Funderar på att skaffa mig en liten diktafon som jag kan ha när jag är ute och promenerar. Så många tankar som dyker upp som jag tycker är helt fantastiska att skriva ner . Men nya tankar dyker hela tiden upp, och tränger bort de första, som jag tycker är lika mycket värda att skriva om.
Allt är nästan som bortblåst när jag väl kommit hem. Alla underbara formuleringar jag tänkt ut och allt som verkade så självklart är borta. Kvar finns bara en ansamling av lösryckta ord och meningar som blandats huller om buller i min kaotiska hjärna.
Sätter mig vid datorn för att skriva något, men det är helt stopp, vakuum i kontoret. Vart har alla tankar jag hade tagit vägen? Reser mig från stolen och börjar gå runt i rummet. Försöker reda ut härvan i mitt huvud. Nya tankar dyker upp.
Tänker på killen som cyklat förbi mig på min väg hemåt i morse. Han sade hej precis när han passerar mig och vrider sedan på huvudet och tittar på mig, automatiskt hälsar jag tillbaks utan att jag egentligen känner igen honom. Han är i 30 års åldern och han vinglar hit och dit och efter cirka fem meter sträcker han upp armen i luften och vrålar SIEG HEIL! Och vinglar vidare.
Jag vet inte om det var riktat mot mig eller om det var något som bara dykt upp i ,som det verkar, hans drogpåverkade och omtöcknade hjärna. Tankar om förintelsen och folkmord på Romer, Judar och andra etniska minoriteter intar min hjärna.
Jag vandrar runt i lägenheten och andra saker dyker upp, alla läkarundersökningar och samtal jag varit med om efter min cancerdiagnos. Förträng, förträng. Jag brukare vara en mästare på att förtränga obehagliga saker. Men de brukar obönhörligen poppa upp ändå.
Jag avbryts av ett pling i mobilen. Meddelande på messenger som jag besvarar. Mobilen ringer och jag tvingas lyssna på ointressant prat om saker som jag ändå svarar artigt och väluppfostrat på. Virrvarret i min hjärna ökar och jag kommer inte ihåg vad jag sist tänkte på. Sätter mig ner vid datorn igen försöker skriva en sammanhängande berättelse men gång på gång poppar saker upp som berör min framtida operation, stödstrumpor, urinprov , kateter och sprutor mot blodpropp. Förträng, förträng.
Mobilen plingar, nytt meddelande kollar vem det är, men inte nu inte nu säger mitt huvud. Min dotter är på tågluff i Europa och hon skickar fantastiska foton och berättelser om vad hon varit med om. Så det plingar ofta i mobilen. Det är ju roligt att hon tänker på sin far.
Var var jag nu? Har jag skrivit något eller har hjärnan följt ett annat spår? Försöker tvinga hjärnan att lyda mig och tänka på det jag vill. Skriv nu låt orden flöda fritt! Undrar när jag får besked om min operation? Förträng, förträng.
Ger upp och låter kaos råda.
Thomas Karlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
