Britt-Inger Hedström Lundqvist och Kurt Magnusson pratade om kultur, traditioner och funderade. Under samtalet bestämde de sig för att göra en artikel av samtalet. Här kommer delar av samtalet tillsammans med en del av citaten från arbetet med boken Dinglarens väg – Vorsnos drom (en del finns med i boken och andra inte).
I samtalet pratade vi om förr och nu, barndom och gammeltid, och båda är eniga om att många är de resande/romer som har minnen från resor som gjorts genom Sverige och de människor vi träffat och besökt. Det välkomnande man känner när man kliver in genom dörrarna hos andra resande/romer är nog ganska unikt och del av våra traditioner.
Som barn har jag många varma minnen från dessa möten med andra resande, säger Britt-Inger
Citat Dinglarens väg:
Det har varit fantastiska möten, och många spännande livsöden. Jag har skrattat så jag har fått kramp i magen, för att dagen efter sitta och prata med någon där jag har fått behärska mig för att inte bryta ihop hulkande i tårar vid en vänlig människas köksbord, när jag fått höra om hur myndigheterna burit sig åt för att utplåna hela familjer.
Barnen är en viktig ingrediens i vårt sätt att leva och umgås. ”Ett litet barn har aldrig gjort nåt” sa alltid Britt-Ingers mamma.
Jag åkte med mamma och pappa genom landet och hälsade på vänner och släktingar. Dessa resor minns jag med värme och glädje. På ett ställe fick jag smycken i massor. De hade över från sommarens försäljning på marknaderna. Jag kände mig som en prinsessa i alla dessa bjärta plastsmycken som prasslade runt min hals och mina armar, berättar Britt-Inger
Barnen och hur det var att vara barn är ett återkommande tema i våra samtal och i berättelserna som finns i Dinglarens väg.
Citat Dinglarens väg:
Jag hade också med mig min 4-årige son, och trots att han är ett aktivt barn har det inte varit något problem att ha med honom. Tvärtom så har han varit lika välkommen som jag. Sånt värmer ett mammahjärta.
Genomgående är ju att man står sina barn nära, även om det finns undantag, men det finns det ju överallt.
Respekten för de äldre är en annan sak som de flesta resande/romer fostras in i från barnsben. Att inte”käfta” mot de äldre och att hjälpa till där vi har kunnat är något vi ofta får med oss i modersmjölken. Att åka hem till de äldre som barn innebar både att bli sedd och känna sig älskad i en kombo med att hjälpa till och inte säga emot.
Så här var det förr menar Kurt men det har börjat tunnas ut bland många av oss vilket Kurt tycker är synd.
Jag växte upp på barnhem men när jag kom hem var det en självklarhet för mig att respektera de vuxna. Detta trots att de vuxna på barnhemmen behandlade mig otroligt illa så uppfostrades jag som resande att respektera de vuxna och äldre, berättar Kurt
Den solidaritet som ofta finns är fantastisk och att hjälpa de som har det sämre är också en självklarhet, menar Kurt
Citat Dinglarens väg:
”Man känner sina löss på gången” är ett gammalt kärt uttryck. Vi resande känner oftast igen varandra utan ord, och vi välkomnar det vi ser. Vi har bott hemma hos folk, och någon natt i bilen. Och jag kommer från ett fantastiskt folk. Jag har fått varm mat, jag har fått husrum, jag har fått vänliga leenden, och en av dem jag träffade skickade mig till och med vidare med en femhundring i bensinpengar och en stor påse wienerbröd.
Man blir som man umgås eller som man fostras. En självklarhet hos många resande/romer är att dela med sig av den mat som finns när det vankas middag eller fika. Kurt säger också ”att morsan alltid, hur dåligt ställt vi än hade det, bjöd på det som fanns till de som kom.”
Citat Dinglarens väg:
När det kom någon till oss delade vi alltid på det lilla vi hade och så har det varit i alla tider, vi har delat bröd med de som har kommit till oss.
På helgerna så åkte antingen familjen och hälsade på någon i släkten eller så kom någon till oss. Familjen och släkten är fortfarande viktiga för mig.
Familjen är viktiga för oss resande/romer på vilket sätt är svårt att förklara för de som inte är resande/romer. Familjen är en självklarhet för oss som är resande/romer.
Under hela min uppväxt satt jag och lyssnade när de vuxna berättade sina historier som kunde handla om olika affärer, dagens arbete eller om resandefolket. Jag satt där tyst som en mus så att ingen skulle lägga märke till mig. Men mamma såg mig alltid och jag fick lova att inte berätta det jag hört för någon, säger Britt-Inger
Citat Dinglarens väg:
Jag står min mamma, pappa och syster oerhört nära. Vi pratar med varandra flera gånger om dagen, ses jämt och umgås. Respekt och kärlek är de viktigaste egenskaperna tror jag. Allt annat blir fel på något vis.
Livet kanske inte alltid är en dans på rosor. Kurt har växt upp på barnhem, omhändertagandet av resandebarnen är en del av resandekulturen. Andra har släktingar som steriliserats, dessa händelser kanske inte är nutid men det har präglat oss som folk. Det tråkiga är att idag är det snart ingen som kommer ihåg det som har hänt och vår samtid handlar om andra saker. Våra traditioner vattnas ur i samma takt som smältvattnets flödande om våren. Frågan är om vi kan stoppa tiden, dämma upp vattnet eller bevara kulturen. Eller kanske är också frågan låter vi våra unga bli de kulturbärare som vi vill att de ska vara? Kanske innebär att vi ”gamla” har ett ansvar att ge de unga möjlighet att lära sig språket och visa dem den historia och kultur som gör oss unika.
Citat Dinglarens väg:
Det är ju många som har liknande berättelse som mig, men jag är ändå stolt över att jag är den jag är, för man har ju fått med sig något på ett positivt sätt. Såna här saker gör en stark.
Kurt Magnusson
Läs hela Kurts berättelse om ”Mitt liv på barnhem”
kurt@dikko.nu
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Läs hela Dinglarens väg – Vorsnos drom
