”jag kommer aldrig att låta min dyslexi hämma min kreativitet”

Ibland händer det saker som gör att jag blir påmind om att jag har dyslexi. Det senaste handlar om en annons som jag gjorde för att söka krönikörer till tidningen. Där skrev jag Eftelysning krönikor, jag läste texten flera gånger och ändå såg jag inte att jag missat ett R. När någon påpekade det, efter att jag hade lagt ut annonsen, svor jag en ramsa och konstaterade att “sånt är livet”, ibland missar man en bokstav och ibland hela ord.

Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist E-post: britt-inger@dikko.nu
DIKKO kollage

Det är ingen nyhet för mig att jag har vissa problem med att stava. Jag minns särskilt en gång i lågstadiet när vi hade haft en inlämningsuppgift och skulle få igen dem. Lärarinnan sa att det hade gått bra för alla, men “vi har en som inte ens kan stava till sitt namn”. Och så höll hon upp min inlämningsuppgift så att alla kunde se den. Hon läste upp mitt misstag inför hela klassen och betonade den saknade bokstaven. Jag krympte och ville bara sjunka ner under bänken, jag skämdes något ofantligt. Jag hade glömt att skriva sista bokstaven i mitt eget namn.

Fast jag har egentligen inga problem med att stava, utan det är när jag ska samarbeta med bokstäverna som problemet uppstår. Nu kanske jag är ovanligt stursk för jag fortsätter att skriva (och ibland stava fel). Jag är ju van att bokstäverna lurar mig och gör lite som de vill. Jag glömmer bort att skriva vissa bokstäver och ibland hela ord. Men som många andra med dyslexi har jag blivit expert på att kamouflera det.  

När jag gick på folkhögskolan såg jag alltid till att samarbeta med personer som var duktiga på att stava, oavsett om det handlade om svenska eller engelska. Jag vet att jag är snabbtänkt och har en bra ordförståelse, och eftersom jag en usel stavare så såg jag till att mina vapendragare kunde det och att vi kompletterade varandra i grupparbetena. Vilken win-win, vi gjorde kanonarbeten tillsammans! Men jag kopplade fortfarande inte mina stavproblem till dyslexi, utan var mer lösningsfokuserad och funderade inte så mycket på varför jag stavade som jag gjorde. Jag tänkte nog att jag inte hade tid med sånt trams. Det är ju vad man säger som räknas. Inte sminket runt omkring.

När jag sen började plugga på universitet började jag inse att mina problem föll utanför det som kunde anses vara normalt och att det inte bara handlade om att jag var dålig på att stava, utan att jag hade dyslexi. Det tog ett tag att acceptera det, men det kändes ganska skönt att få en förklaring på varför jag glömde skriva vissa ord och bokstäver. Och att det inte hade att göra med att jag var trög.

Jag tror att det kanske inte har varit tillräckligt viktigt för mig att hitta orsaken till mina problem. Och det var först på universitetet som mina gamla strategier inte fungerade längre och jag var tvungen att ta nästa steg. Där hade man inte så mycket grupparbeten vilket innebar att jag inte kunde kamouflera mina stavproblem. Så min dotter fick korrekturläsa mina inlämningsuppgifter och jag skaffade mig ett program på datorn som hjälpte mig att stava. Numera finns den funktionen på alla wordprogram som tur är. Så man kan säga att jag har wordprogrammet i min dator och mina vänner att tacka för mina examina.  

Jag stavar fortfarande fel och även om stavningen har blivit bättre så kommer den aldrig bli helt perfekt. Eller jag tycker det ser bra ut när jag skriver, men mitt öga eller kanske min hjärna lurar mig. De röda strecken som word ritar under det jag skriver berättar sanningen för mig och hjälper mig att både hitta rätt ord så väl som att stava dem. Det är när jag frilirar som jag numer missar, som till exempel när jag ska fixa till en annons för att efterlysa krönikor, för där finns inte word som kan rädda mig. Men skam den som ger sig nästa gång, kanske, jag upptäcker det att det fattas ett R. Eller så gör jag inte det. Men det är lite skit samma. En människas värde eller intelligens har inget med hennes förmåga att stava att göra. Det finns mängder av människor som stavar perfekt men ändå är ena riktiga såskoppar när det gäller viktiga frågor.

Jag kommer nog aldrig sluta att skapa oavsett hur jag stavar, för jag kommer aldrig att låta min dyslexi hämma min kreativitet. Och om jag måste tänka på att stava rätt hela tiden, då skulle min kreativitet dö. Jag älskar word och mina vänner som möjliggör för mig att kunna skriva och skapa på det sätt som jag gör idag. Jag har fantastiska människor runt mig, de korrekturläser och gör att jag inte behöver tänka på min stavning. 

Mitt tips till andra med dyslexi är att inte lägga så mycket vikt vid det. Lär dig inte stava. För att stava är inte så jävla viktigt, utan det som är viktigt är vad du säger. Lär dig istället att omge dig med bra människor som kompletterar dig. Ni kan uträtta underverk tillsammans!

redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS