Imorgon är Förintelsens minnesdag. En dag då vi tänker på konsekvenserna av den råa nationalism som krävde miljontals människoliv. Allt som oftast brukar vi förknippa denna dag med förintelselägren i Polen, Tyskland och Tjeckien. Det här året vill att jag att vi ska minnas hur svenska staten agerade. Medan de vita bussarna kom att symbolisera den svenska godheten deporterades resande och romer vid gränsen.
Mellan 1914 – 1954 hade svenska staten både in – och utreseförbud för resande och romer, det betyder att inga romanitalande folk varken fick resa in till Sverige eller ut ur Sverige. En politik som kom att ställas vid sin spets året 1933 -1945 då Hitler styrde Tyskland med en järnhand. Romska flyktingar som försökte fly undan den etniska rensningen stoppades vid svenska gränsen. Resandefamiljer som befann sig i Danmark under den nazistiska ockupationen nekades inträde på grund av att ”tattare” ansågs vara ett hot mot den svenska rashygienen.
Romer som försökte fly till Sverige överlämnades till nazisterna och försattes på nästa tåg till Auschwitz. Bara tre romer sägs ha lyckats ta sig in i Sverige under den tiden. Efter krigsslutet nekade man inträde för förintelseöverlevarna.
Det hade varit lätt att ge skulden på Socialdemokraterna. Och det tycker jag att man ska göra också. Men ska man vara saklig så är det viktigt att komma ihåg att det rådde konsensus mellan högerpartierna och Socialdemokraterna. De enda partier som ställde sig emot den öppna rasismen mot resande och romer var Socialistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti.
Det finns inga ursäkter för hur svenska staten agerade. Istället för att rädda människor undan gaskammaren valde man att putta in dem.
Ute bland vanligt rådde det andra åsikter. I protest mot den socialdemokratiska samlingsregeringens strök nazisterna medhårs, började bland annat delar av arbetarrörelsen att göra motstånd. SSU:are och organiserade arbetare smugglade både människor och sprängmedel över gränserna.
Det fanns visst lite godhet i landet ändå. Eller godhet och godhet. Folkvett är väl det rätta ordet om vi ska vara ärliga.
Om detta må vi berätta.
Kim Fredriksson
kim@dikko.nu
