Året var 1959 och det var dags för mig, minstingen i familjen att börja min skolgång. . Det var en bit att gå, fem-sex kilometer, till skolan som låg i det lilla samhället Stuv, för skolskjuts fanns det ingen det första skolåret. Åtminstone inte för oss.
Nåväl, det var väl säkert bara nyttigt att gå istället för att sitta still i en buss. Det var väl jobbigast om vintern kallt och ibland mycket snö. Det hände någon gång att vi försökte lifta om det kom någon bil. Men skulle den råka stanna så sprang vi och gömde oss!
Vi lärde oss namnet på gårdarna som låg efter vägen och visste var det bodde snällt folk eller inte. Jag kommer inte ihåg att det var någon som jagade oss när vi pallade äpplen och päron från träden i trädgårdarna som kantade grusvägen. Men vi plockade väl bara där vi visste att de var snälla.
När jag började tvåan fick jag byta skola till Almedal skola i Frillesås. Vi fick fortfarande gå de fem kilometerna men fick åka buss resterande sträcka till skolan. Där gick jag årskurs två för att sedan byta till en skola som hette Villa. Namnet kom väl av att det var en villa och inhyste ett klassrum och en lärarbostad. Det fanns en liten grusplätt där vi fick vara på rasterna på grusplanen fanns också utedass.
Vi gick blandade klasser (olika årskurser) i samma klassrum. Under alla de första åren blev jag retad, kallad tattarunge och omkullknuffad av de andra barnen som stod i ring runt ikring mig.
En dag skulle mina föräldrar åka till morfar, Albin hette han. I mina ögon en barsk och sträng karl som jobbade som bysmed och som bodde i Syllinge strax utanför Veddige. Jag kommer inte ihåg varför jag fick åka med.
Jag gick i första klass som ju var i Stuvs skola en bit utanför Frillesås och jag hade antagligen berättat för mamma och pappa om att jag blev mobbad i skolan. Mobbad! Det ordet var säkert inte uppfunnit på den tiden.
I vart fall åkte jag med och hälsade på min morfar. När jag nästa dag kom till skolan så var det första jag fick en rejäl örfil av lärarinnan. ”Här får du för att du skolkar!” sa hon och slog mig med öppen hand så hårt hon orkade så jag ramlade ihop på golvet.
Det sved i skinnet och hela hennes hand lyste i illrött på min kind och vimmelkantig reste jag mig upp. Sju år gammal och bli slagen så hårt av en vuxen och jag förstod inte varför.
Jag kan så här långt i efterhand inte vara helt säker på vem det var som hade ringt till skolan och sagt att jag åkt till morfar istället för att gå till skolan. Men i de minnesfragment som jag kan frammana var det en farbror till mig som av någon anledning retat sig på att jag åkt med.
Man sa lärarinna på den tiden om det var en kvinna som var den som skulle lära ut. Lära ut! Ha! Vad lyckades hon lära mig? En skenhelig kvinna som var med i Jehovas Vittnen. Pedagogisk var väl långt ifrån vad hon var.
Min skolgång var väl inte någon höjdare. Värst var nog det första året i skolan i Stuv men egentligen under hela min skolgång, med mycket trakasserier påhopp och tillmälen. Men det har jag skrivit om i en separat berättelse, ”Tattarunge”, så det tänker jag inte skriva så mycket om här.
Bamba eller skolbespisning fanns inte här ute på landet på den tiden utan vi hade med oss ett par smörgåsar och i bästa fall en flaska med mjölk eller hemmagjord saft om det fanns något sånt att tillgå hemma. Åt gjorde vi i klassrummet om vintrarna men på somrarna var vi utomhus.
Jag kommer ihåg en gång när jag gick första terminen i tredje klass i Villa. Det var en solig och varm dag och läraren frågade varför jag inte åt. Jag svarade att jag ”glömt” smörgåsarna hemma. Då sa han åt mig att gå och sätta mig i trädgårdsmöblerna i hans trädgård och kom sedan ut med ett glas mjölk och två stora ostmackor. Det var en snäll och omtänksam lärare som jag tyvärr bara hade en termin, för efter vårterminen 1962 flyttade vi in till Varberg.
