Kultur| På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1

privat bild
120Shares

Stephan Skougaard Carlsson gav sig ut på en moppesemester och skrev resedagbok om sina upplevelser. DIKKO har exklusivt fått ta del av dagboken, de äventyr och händelser som skedde efter vägen.

En man i sina bästa år packade den lilla mopeden och puttrade iväg längs de skånska vägarna. Här följer hans betraktelser i form av en serie små anspråkslösa reseskildringar.

Ända sedan årets märkliga vår gjorde sitt intåg och isolerade oss, har jag haft en längtan efter att vara på väg någonstans. Strax efter midsommar höll det inte längre. Jag gav mig av. Jag har semestrat förr på många fantastiska platser här i världen, men inget slår en moppetur i Skåne.

Att puttra runt på en gammal tvåtaktare i sakta mak med solen i nacken och det böljande skånska landskapet framför sig. Utan andra planer än att följa solen. Att leva helt planlöst några dagar, utan att behöva samarbeta eller att ta hänsyn till någon annan. DET är semester.

Jag bestämde mig samma dag som jag gav mig av. Packade det lilla tältet, sovsäck och liggunderlag, spritkök, lite extra kläder och proviant. Lite verktyg och andra bra-att-ha-prylar fick också följa med. Det kändes onödigt just då, för Lilla Linda som moppen heter var ju i toppform.

Men grejerna skulle visa sig vara användbara längre fram på resan. Jag står packad, tankad och glad utanför min port i Malmö, redo att trampa igång den lilla tvåtaktaren och ge mig iväg. Då kommer jag på att jag kanske borde kolla posten innan jag kör. Paketet som kommit ända ifrån Norrland innehöll rökta delikatesser från Lappland. Älg, tjäder och ost. Perfekt färdkost. Jag kollar vädret på telefonen, det ska visst bli fint längs sydkusten.

Jag kör söderut. Min resa på moped runt om i Skåne skulle, på många sätt, i viss mån komma att gå i resandefolkets tecken. Redan första kvällen i Smygehuk träffade jag en man som hade parkerat sin husbil där för natten. Han undrade över mitt lilla vagnshjul i silver som jag bär runt halsen, så var samtalet igång. Om det stämmer det vet jag inte, men han påstod att nästan alla campingplatser som finns idag, var samlingsplatser för resande romer under somrarna förr.

privat bild

Fina platser, med tillgång till bad och fiske. Att så är fallet med Havslätts camping i Oskarshamn, och Askim utanför Göteborg, det vet jag åtminstone. Där brukade mina föräldrar tälta och träffa släktingar långt innan det blev campingar där. Jag har tillbringat tillräckligt många nätter på campingplatser runt om i landet i mina dar, så jag hittar helst en egen liten glänta istället, där jag kan slå läger för natten. Långt ifrån husbilar och ölstinna grillmästare i foppatofflor.

Det blev kväll och dags för kvällsmat i Smygehuk. Att sitta längst ut på piren i det lilla fiskeläget och käka rökt tjäder från Lappland var en upplevelse. Helt ensam med hela konungariket norr om mig satt jag och smakade av en bit av Lappland. Det kändes både så rätt, så riktigt, och så typiskt på något sätt.

Jag lämnade piren och körde ett par hundra meter österut. Vid det gamla magasinet och smugglarnästet verkade vara en bra plats att sova på. När jag stannade moppen sa det plötsligt “pjong!” mellan benen på mig. Något hade gått av.

I Hamnen står Axel Ebbes staty “Famntaget” En kvinna som naken sträcker ut kroppen mot Europa och välkomnar världen. Uma Thurmans mormor lär ha stått modell för konstverket. Bromsvajern hade gått av (som tur var så var det bara bromsvajern). Nöjd med vetskapen om att jag hade en i reserv med mig i packningen, och hela morgondagen på mig att sätta i den nya, somnade jag gott.

Medan morgonkaffet kokade så fick Lilla Linda en ny bromsvajer. Det verkade lite väl spännande att köra utan. Väderrapporten lovade ännu en fin soldag på sydkusten. Jag lämnade Umas mormor bakom mig och drog österut. Kåseberga och Ales Stenar var tanken. Där finns en fin plats att tälta på halvvägs upp på höjden vid Ales stenar, eller “Stenarna” som lokalbefolkningen säger.

