Relationen mellan min farfar Carl Rhodin (senare känd som Brazil Jack) och hans fader Trolleriprofessor Max Alexander var inte helt okomplicerad. Fadern var lynnig och oförutsägbar så vid 14 års ålder bröt sig gossen fri från familjens turnerande nöjesföretag och tog anställning vid lilla Cirkus Bergman. Han var redan då en rutinerad artist med många strängar på sin lyra.
Förutom att traktera fiolen som den värsta Paganini, kunde han trolla hjälpligt samt framträda som ”shadowgraphist” med de långa fingrarna belysta av en gaslåga, därmed kastande de mest fantastiska skuggor mot en vit duk. Med detta nummer hade han redan som litet barn väckt uppmärksamhet under en turné i Ryssland där han ingått i Sidone Romans Varietésällskap.
Då det inte förekom någon direkt ovänskap mellan de båda och då han älskade sin moder, sandmålarinnan Theresa Rombello väldigt mycket, korsades dock deras vägar med jämna mellanrum och om Professorn behövde hans hjälp var han inte sen att ställa upp med vad han än hade att bidraga med. Säkert låg det en tillfredställelse i att ibland bli tillkallad och få tillfälle att visa sig på styva linan.
Sommaren 1891 eller 92, drev Professorn ett tivoli i nöjesparken på Frösön och kallade då till sig sin son som medhjälpare. Det gnisslade i samarbetet redan från start. Professorns humör skiftade från dag till dag och i synnerhet då han tittat för djupt i flaskan vilket skedde alltmer regelbundet. Hans ekonomi var ansträngd efter att han under lång tid levt betydligt över sina tillgångar. Han behövde tjäna mer pengar än det lilla tivolit förmådde inbringa så då hösten närmade sig blev han rastlös och gav sig iväg på turné med sina illusioner, överlåtande ruljansen åt Carl.
Det var vid denna tid inte ovanligt att förevisa olika abnorma attraktioner som jättar och skäggiga damer, självplågare av olika slag som fakirer och svältkonstnärer. 35 år senare skulle Carl komma att presentera mängder av den sortens artisteri i sin ”Barnum Show” på Jakobsgatan i Stockholm. En dag läste unge Carl i en stockholmstidning om en kuriös attraktion som befann sig i Skandinavien. Det var en ungrare vid namn Hermann Zeitung som reste världen runt förpackad i en lår ur vilken han framträdde med något nummer. Det var inte mycket information men nog för att väcka unge Carls nyfikenhet så pass att han på eget bevåg skrev ett telegram och engagerade numret obesett till tivolisäsongens slutprogram.
På finaldagens eftermiddag anlände låren till järnvägsstationen i Östersund. Förhandsreklam i tidningen gjorde att en ganska stor folksamling hade infunnit sig för att få en skymt av den märkvärdiga lådan med sin vittberesta gubbe i. Från godsvagnen fraktades låren med hästskjuts till tivolit och väl där, direkt upp på scenen medan Carl stod utanför tivolits ingång och ropade in publiken med en aldrig sviktande entusiasm inför attraktionens dignitet.
Föreställningen kunde börja. Carl knackade enligt instruktionen tre gånger på låren. Tre knackningar svarade inifrån och ur ett hål stacks det ut en stång med den ungerska flaggan, sedan öppnades locket och en grotesk liten gubbe med långt stripigt hår reste sig upp. En stank stod om honom och hans låda som fick Carl att kippa efter andan och ta ett par steg tillbaka. Stående i låren höll sedan gubben ett uppenbart lögnaktigt tal om sig och sina färder, så sjöng han Ungerns nationalsång, la sig ner i lådan och stängde locket och så var numret slut. Carl hade under tiden, diskret förflyttat sig ur publikens synfält ut i kulissen. Han var så generad och besviken att han inte förmådde möta dem utan skickade in någon scenarbetare för att meddela att, mer underhållning blev det inte för den slanten.
Nästa problem var att bli av med gubben. Han skrev till en tivoliägare han kände i Trondheim, men denne var inte intresserad. I förtvivlan och desperation spikade han ändå en adresslapp med Trondheim som destination på låren, betalade frakten och såg till att kollit kom in i rätt godsvagn. Efter detta hörde han aldrig mer talas om gubben eller hans vidare öden och äventyr. Kanske hans resa fortsatte runt jorden? Kanske han klippte sig och skaffade ett ordentligt jobb.
Toni Rhodin
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
