Forum för levande historia släppte för en tid sedan en rapport som heter ”Unga tycker om andra”. Det är en attitydundersökning som fokuserar på unga som ännu går i skolan. Rapporten har sina föregångare i Intoleransrapporten från 2004, Den mångtydiga toleransen från 2010 och Tid för tolerans från 2014.
Resultatet i rapporten har gett avtryck på svenska ledarsidor. Särskilt resultatet kring attityder gentemot HBTQ-personer och judar lyfts fram.
Utifrån vad jag sett på sociala medier har även debatten skett kring rapporten där. Och attityden har varit lite därefter. De skärmdumpar jag sett är sådant man helst inte orkar citera. Tonläget är väldigt polariserande. Särskilt då man i rapporten har, likt tidigare undersökningar, skiljt på ”svensk” och ”utländsk” bakgrund.
Vad som intresserat mig är huruvida nationella minoriteter som helhet har varit en del av undersökningen. Visserligen har tidigare rapporter haft med judar och romer. Den senaste rapporten har även med samer. Bättre sent än aldrig. Men det hade varit trevligt om en institution som Forum för levande historia intresserade sig för Sverigefinnar och Tornedalingar också.
Det har trots allt gått mer än 25 år sedan Sverige erkände fem nationella minoriteter. Att studera attityder kring de fem nationella minoriteterna borde vara en självklarhet även i ett sammanhang som detta. Kännedom om judar, samer, romer, sverigefinnar och tornedalingar varierar i samhället.
Svenska skolan har ett uppdrag att undervisa om de fem nationella minoriteterna, men det har alltid varit ett stort frågetecken. Material till undervisning är bristfällig och mycket beror på om lärare själva tar engagemang för detta.
Av de fyra rapporter som Forum för levande historia jag nämnt har bara en av dessa rapporter haft med en eller annan fråga om nationella minoriteter och undervisning. Det är Den mångtydiga toleransen från 2010. Där kan man läsa att:
”Elever som inte fått någon undervisning hade antingen mer ambivalent eller mer negativ inställning till samtliga utsatta grupper. De gymnasieelever som hade fått undervisning uppvisade mer positiva attityder. Ju mer undervisning om rasism och om Förintelsen desto mera positiva attityder till såväl invandrare, muslimer, judar som till homosexuella. Ju mer undervisning om mänskliga rättigheter desto positivare inställning till homosexuella. Det fanns inga samband mellan inställning till romer och mängden undervisning om något av dessa teman.”
Att det inte finns i Intoleransrapporten från 2004 är en sak, men att rapporten från 2014 och den senaste inte har något sådant perspektiv är lite som att ta två steg tillbaka.
Men varför är det ett problem, kanske någon undrar. Jo, som sagt har skolan ett uppdrag. Uppföljning kring hur mycket tid av undervisningen som faktiskt går till att lära om nationella minoriteter finns inte. En och annan rapport här och där av Diskrimineringsombudsmannen och Skolinspektionen. Främst reportage från Sveriges radio och SVTs minoritetsredaktioner.
Institutet för språk och folkminnen, ISOF, har 2015, 2020 och 2025 publicerat rapporter om svenska medborgares kännedom om och attityder till de fem nationella minoriteterna. Sammantaget visar dessa rapporter att kännedom och sympati påverkas av hur väl den kommun man bor i är ett förvaltningsområde. Och förvaltningsområden har som ansvar att informera om alla fem nationella minoriteter.
Jag vet att det inte är modernt att prata om vikten av utbildning och representation längre. Nu handlar det främst om att hitta fel hos någon annan. Inget kan förändras utan det är bara att sätta sig ner och hålla för ögon, öron och mun. Ja, vilken strålande framtid det kan bli med ökad polarisering!
Själv tror jag att det krävs mer noggrann granskning hur utbildning om de frågor som forum för levande historias rapport har tittat på. Det hade säkert sett annorlunda ut om det fanns bra utbildningsmaterial och upplägg för lektioner. Men för att det ska bli någonting av det måste det svenska samhället, både dess medborgare och deras demokratiskt valda representanter, titta sig själva i spegeln och ställa kritiska frågor om vad man gjort och ännu gör.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