En riktigt fin plats med vilda vallmoängar och utsikt över Öresund på sitt bästa sommarhumör. Jag körde längs kustvägen och solen sken. Passerade Abbekås men gjorde halt i Ystad för att proviantera lite på stadens systembolag. Abbekås har jag besökt många gånger förr. Här nasade mina förfäder fisk och underhöll traktens bönder med musik. Lorens Brolin är väl den mest kända.

Vidare mot Kåseberga och stenarna. Första gången jag var i Kåseberga var med en skolresa på 70-talet. Alla mina klasskamrater köpte godis och läsk för sina respengar. Själv köpte jag en rökad ål av en gubbe i en liten försäljningsvagn i hamnen.

Jag har aldrig gillat sötsaker. Jag sågs som en konstig gosse redan då, och den lilla kiosken var all kommers som fanns där på den tiden. I dag kryllar hamnen av trendiga restauranger, souvenirbutiker och caféer. Det fattas bara ett Disneyland uppe runt stenarna, sen är exploateringen total. Jag satte mig en bit upp på höjden, med lagom avstånd till turistmyllret där nere. Käkade vidare på mitt paket från Lappland, tog ett glas vin och bara njöt. Då ringde telefonen. Benny och Marita – målaren i Löderup och hans rara fru.

De ville att jag skulle komma och hälsa på dom. Vinet till maten gjorde att jag fick slå ihjäl ett par timmar i hamnen innan jag kunde sätta mig på Linda igen och puttra iväg den lilla milen till Löderup. Målaren och frun tog emot mig som seden bjuder, och erbjöd både mat och husrum för natten. Trots deras 14 rum och kök så valde jag att tälta i trädgården. Vi satt i den gamla fruktträdgården och åt och pratade långt in på natten. Om gamla tider, om de som gått före oss och vad som komma skall.

Det var många fina historier som vädrades. Marita korkade upp bästa konjaken och jag fick en sängfösare som hette duga. Utan planer för morgondagen släckte jag lampan i tältet och sa godnatt till mig själv. Morgondagen skulle bli minst lika bra som idag.

Marita bredde mackor till mig på morgonen, och satte på kaffet under tiden jag tog en välbehövlig dusch. Väderrapporten påstod att solen skulle hålla sig kvar på Österlen ett tag. Så jag satte kurs mot Jerrestad. Alldeles i utkanten av byn ute bland ängar och hästhagar ligger den en liten berghäll. Härifrån ser man havet och vid klart väder ända till Bornholm.

privat bild

Platsen har i årtusenden varit ett ställe där man offrade till gudarna och utförde magiska riter och ceremonier. Dansarens häll kallas stället, efter en av de hundratals hällristningar som knackades in i hällen för tusentals år sedan. Dansaren är hällristningen som gett platsen sitt namn. Bilden av en man som dansar. Den har med ålderns rätt blivit svår att skönja i stenen, men om man vet var man ska leta så hittar man den.

Alldeles intill hällen växer också väldigt potent Johannesört. Jag kunde inte låta bli att plocka med mig lite av den magiska örten innan jag puttrade vidare genom landskapet. Snabbt igenom Simrishamn, för mycket turister för min smak och hela den lilla stan är enkelriktad, som om det inte var knepigt nog att köra där. Men jag lyckades ta mig till stadens systembolag.

Köpte en liten flaska Skåne som Dansarens Johannesört skulle få gotta sig i ett par dagar. Vidare upp längs kusten. Baskemölla, Rörum och Kivik. Här börjar den norra delen, och i mitt tycke, den finaste delen av Österlen. Provianterade lite i Kivik och tog mig ut till marknadsplatsen. Man tänker inte på det när det är marknad. Men när den stora öppna heden är tom, då ser man vilken fantastiskt naturskön plats det handlas på i juli varje år. Utom i år.

Nedanför marknadsplatsens sluttning österut går landsvägen och på andra sidan vägen finns bara strand och hav. Där nere ska jag bo i natt tänkte jag, och trampade igång Lilla Linda.

Fortsättning följer….

Stephan Skougaard Carlsson

120Shares