Kultur| Kultur| På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 3, Ligga med Elvis

24Shares

Stephan Skougaard Carlsson gav sig ut på en moppesemester och skrev resedagbok om sina upplevelser. DIKKO har exklusivt fått ta del av dagboken, de äventyr och händelser som skedde efter vägen.

En man i sina bästa år packade den lilla mopeden och puttrade iväg längs de skånska vägarna. Här följer hans betraktelser i form av en serie små anspråkslösa reseskildringar.

På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 2 Den nakna sanningen

Med Klippan bakom mig körde jag längs den gamla 21:an mot Perstorpshållet. Jag for genom skogarna i Snapphaneland. Finjasjön låg spegelblank.  Det var fint väder och jag hade än en gång lurat vädergudarna och kört efter solen på väderkartan. I trakterna kring Finja har jag en del av mina rötter. Vid Hovdala slott gjorde jag halt. Här slogs svenskar och danskar om vårt kära Skåneland på 1600-talet. I den stora ekporten vid ingången till det gamla försvarstornet kan man än idag se hålen av svenskarnas kulor.

Nu gick det ju som det gick 1658, annars hade vi kunnat köpa både glass med gräddbulle på och riktig öl i snabbköpet här hemma. Dessutom hade vi vunnit EM i fotboll -92. Efter ett tips från en god vän som varit här före mig tänkte jag unna mig ett restaurangbesök i det gamla slottet. Det skulle bli fin omväxling till korv och pasta i tältet tänkte jag. Men restaurangen var förstås stängd. Jag var  ute för tidigt för en gång skull. Så jag käkade ett par medhavda bananer istället – det är också gott, men inte lika spännande som en saftig ryggbiff.

Jag gick runt bland de tomma slottsbyggnaderna och kikade nyfiket in genom några fönster. Man hade bevarat det gamla på en del ställen, med möbler, prylar och verktyg. Sånt gillar jag, så nästa gång jag kommer, då ska jag se till att jag blir insläppt.

Om man har inkomster så har man utgifter, det sa alltid min gamle svärfar. Bananerna som jag nyss tagit in krävde en utgift. Därför tog jag min toarulle och våtservetterna och traskade in i skogen. Jag trodde jag hade hittat en lämplig plats när ett gäng tonårstöser skrittade förbi på varsin ponny. -Hejhej, morsade jag glatt och drog en suck av lättnad att jag inte blivit tagen på bar gärning med brallorna nere. Det räckte gott med toarullen jag stod med i handen. Fattades bara en kvällstidning under armen också. Jag trotsade snåren och gick, för säkerhets skull, ännu längre in i klorofyllen.

Plötsligt får jag syn på en märklig tingest liggandes i mullen, bland mossbelupna stenar och fjolårsblad. En platt rostig plåtfigur i form av en snapphanehatt, fastsvetsad på en metallpinne. Hela tingesten är kanske 25 cm hög och hatten ungefär 17-18 cm bred. Jag plockade upp prylen och glömde helt mitt ärende i skogen.

På vägen tillbaka hopades frågorna i mitt huvud. Vad är det för något? Hör den till slottet? Hur gammal är den? Antagligen är svaren på mina frågor enkla och banala. Men den fick följa med hem som en mystisk souvenir från Snapphaneskogarna och Hovdala slott. Jag packade ner hatten och körde till närmsta mack. Där tankande jag full tank och lättade själv på trycket.

Dagens plan var att besöka vännerna Barbro och Tonny i Tollarp. Han är musiker och spelar ofta upp till dans, liksom så många andra i släkten gjort genom åren. Barbro är hans fru. Barbro miste sitt ena ben i en sjukdom nyligen och sitter nu i rullstol.

Den gode Tonny har byggt om och anpassat huset efter Barbros behov. Ett imponerande jobb. Jag hann knappt innanför dörren förrän Barbro hade trollat fram kaffe och mackor. Vi pratade om släkt och de vänner som inte är med oss längre. Stämningen blev lite sorglig och det fälldes en liten tår på oss alla.

