det går också att skicka ett sms till 076 844 51 61 så ringer vi upp.
Ds.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 009
BIC: NDEASESS