Ett par episoder som kan te sig lite roliga så här i efterhand kommer mig till minnes. En gång när jag gick i Villa och det var vinter passade jag på att åka lite nerför en kulle på en bit wellpapp medan jag väntade på bussen till Bergsäter (det var där ifrån vi fick gå de fem kilometrarna hem). Jag missade rätt buss och hoppade på åt fel håll och åkte med den ända till slutstationen i Frillesås. Det blev stor oro hemma och alla undrade vad som hänt mig.
Stackars mamma och pappa var ute och letade efter mig och kollade i bäckar så jag inte ramlat i och drunknat. Som tur var jobbade min kusin Karl Erik, som bodde med vår farmor, i Frillesås och jag fick åka med honom hem efter han slutat jobbet.
Jag var hundrädd när jag var barn och det var väl Bessy som gjorde att jag blev det. Hon skällde alltid på oss barn där hon stod bunden vid hundkojan. Så här i efterhand tycker jag väldigt synd om henne som fick stå bunden där.
Nåväl, en dag när jag hoppat av bussen vid Bergsäter och började gå hemåt såg jag att det låg en hund mitt på landsvägen och jag blev jätterädd. Jag vände och gick tillbaks och hunden lufsade efter, sedan började jag springa och hunden kom efter. Jag sprang och gömde mig bakom några växthus och vågade mig inte fram på en bra stund. Hunden såg jag inte till men vågade inte gå hem. Till slut kom mamma som hade blivit orolig och börjat undra vad jag tagit vägen och börjat leta efter mig och hade gått de fem kilometerna för att se vad som hänt. Det var med en stor lättnad jag rusade henne till mötes.
Hemma på fritiden hittade vi själva på lekar och vi var ju många barn. Vår farbror och hans familj bodde bara cirka hundra meter bort och de var nio barn. För det mesta var det utomhuslekar som gällde för oss barn vi hade ju inte mycket utrymme inomhus att rumstera om på.
Men en gång när jag och Olle var ensamma hemma lyfte vi av sofflocket från kökssoffan och lutade det mot kanten. Sedan tog vi varsin brun mjölkflaska och åkte kana ner för locket, Det tyckte vi var kul! Vi kunde ju inte varit mer än några år gamla. Vi hade inte så mycket leksaker men det var inget man tänkte på.
Antingen var vi ute och klättrade i berget bakom huset och ruchade ner till gårdsplanen, på skosulorna på somrarna och på någon wellpappbit om vintrarna, eller så var vi ute i skogen och lekte. Det var spännande att gå omkring i skogen och smyga på varandra. Vi brukade spelade något som vi kallade Prinsa pinne. Man var uppdelade i två lag. Man skulle jonglera den lilla pinnen med den stora för att sedan slå iväg den så långt man kunde. Man hittade på saker att leka med. Inte behövde vi dyra grejer för att ha roligt.
På somrarna var hela familjen ute i skogen och plockade blåbär som vi sedan rensade och paketerade i askar. De mesta paketerades i en större kartong som pappa sedan lastade på sin moped och körde ut och sålde bland annat till ett pensionat i Frillesås men vi sålde en del vid vägkanten också.
Min äldsta bror gillade att skrämma oss yngre syskon. På stigen upp genom skogen ringlade sig en liten stig som ledde fram till platsen där det brukade finnas mycket blåbär en bit på väg fanns det ett litet stenröse och på toppen låg en sten som han brukade vända på när vi inte såg. Sedan sa han att det spökade och spöket hade vänt på stenen. Åtminstone jag blev rädd, för skogen var tät och mörk, och just där släppte träden inte igenom så mycket dagsljus.
Och jag var ju inte så gammal då, kanske fem eller sex år. Vi fick alla hjälpa till så vi fick till vår försörjning. Vi hjälpte till när bönderna ville att vi skulle plocka potatis, betor och även med att hässja hö.
Thomas Karlsson
Thomas krönikor hittar ni här: Krönikör Thomas
