Sonny Carlsson är musiker och kulturreporter på DIKKO. Han har jobbat som skrothandlare i hela sitt liv. I september upptäcktes att han har en långt gången cancer, och i början på mars började han avtjäna ett straff för olovlig körning. Han väljer att fortsätta skriva för DIKKO från insidan.
När jag skriver det här är det morgon, och de kommer snart och låser upp celldörren, så det går att andas igen. Luften är som fylld av ondska och hat, och det känns som ett litet helvete i miniatyr, byggt av mänskliga händer.
Människor hasar sig omkring i korridorerna tomt stirrande. Fångar sitter och stirrar in i väggarna. Människorna omkring mig har tappat allt hopp. Fy fan. Och solen i mitt liv, min vackra familj, får jag inte ens ha telefonkontakt med. Men en sak är säker, utan deras kärlek hade jag gått under här inne. “Du får vänta” säger plitarna varje dag när jag frågar om telefontillståndet. Enligt kriminalvårdens egna jurister är 10 arbetsdagar en rimlig tid att vänta på att få telefonkontakt. Nu har det snart gått 6 veckor. Fånge 23-32 får vänta. Och vänta. Det vete fan vad de håller på med tokiga plitarna. Straffet jag har fått är fängelse. Allt utöver det är bara kreativ ondska.
Det känns jävligt att plitarna påminner varandra om att vi inte har namn. “Vem är Sonny? Menar du 23-32?” har jag hört flera gånger. För mig som är sjuk och inte får träffa eller ens prata med min familj känns hela skiten som Treblinka. Jag är inte ens i ett koncentrationsläger. Jag är i ett av dödslägren. De tar ifrån oss våra namn och avhumaniserar oss. Avhumanisering är ett sätt att hantera människor i bland annat krig. Det är ett sätt att göra det lättare att tillfoga andra människor skada utan att känna sympati för dem, eller för den delen känna någon skuld för det man gjort mot dem.
Min familj är orolig för mig. Och kriminalvården vägrar bekräfta att jag ens lever när de ringer. Barnkonventionen är bortglömd för barn med en anhörig inom kriminalvården. De barn som älskar såna som oss har inga rättigheter. Det kanske borde stå i barnkonventionen, som ett tillägg, så inte barna får för sig något.
Att tiden står still när man har tråkigt vet alla, men härinne är det sannare än någonsin. Alla är fast här och det finns inget sätt att få tiden att gå. Du är utlämnad till dina tankar. Alla som sitter här har en djävulsk ångest. Det blir lätt så när man är inaktiv och inomhus varje dag. Härinne ska vi rehabiliteras från vår kriminalitet men hur kan någon bli bättre av att sitta och låtsas att allt är normalt, samtidigt som man hör hur en medfånge skrika av ångest mot plitarna och de besvarar det med att äta kakor och flina. Det tär på ens mänsklighet att vara i omänskliga sammanhang. Och återigen är fikabröd inblandat. Jag borde undersöka om det rör sig om att någon lagt Fikabrödets Förbannelse över mig, för de eländiga bakverken förföljer mig.
Det gör ju inte saken bättre att sjukvårdspersonalen här har sänkt mitt insulin så till den milda grad att min lever har gett upp. Jag har haft runt 30 i socker i sen de tokiga grismunnarna släpade hit mig. Sköterskan säger att jag inte får ansvara för mitt eget insulin. Hon bad mig rita klockor för att testa om jag var dement när jag kom hit. När jag inte ville bedömde hon att jag var typ dement, så nu kan jag inte påverka mitt insulin alls, för dementa får inte ta ansvar för sånt. Mitt socker var på rätt väg innan jag kom hit. Man undrar ju vem fan det är som är dement. Ska inte sjukvårdspersonal hjälpa folk? Ingen här blir lyssnad på. Vi får inte den medicin vi behöver. De märker oss med siffror, som boskap på väg till slakt.
Vi frågade efter en kortlek. Men det fick vi inte ha, eftersom vi då “kan spela kortspel”. Sådana utsvävningar tillåts vi alltså inte. Vi fick ett UNO istället. Så nu sitter vi här. Vuxna karlar. Och förväntas spela UNO hela dagarna. Ni förstår ju så bengalot!
Sonny Carlsson En kronisk bilist utan statligt godkännande
redaktionen@dikko.nu
HÄR kan du läsa mer av det som Sonny skrivit eller deltagit i.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
