Kultur| På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 2 Den nakna sanningen

privat bild
31Shares

Stephan Skougaard Carlsson gav sig ut på en moppesemester och skrev resedagbok om sina upplevelser. DIKKO har exklusivt fått ta del av dagboken, de äventyr och händelser som skedde efter vägen.

En man i sina bästa år packade den lilla mopeden och puttrade iväg längs de skånska vägarna. Här följer hans betraktelser i form av en serie små anspråkslösa reseskildringar.

 På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1

Del 2

Den nakna sanningen

Kvällen på stranden I Kivik blev precis vad jag hade hoppats på. Förutom ett naket möte med en främling. En stilla kväll med fågelkvitter  och en doft av hav som smekte mina sinnen.  Jag vet inte om jag trotsade eldningsförbudet med mitt spritkök, men jag valde att upprätta mitt lilla kök nere på stranden, och inte uppe i det torra gräset där tältet stod. Jag stekte några Bullens och kokade pasta i korvspadet. Plötsligt står det en solbränd man och glor på mig på ett par meters håll. Inte en tråd på kroppen hade han, men en badhandduk hängde i näven.

privat bild

Mannen pekade bort mot Lilla Linda. 
– Är det din moppe som står där borta? Vad lagar du för något gott? undrade han 
– Kårrv! svarade jag och blängde surt på den nakne mannen. 
Ska du vara här så får du gå härifrån tänkte jag.

Men han svepte handduken kring livet och började prata. Jag fick hela hans livs historia, innan han önskade mig god kväll och lommade iväg över sanddynorna. Jag gick bort till en närliggande, för kvällen stängd,  glasskiosk och snodde lite ström ur ett eluttag. Det gick fint att ladda powerbanken där över natten.

Lite över klockan fyra nästa morgon kröp jag ut ur tältet för att göra min morgontoalett och njuta av soluppgången över havet.  Då står mannen där igen. Lika naken och pratglad som i går. Han hade precis varit nere och tagit ett morgondopp.

– Jag ser att det är jäkligt kallt i vattnet va? flinade jag.
Han svarade inte, men svepte än en gång handduken om sig och lommade iväg. Själv packade jag ihop mina grejer och stack. Klockan var inte ens sex på morgonen när jag avverkade Brösarps backar i morgondis.

Bedövande vackert med diset som låg kvar i dalgångarna och morgonsolen som gav topparna ny färg. De är jäkligt  vackra, de skånska alperna, men glasögonen på näsan immar igen! Jag kröp halvblind uppför backarna med moppen och flög utför. Landade så småningom vid Ringsjöns strand där jag käkade frukost. 

Soldagarna på Österlen var slut för denna gången och ett regn var på väg. Det gällde att undvika regnet och byta lokal snabbt som ögat tänkte jag. Så jag var nu på väg upp mot Kullabergshållet. Jag räknade med en övernattning vid Ringsjön någonstans. Men när jag väl var där kände jag att jag ville en bit till, för att vara säker på fint väder. Vid Söderåsens nationalpark åt jag lite och njöt av utsikten. Nu är det inte så långt kvar till Höganäs – lika bra att köra hela vägen idag. Där har jag en gammal vän sedan många år tillbaka. Jonas, som också kör moppe ibland, är Smålänning från början. Han har bott på andra ställen också, däribland Malmö. Där träffades vi en gång i tiden. Nu bor han som sagt i Höganäs. 

privat bild

Jag kom dit strax efter klockan ett en solig lördag.  Det blev ett kärt återseende. Ungarna och den lilla ölmagen hade växt sedan sist,  men annars var han sig lik. Vi lagade mat och lyssnade på musik ihop hela dagen och kvällen. Jag fick handlat och tvättat. Ja, jag fick till och med köra mitt stormkök i diskmaskinen. Vilken lyx! Vi satt i köket där jag berättade om mina små utflykter under de senaste dagarna. När jag kom till Dansarens Häll, (Se förra avsnittet) då spetsade Jonas öronen. Sånt där intresserar honom djupt. Självklart  ville jag testa min Johannesört från hällen på Jonas. Den fungerade utmärkt kan jag meddela. Jonas dansade runt i köket en lång stund. Han dansade som om ingen såg på. Han dansade flaskan tom.

Vädret de följande dagarna var lite melerat. Lite sol och lite regn. Men i en varm och torr lägenhet spelade det inte så stor roll. Det var bara att vänta in solskenet igen. Det tog tre dagar. Vi gjorde små korta dagsutflykter på mopparna. En ner till Helsingborg, där vi turade fram och tillbaka över sundet ett par gånger. Vi fick i oss några danska smörrebröd på båten innan vi tog kustvägen upp mot Kullaberg igen.

Den sovande draken

En tur till Mölle blev det också. Mölle hamn där jag en sommar jobbade som hamnkapten. De flesta beundrar klipporna och skogen uppe på Kullaberg, men jag föredrar fäladen strax söder om byn. Där den skånska slätten, havet och berget möter varandra. Berget ligger som en sovande drake i norr. I väster på andra sidan sundet ligger Danmark i soldis. Vänder du dig om så har du bara böljande sädesfält och små torp och gårdar framför dig. Detta var min bakgård i många somrar i ett annat liv.

Tredje dagen kom solen och jag tackade för mig och drog iväg igen.

I Klippan tänkte jag hälsa på min vän Tommy. Jag hade inte sett honom på många år, och han visste inte att jag skulle dyka upp. Jag chansade på att han skulle vara hemma.  Nynnandes på en gammal Torsonlåt gled jag in i stan. Utanför Sannes fik hostade moppen till ett par gånger och dog. Jag hade tydligen vridit om bensinkranen åt fel håll och satt den på reserven. Vilket innebar att jag inte fått nån varning, som jag brukar, när soppan håller på att ta slut. Jag parkerade åket utanför Sannes, som är inhyst i en gammal bensinmack. Typiskt, när man för en gång skull får soppatorsk mitt på en mack, så har de ingen bensin. 

Jag ringde till Tommy.  Tommy är en gammal vän, som jag gjort en del affärer ihop med genom åren.

– Kör du tvåtaktare? undrade han.
– Ja, fast inte just nu, jag sa ju att jag hade bensinstopp, svarade jag. 
– Kom hit, jag har soppa.
Tommy som en gång för längesen hade arbetat som elektriker hade blivit gammal, sedan jag såg honom sist.
– Nu kan jag inte jobba längre, sa han.
– Det blir för mycket att hålla reda på. Jag har blivit dyselektriker. Kopplar bara fel.

Han hade lämnat arbetarlivet bakom sig och ägnade sig istället åt annat hantverk. Han bryggde öl ibland, till husbehov. Jag fick bensinen i en halvliters Guld-Tuborgflaska som han med något specialverktyg förseglade med en ny kapsyl. Han gav mig flaskan och en ölöppnare.

– Hämta nu moppen och kör tillbaka hit, så får vi snacka lite.

privat bild

Jag knallade tillbaka till fiket, som nu var fullsatt. Både inne, och på uteserveringen. Så fullsatt som det nu kan bli i dessa tider. Framme vid moppen så tar jag fram min ölflaska och öppnaren. Öppnar flaskan och tömmer den i tanken. Jag hade annat i skallen, så det tog mig ett par hundra meter innan jag fattade varför allt folk hade stirrat så när jag tankade och körde i väg.

Med ännu en historia att berätta knackade jag på Tommys dörr.

Fortsättning följer….

Stephan Skougaard Carlsson


 På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1

31Shares