Tidigare i september månad utlyste Sveriges nuvarande regering en satsning på 90 miljoner kronor till de nationella minoriteterna. Enligt Sveriges Radio skulle det öka den minoritetspolitiska budgetposten till cirka 208 miljoner kronor.
Den beskrivs av kultur- och demokratiminister Amanda Lind som ”den största satsningen på de nationella minoritetsspråken på över 10 år” och ska förstärka samordningen, utvecklingen och uppföljningen av minoritetspolitiken. Detta inkluderar även medel för att stödja de nationella minoriteternas organisering och att grunda ett nytt nationellt språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.
Att medlen till den nationella minoritetspolitiken höjs är välkommet. Det finns dock en del frågetecken som återstår att se hur de kommer att leda till någon större förändring i arbetet framöver. I de granskningar som Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget publicerat under 2010-talet framgår det att den största utgiften inom förvaltningsområdena har varit personalkostnader. I rapporten från 2011 skriver man bland annat att i ”en del kommuner som förutom samordningsfunktionen redovisar stora kostnader för personal, är det svårt att utläsa vad dessa kostnader kan ha bidragit till i utvecklande av arbetet med nationella minoriteter.”
I rapporten från 2012 framgår det att personalkostnader ”utgör fortfarande en av de största utgiftsposterna följt av kulturaktiviteter” och att väldigt lite ”av totalt redovisade statsbidrag för 2012, cirka fjorton procent, har satsats på förskola och cirka tretton procent på äldreomsorgen”. År 2013 hade kommunerna använt ”statsbidraget framför allt till personalkostnader för samordning och till språk- och kulturinsatser” och cirka ”tolv procent har använts till kostnader inom förskoleverksamheten och tio procent till äldreomsorg” medan knappt ”två procent av statsbidraget har använts till kostnader för samråd”.
År 2014 rapporterade man att den ”samlade bilden visar inga större förändringar mot tidigare år när det gäller fördelningen av statsbidrag på olika utgiftsposter”. Det framgår även att ”det råder osäkerhet hos kommuner och landsting om vilka insatser som kan räknas som merkostnader och vilken typ av stödåtgärder för språken som kan bekostas av statsbidraget enligt förordning (2009:1299) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. En del kommuner har utvecklat rutiner för statsbidragets användande som möjligen inte stämmer överens med förordningen.”
Liknande observationer återfinns i rapporterna från 2015 och 2016. I den senare rapporten framgår det att det ”fortfarande råder osäkerhet hos kommuner om vilka insatser som kan räknas som merkostnader, och vilken typ av stödåtgärder för språken som kan bekostas av statsbidraget enligt förordningen (2009:1299) om nationella minoriteter och minoritetsspråk”. Bedömningen från Länsstyrelsen och Sametinget är ”att syftet med statsbidraget måste förtydligas och att föreslagna riktlinjer beslutas och snarast börjar gälla”.
I samma rapport från 2016 framgår det även att minoritetsföreträdare som svarat på en enkät som ställts i lokala samråd att ”40 procent av minoritetsföreträdarna svarar att de inte vet om äldreomsorgen på nationella minoritetsspråk tar del av statsbidraget”. Några kommenterar även att ”användningen av statsbidraget måste bli mer transparent och att stora delar av statsbidraget går till samordnarnas löner”.
I rapporten från 2017 skriver man att ”att närmare hälften av statsbidraget går till samordning. Detta resulterar i att det blir lite pengar över till annan verksamhet” och att ”företrädare för minoriteterna har genom åren påtalat att kommunerna själva borde ta denna kostnad ur ordinarie budget” medan myndigheterna ”menar att kostnaden för personal inte ska utgöra en så stor del av statsbidraget att övriga merkostnader inte ryms inom budget”.
Minoritetsföreträdare menar även att ”det är problematiskt att samordnarens lön helt tas från statsbidraget eftersom det då inte finns pengar över för annan verksamhet”. Många minoritetsrepresentanter uttrycker till Länsstyrelsen och Sametinget att ”förordningen som reglerar statsbidraget är otydlig och därför behövs tydligare riktlinjer för hur bidraget får användas”. Samordning var enligt 2017 års rapport ”den enskilt största kostnaden [som] belastar utgiftsområdet”. Enligt rapporten är det ”vanligt att samordnarnas löner till stor del bekostas av statsbidraget och det förekommer att overheadkostnader bokförs inom ramen för bidraget”.
Det framgår även att en ”del kommuner redogör också för att statsbidraget används till inköp av litteratur och böcker till bibliotek” trots att Länsstyrelsen och Sametinget menar att ”biblioteken enligt bibliotekslagen (2013:801) är skyldiga att själva köpa in litteratur på nationella minoritetsspråk och kostnaderna bör därför inte belasta statsbidraget”. Dessutom framgår det att många av de minoritetspolitiska insatser som genomförs och bekostas av statsbidraget är ”olika typer av kulturevenemang”. Även om man ser positivt på sådana satsningar är det ett problem att dessa aktiviteter ofta är ”tillfällig karaktär och utan långsiktiga mål”. Man konstaterar att strukturella ”omställningar som kräver mer långtgående förändringar på flera nivåer verkar vara svårare att genomföra”.
Så ser också rapporteringen ut i rapporterna från 2018, 2019 och 2020. I rapporten från 2021 framgår det att
”Användningen av statsbidraget är i stort likadan som tidigare år det vill säga knappt 45 procent går till samordning, 20 procent till språk och kulturaktiviteter, drygt 10 procent till respektive förskoleverksamhet och service och omvårdnad inom äldreomsorgen samt 2 procent till nationella minoriteters inflytande, delaktighet och samråd.
Uppföljningsmyndigheterna noterar återigen en osäkerhet hos kommunerna om vilka insatser som kan räknas som merkostnader och vilken typ av stödåtgärder för språken som kan bekostas av bidraget. I årets redovisningar finns till exempel kostnader för reguljära föreningsbidrag redovisade åter igen. Det finns ett fortsatt stort behov av att bestämmelsen för statsbidragets användning förtydligas.”
Med andra ord har Länsstyrelsen och Sametingets återkommande anmärkningar om statsbidraget till de nationella minoriteterna och hur det används inte åtgärdats. Något som är en rätt anmärkningsvärd observation enligt min mening.
Jag vill nu inte ta ifrån någon glädjen i att den nuvarande regeringen valt att satsa 90 miljoner kronor på de nationella minoriteterna. Det inger ett uns av hoppfullhet. Däremot finns det mycket att göra som inte handlar främst om mängden ekonomiska medel som går till arbetet med nationella minoriteter, utan även kring hur dessa medel används. För att arbetet ska fungera måste det finnas tydliga riktlinjer. Detta har Länsstyrelsen och Sametinget lyft fram flera år i rad. Om man inte gör något åt själva bruket av alla medel som läggs på nationella minoriteter kan det lätt bli ett slag i luften.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
