Min artonde födelsedag av Alva Svensson

pixabay

Magasin DIKKO utlyste en novelltävling för dig som tycker om att skriva. Novelltävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Anna Rohdin, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.

“Min artonde födelsedag, arton varv runt solen, arton vårar och vintrar och höstar och somrar. Jag har både haft det riktigt bra och riktigt riktigt dåligt, men ingen har väl ett liv där allt är konstant bra när jag tänker efter.

Ofta känns det som om jag skulle behöva fly, springa bort från allt och börja om någonstans, men det kan jag ju inte göra, man kan väl inte bara packa en väska och dra utan att det påverkar någon annan än en själv?

Nej den tanken får jag släppa.

Klockan var halv tre och Minna skulle träffa sina vänner på picknick runt fyra. De skulle fira hennes artonde födelsedag, vilket var ganska dumt om man frågade henne. Varför skulle man fira att man är ett steg närmare döden varje år? Trots att just döden var något hon ofta tänkte på, fast inte på det där läskiga sättet som man gör ibland när man mår riktigt dåligt. Utan mer på vad som kommer efter, om det är sant det de säger, om det finns en himmel eller ett paradis eller vad det nu är man tror på. Själv trodde hon inte på något sånt där, hon tänkte att det mest logiska som händer efter man dött är att man åker ner flera meter under jorden och så planterar folk lite blommor ovanpå graven och tänker att man är på ett bättre ställe för att det ska kännas lättare. När man egentligen bara ligger där nere i jorden bland alla maskar. Hon kollar på alla kläderna som ligger på golvet, hon har testat nästan allt men hittar ingenting hon vill ha på sig, hon lyfter lite på en gul klänning med foten som om det hade gjort det lättare att välja. När det inte hjälper tar hon på sig sina hörlurar och dansar istället runt i rummet till den höga musiken som spelas. Hon hör inte när det knackar på dörren och när hon snurrar runt ser hon helt plötsligt sin bästa vän som lutar sig mot dörren och skrattar. Minna puttar fort in sin packade ryggsäck under sängen och hoppas att Isak inte la märke till den.

“Har du någon aning om vad klockan är?” frågade han.

“Nej inte direkt” svarade Minna medan hon drog på sig en smutsig t-shirt och flinade mot Isak. Hon kollade upp på väggklockan som fortfarande visade halv tre innan hon kom ihåg att batterierna hade varit döda i typ 10 år och insåg att klockan nog hade varit halv tre ganska länge.

“Fan, hjälp mig hitta nåt att ha på mig så drar vi” sa hon och Isak svarade att alla som skulle komma dit känner henne och hade inte ens tänkt på ifall hon blev lite sen. Han plockade upp den gula klänningen som hon hade lyft i tidigare och sträckte den till henne.

Redan innan de var framme såg de den färgglada filten med hennes vinkade vänner på. Hon saktade in lite och tvekade innan hon cyklade fortare för att komma fram. Hoppas att de förlåter mig sedan, tänkte hon. Hon möttes av glada hälsningar och gratulationer och drog upp champagne flaskan hon hade fått av Isak innan de stack. Minna var den första i kompisgruppen som fyllde 18, förutom Isak då som var två år äldre. Hon log mot sina vänner och tittade sedan ner i marken innan hon satte sig. Det dåliga samvetet började rulla in men hon skakade av sig det och räckte champagne flaskan till Isak som öppnade den och hällde upp glas till alla. De skålade och sjöng ja må hon leva och Minna tänkte på hur glada alla var och det dåliga samvetet kom tillbaka.

Efter några timmar kommer kvällen och de flesta börjar dra sig hemåt. Tillslut är det bara Minna och Isak kvar och hennes dåliga samvete har nästan helt försvunnit. Det är ju för hennes egna skull så varför skulle de bli arga? Hon kollar på Isak som tittar på himlen som börjat bli rosa och frågar honom om han också ska dra hem eller vad hans plan är.

“Jag ska nog börja dra mig hemåt, vill du ha följe hem?” frågar han utan att slita blicken från himlen.

“Nä jag tror jag vill sitta kvar en stund, men dra hem du” svarar Minna och ler mot honom. Snälla stanna kvar sedan tänker hon. Isak nickar, ställer sig upp, flinar mot henne och plockar upp sin cykel som också legat i gräset. Han säger något om att vi ses i veckan och Minna kollar efter honom när han och hans cykel blir mindre och mindre och tillslut försvinner. Hon sitter kvar ett tag och kollar på den rosa himlen och tänker på att hon snart är helt fri.

Det hade hunnit bli ganska sent innan hon kom hem och hon smög tyst upp på sitt rum för att inte råka väcka sin pappa. Han fick ju inte veta något han heller. Ingen fick veta för då hade de säkert försökt stoppa henne. Hon tassade ner i källaren och plockade tältet från hyllan och smög upp igen. Hon drog fram den packade ryggsäcken från under sängen och la ner tältet bland kläder, böcker och vattenflaskor. Hon stängde väskan igen och lutade den mot sängen och tog fram ett papper och penna.

“Hej, om du läser detta är jag inte här….” började hon. Suddade bort och skrev om, till slut nöjde hon sig med raderna på pappret, släckte lampan och ställde klockan på strax innan fyra.