Då ringer min telefon. Det var en gemensam släkting till oss som undrade var längs vägarna jag var någonstans. Jag sätter på högtalarfunktionen på luren. Jag såg nämligen min chans att lätta upp stämningen med ett lika dråpligt som dåligt skämt:

-Jag är hemma hos ett par märkliga människor svarade jag.
– De har tre ben.

-VA? Skrek rösten i telefonen
– Har de tre ben?

-Ja, jag lovar
– de har tre ben.

Mitt värdpar log brett nu. 

-De kan väl inte ha tre ben?

-Ja, tillsammans alltså. Förklarade jag glatt.

Paret skrattade högt och ledsamheterna var som bortblåsta.

Ja, Tonny blev på så gott humör att han satte sig vid keyboarden och underhöll mig en lång stund med sång och musik. Bland annat en improviserad sång om en filur som kommer på moped och hälsar på.

Jag blev så småningom visad till gästrummet där jag skulle sova. Ett litet rum med en skön säng och Elvistapeter. Ja, jag har aldrig sett sådana. En tapet med sångarens nuna i guld i hundratal prydde väggarna. För att understryka fäblessen över sångaren hängde det också ett gäng  blåa Elvistallrikar på väggen vid sängen. Jag skulle få ligga hos Elvis. Fantastiskt!

Jag och Elvis sov gott den natten. Barbro bjöd mig på frukost och Tonny såg till att Lilla Linda var fulltankad innan jag drog vidare. Jag fick med mig en fin present till mitt blivande barnbarn av Barbro och redan innan jag körde iväg lovade jag mig själv att besöka dem igen på nästa tur.

Än en gång skulle Lilla Linda få kämpa sig över Linderödsåsen. Det gjorde hon med bravur. Redan vid 12-tiden så kunde jag steka ett par isterband och dillstuva lite potatis. Jag käkade min lunch alldeles vid Ravlunda kyrka, där Piraten vilar under sin berömda sten.  

På eftermiddan rullade jag in i St Olof , solen sken och en svag medvind bar med sig en doft av skog när jag stannade vid Palmlunden. Varför platsen kallas så vet jag inte, men just här samlades romer och slog läger under somrarna förr. Platsen ligger strategiskt i skogsbrynet alldeles vid järnvägsstationen.

Här kan man fortfarande ta ångtåget till Brösarp.  St Olof var i många år känt för sin gästfrihet gentemot de som kom resande längs vägarna. Man såg rentav fram emot att få köpa några av de varor som följena hade med sig och lyssna på musiken om kvällarna. Detta var särskilt uppskattat av gästerna på det närbelägna Järnvägshotellet.

Jag var på klassisk mark. Precis vid romernas gamla lägerplats, där bor min vän Anders om somrarna. Han hade hört Lilla Lindas knatter när jag närmade mig och kom nu ut från sin trädgård och mötte mig. Anders är av finsk Kalo, men har levt som buro i hela sitt liv. Men han är en bra påg i alla fall. Alldeles intill Palmlunden har han och hans fru ställt upp en liten husvagn som gäststuga.

Det kändes både väntat och självklart att jag skulle tillbringa natten i vagnen.  Men först tog vi en lång promenad genom skogen. Vi besökte de två källorna som den gamla pilgrimsorten berikats med. Jungfrukällan och den lite större St Olofs källa. Båda är bara i princip ett hål i marken med vatten i. Inget att skriva hem om egentligen. Men här har man offrat främst pengar till helgonet i över tusen år. Det låg faktiskt några småmynt och blänkte i vattnet. Vi grillade på kvällen tillsammans med Anders familj. Jag gav mig iväg efter frukost nästa dag. 

Sittandes på den puttrande moppen funderade jag på var alla kontanter i källan tar vägen? Jag ringde och frågade Anders, men han gav mig bara ett hjärtligt skratt till svar.

Fortsättning följer….

Stephan Skougaard Carlsson


På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 2 Den nakna sanningen

24Shares