Chefredaktör Linda Lundqvist.
Förr i tiden åkte resande runt mellan gårdarna med nyheter, och berättade både nya och gamla berättelser. Det mesta var till stor del sanning och en del berättelser följde med länge. Efter att muntligen fört vidare en berättelse mellan flera berättare så ändrades detaljer. Ibland hela skeenden och ibland själva essensen så till den milda grad att samma berättelse kunde berättas av två olika personer och det bara gick att ana vissa gemensamma drag, utan att de båda historierna gick att fläta ihop till en enda.
Många saknar idag den traditionen. Och anser dessutom att sociala medier har dödat berättandet precis som blocket har dödat möjligheterna till försäljning. De ökade möjligheterna till kommunikation och transport har ökat avståndet mellan människor istället för att minska det.
Korta samtal och statusuppdateringar har ersatt långa förtroliga, kaffedoftande samtal på kökssoffor och framför falnande lågor. En del saknar det så till den milda grad att de trots den tidens fattigdom och umbäranden längtar tillbaka dit. I de ensamma stunderna i lägenheter och hus, på nattjobb och vaknätter, så saknar vi en tid när det var trångbott och svultet. Att inte ha blivit helt mätt efter att ha delat en soppa på spik med tillresta släktingar känns vissa stunder som lyx i jämförelse med färdigmaten du köpte för att äta på nattskiftet i vården, eller på kvällen framför tv:n.
Berättelserna blir ju inte desamma som förr. För när någon berättade en historia under de tre dagar det tar promenerade med familjen för att komma till din kusins frus halvbror, då lyssnade man, vördnadsfullt. Berättar du samma historia i en grupp på Facebook så har du genast tre stycken som säger att du har fel, nån yngling med snorbroms som byter ämne, och en förvånansvärt vacker ung kvinna som vill låna dig pengar eller ge dig en Ipad.
Om aftonen, och särskilt vid högtider, såsom fredag, brukar det dessutom tillträda en hoper besvärande felstavande män och kvinnor, som kastar tillmälen efter dig som om det vore en OS-gren. Sociala medier har absolut sin charm. Men så där var det aldrig förr, kan vi nog vara överens om. Att förolämpa någon på ett forum går rätt fort. Att säga samma sak till någon i verkligheten kan få konsekvenser som blir besvärligare att reda ut.
”Kan man inte försöka få tillbaka det gamla på något sätt?”, har det frågats, om och om igen.
Vi bestämde oss för att göra det. I alla fall delvis. En tidning för resande. Där nyheter får samsas med gamla historier, vettlösa antaganden, husmoderstips, sånger, skrönor och skandaler.
Vi vill att ni skickar in era berättelser. Om den där gången din morfar dräpte en björn med bara händerna, din farmors sätt att göra klimp, eller din dotters kamp i skolan. Eller kontaktar oss. Om ni har en berättelse så kan vi hjälpa er att skriva den.
Tidningen kommer till att börja med finnas på nätet, hur det kommer se ut sen kan bara framtiden utvisa, så håll i hatten för nu kör vi.
Lattjo dives. Nartan angla sass.
Linda@dikko.nu
———————————————————————————————————–
Redaktionen
mail: Redaktionen@dikko.nu