När hon vaknade av larmet var hennes första tanke att stanna kvar och låtsas som ingenting, fast att hon egentligen var medveten om att hon behövde dra för att kunna stanna kvar. Hon satte bestämt ner fötterna på det svala golvet och kollade på den packade ryggsäcken. Hon skakade på huvudet och log. Det händer verkligen nu tänkte hon och tog på sig sina kläder, tog med väskan och lappen och smög ner i köket. Hon gick mot dörren men tvekade. Tänk om de inte förlåter mig. Det måste dem, de måste förstå. I alla fall Isak. Snälla låt Isak förstå. Tre steg kvar till dörren. Ett två tre och hon var ute. Hon kände den friska sommarluften mot ansiktet och hörde fågelkvittret. Hon tog på sig ryggsäcken och ledde cykeln ut på gatan. Hon började gå längs vägen och tittade inte tillbaka en enda gång. När hon kom fram till slutet av gatan hoppade hon på cykeln och cyklade direkt till lägenhetshuset där Isak bodde. När hon kom fram lämnade hon lappen under en sten på balkongen, där visste hon att han skulle se den. Tacka gudarna att Isak bor på första våningen tänkte hon och cyklade vidare. Undra vad folk hade tänkt om de såg henne, de kanske inte la någon tanke på det eller så kanske de undrar vad hon gör ute såhär tidigt. Ingen hade vetat vart hon var på väg. Det visste inte ens hon själv. Det hon visste var att just nu, just i denna stunden är all rädsla, all svaghet och all hopplöshet försvunnen. Om jag klarar mig nu så klarar jag allt tänkte hon och cyklade lite fortare.

Hon hade kommit en bra bit på vägen när hon kände hur telefonen surrade i fickan och hon stannade till för att kolla. Det var Isak som ringde. Han hade nog hittat lappen. Tänk om han inte förstår. Hon stängde av telefonen och cyklade vidare, det här är för henne, Isak kommer förstå, han känner henne. Hon hade faktiskt berättat om hur hon kände sig fast och liten och hur det kändes som om hon skulle spricka snart, precis som Agnes hade gjort. Han var ju med då, han visste ju om allt. Hur Agnes hade stuckit och inte kommit tillbaka. Dem hade haft en begravning för henne. Kistan var tom och ingen var ens säker på om hon var död eller inte men de hade en begravning ändå. Det var dumt. Hon kanske fortfarande levde. Och alla bara var okej med att begrava en helt tom kista å sätta hennes namn på gravstenen. Och sen gick alla vidare. Det var också ganska dumt.

Du får aldrig göra så Minna, hade Isak sagt då, jag behöver dig här. Hon ville inte låta Isak gå igenom samma sak en gång till. Det är ju precis därför hon behövde dra nu, innan det gick så långt. Men tänk om det redan var försent?

Minna skakade av sig tanken och kollade upp på den blåa himlen. Cykeln vajade till men hon fick tillbaka balansen, skrattade åt sig själv och cyklade vidare.

Dagarna gick och hon visste knappt vart hon var, ibland stannade hon till vid sjöar och vandrade i skogen och tältade i gläntor som badade i solnedgången på kvällen. Hon hade redan läst ut två hela böcker och kände sakta hur trycket släppte henne lite mer för varje dag, hur den friska luften och solen läkte och gav nytt liv. Hon hade hittat en fin skogsglänta med en liten sjö och ett övergivet vindskydd där hon hade stannat i någon dag eller två. Under åren hade folk ristat in ord och målat på väggarna. Det var någon som hade ristat in A+M i ett hjärta och Minna kom på sig själv med att önska att Agnes hade varit här hon med och ristat in det. Hon ristade in +I bredvid de två bokstäverna. Isak finns ju kvar där hemma.

Ibland funderade hon på ifall hon borde ta sig hem igen. Hon kunde ju inte lämna Isak helt ensam. Men så fort hon tänkte på att cykla hem igen kom rädslan om att hon skulle tappa den känslan hon hade nu. Att hon skulle känna sig liten och instängd igen när hon kom tillbaka. Det ville hon inte. När hon var här skulle det ju inte finnas någon rädsla. Men hon saknade Isak. Hon satte på mobilen och såg missade samtal och hundratals sms från Isak och från hennes pappa. Några av vännerna som var på picknicken hade skrivit de med och frågat om hon var okej. Men de visste inte om Agnes, Isak och Minnas pappa gjorde det. Det dåliga samvetet från hennes födelsedag kom tillbaka. Det kanske var dags att komma hem. Jag kanske bara stannar en dag till tänkte hon för sig själv och blundade mot solen. Eller så kanske jag stannar här för alltid. Det var så lugnt här, det fanns inga jobbiga tankar, inget tryck och ingen Agnes förutom de där två bokstäverna.

Hemma var hon var överallt.

Alva Svensson.

Redaktionen
redaktionen@dikko.nu

Ps.
Vill du vara med och bidra till vinsten för novellerna i framtiden?
Swisha till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046 märk med NOVELL
Eller kontakta redaktionen@dikko.nu
Det går också att skicka ett sms till 076 844 51 61 så ringer vi upp.
Ds.


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 009
BIC: NDEASESS