Lindy Larsson har precis haft premiär med föreställningen Tschandala /Tattaren på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. DIKKO har intervjuat premiärlejonet, tillsammans med Sara Edin, som uppträder med fiol, sång och såg i Bon Bon Band, som också är en del i föreställningen.
– Fantastisk teater och underbar musik på romani. Vi vet inte om det är förbannelsen Lindy kastade över oss, eller förtrollningen deras scennärvaro försätter oss i, men vi är i alla fall handlöst förälskade i Lindy & Bengalo Band, säger DIKKOs kulturredaktion direkt från premiären.
Föreställningen är arg, gripande, bildande och medryckande. Många skratt, lite tårar, och en jävla stolthet. För Lindy & Bengalo Band ber fan inte om ursäkt. Inte en sekund. Lindy belyser också på ett gripande och humoristiskt sätt resandekvinnornas handfasta sätt att ta hand om problem de gånger barnen råkat illa ut av buron, genom att ge exempel från historier sin egen familjs historier. Går det inte att fixa med gåsblod kan en lie kanske lösa det. Detta i relation till den vidriga tolkning Strindberg gjort av resandekvinnor i sin rasistiska skildring Tchandala. När Lindy flamsar skrattar vi, när han blir personlig och ger av sitt innersta gråter vi. För det är vår historia han berättar, synliggör och sätter ord på. I den här berättelsen är vi alla Lindy.
Jek narta, jek manusch.
DIKKOs kulturredaktion hugger Lindy direkt efter premiären för att få svar på hur det kommer sig att en föreställning med det märkliga namnet ”Tattaren” uppträder på en anrik teater i centrala Stockholm.
Snyggt jobbat! Skulle ni vilja berätta för våra läsare vad föreställningen handlar om?
– Redan från början, när jag och Stefan Forss, som jag har skrivit pjäsen tillsammans med, började arbetet med föreställningen visste vi att målet var att synliggöra oss resande och vår historia; en historia som få känner till. Pjäsen vindlar sig genom vår historia från 1500-talet fram till nu. Parallellt med de stora händelserna berättas också en personlig historia, berättelser som jag växte upp med som barn: om familjen och släkten, som en spegling av de stora händelserna för oss resande, säger Lindy.
– För några år sedan var Anna Pettersson, chef för Strindbergs Intima Teater, nere i Berlin och tittade på föreställningen Roma Armee på Maxim Gorki Theater, och efteråt frågade hon om jag hade lust att göra någonting på Strindbergs Intima Teater. Jag sa att jag ville göra en musikalisk manifestation om oss resande. Hon tyckte det lät toppen och frågade om jag kunde få med Strindberg på ett hörn också. Så i föreställningen har jag vävt in fragment av Strindbergs vidriga, antiziganistiska kortroman Tschandala. Han har fått representera hela det unkna tankegods som var utbrett i hela det svenska samhället för inte så länge sedan och som fick fruktansvärda konsekvenser för oss resande. Till vår stora glädje så ville Delaine Le Bas, som gjort kostym till bland annat föreställningen Roma Armee vara med genom att göra tygerna till kostymerna i föreställningen. Hon är en English Romani Traveller-konstnär, och vi är oerhört glada att hon ville vara med, fortsätter Lindy.
Är någon del av föreställningen på romani?
– Ehe! Butt romani! I scenerna blandar jag svenska och romani, men det är framförallt i sångtexterna och musiken som romanin får breda ut sig, säger Lindy.
Det är ju lysande! Och oerhört imponerande att vår historia och vårt språk får ta plats på en riktig teaterscen, berättad av en av våra egna. Visst kommer det ett soundtrack?
Energiknippet Sara kommer in i samtalet, och skriker rakt ut.
– JA! Säger jag, utan att veta om vi får ihop det. Det är inte så enkelt att spela in oss för vi behöver spela alla live samtidigt för att få rätt känsla. Idag är det vanligare att spela in en i taget men det går inte med oss, vi är beroende av att höra varandra samtidigt. Det betyder en fin och kanske lite dyr studio. Och att vi alla är i toppform samma dag. Kan gå.
– Ja, målet är att vi ska spela in en skiva under nästa år med musiken från föreställningen, där Lindy och Bon Bon Band goes Romani…på vårt sätt, menar Lindy.
Hur skapades historien ni framför?
– Allt är Lindys och Stefans skapelse. De har skrivit, läst och valt musiken. Tycker det blivit fantastiskt, nu gäller det att bandet matchar Lindy och hittar bästa sätten att spela på, säger Sara.
– Stefan och jag har gjort ett enormt research-arbete, vi har läst mängder av böcker, skrivit och skrivit om, jag har improviserat kring olika teman som kändes relevanta, vi har grävt ner oss i traditionell romanimusik, men jag har också skrivit ny romanimusik. Sara har också bidragit med två egenkomponerade låtar till föreställningen. Stefan och jag har intervjuat mina släktingar och andra resande. Arbetet har varit enormt; vi har gett upp… och börjat om…om och om igen. Första genomdraget var nio timmar långt; nu är vi nere på strax under en och en halv timme, berättar Lindy.
Hur har ni utvecklats som band/grupp under tiden?
– Vi är generellt lite mindre vana att jobba från enbart melodi och ackord, att arra helt själva. Det är en balansgång mellan att vara krångliga och pretto och att spela klichémässigt, säger Sara. Och fortsätter att berätta att man kan göra nästan vad som helst bara man själv bottnar i det. Så där ligger utmaningen, att göra musiken till vår, menar Lindy.
Vad har varit viktigast för er när ni gjort föreställningen?
– Att berätta vår historia ur ett resandeperspektiv, säger Lindy snabbt.
– För mig, säger Sara är det att göra ämnet rättvisa. Detta är en förskräckande stark och halvt okänd historia som jag tror aldrig berättats fullt ut. Det är ett privilegium att få vara med om att föra upp den till ljuset.
Vem är den till för? Vad vill ni ge publiken?
– Den är till för såna som jag, säger Sara, för vanliga människor som trodde vi levde i ett någorlunda schysst och rättvist land. Det krossar ens hjärta att förstå vad som försiggått. Samtidigt är det en historia om färgstarka människor och berättad med svart humor (särskilt Strindberg får mycket, välförtjänt, skit) och inte minst, massor av bra musik.
Lindy fortsätter:
– Eftersom hela idén med föreställning är att synliggöra oss resande, vill vi nå ut till så många som möjligt. Men jag vill också att det ska kännas som en manifestation för oss resande. Trots att vår historia är fylld av ett otroligt mörker, skulle jag vilja att föreställningen också förmedlar en känsla av stolthet och styrka; humor och glädje.
Vad är era förhoppningar att detta ska leda fram till?
– Jag önskar att detta bidrar till förståelse för vilket tungt arv av fördomar vi bär på. Att resandefolkets historia ska bli synliggjord, menar Sara.
– Vi hoppas att det ska leda till en Romani-revolution, där mängder av resande kommer ut och berättar vår historia på många olika sätt, säger Lindy
Vad vill ni säga som ni tycker att vi glömt att fråga om?
Sara berättar att detta är mer än en teaterföreställning eller en konsert eller en historielektion, det är allt på en gång. Kanske det viktigaste jag medverkat i någonsin.
Vad tycker ni om ordet tattare, vad står det för, och hur kommer det sig att ni valde att använda det?
– Jag är medveten om att ordet tattare är ett nedvärderande ord om oss, som inte är oproblematiskt att använda. Men när Strindberg skriver om tschandala i romanen med samma namn, vill jag att det ska vara tydligt att det är vår grupp han menar. Jag har valt ordet tattare för att markera att det är Strindbergs perspektiv. När han skriver om den lägsta rasen, Tschandala, menar han oss, och det vore fel att använda ett neutralt ord som resande eller romanifolket som ett alternativ till Tschandala. I pjäsen tar jag upp många av våra namn, där jag också problematiserar ordet tattare. Föreställningen rör sig också i en historisk kontext där vi allmänt kallades för tattare av myndighetspersoner, politiker, författare, media och gemene man. I föreställningen, när jag pratar ur mitt perspektiv benämner jag oss som: resandefolket, romanifolket eller romani-manush, avslutar Lindy vår intervju.
Tusen tack för att ni tog er tid! Och det är som alltid ett nöje och en ära att få träffa er, och att se er uppträda.
HÄR kan man boka en biljett till denna oförglömliga teater.
Kulturredaktionen i Stockholm på premiär
reaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
1 Trackback / Pingback
Kommentarerna är stängda.