Magasin DIKKOs reporter Stellan Beckman kontaktade Marjaana Lehmonen Nilsson för att ställa några frågor. Marjaana arbetar som samordnare på Huddinge kommun. Huddinge är finskt förvaltningsområde. Det betyder att kommunen har ett särskilt ansvar att värna om det finska språket, och kulturer, som är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.
Kan du berätta lite om dig själv?
Just nu är jag både byråkrat och aktivist. Till min utbildning är jag folkhögskollärare och översättare. Innan jag började arbeta med minoritetsfrågor var jag verksam som pedagog på olika folkhögskolor i Stockholm och samtidigt arbetade jag som översättare och språkvårdare på Sveriges Television. Bred arbetslivserfarenhet har gett möjligheter att få inblick i olika samhällssektorer och det upplever jag som mycket positivt. Som person är jag nyfiken, engagerad och envis.
Du är ju samordnare för finskt förvaltningsområde i Huddinge. Vad innebär det att arbeta som samordnare?
Jag arbetar med alla fem nationella minoriteter med fokus på de sverigefinska frågorna, eftersom Huddinge kommun ingår i finskt förvaltningsområde sedan 2010.
Täta kontakter med minoriteter är mycket centralt i mitt arbete. Likaså kontakter med kommunens olika förvaltningar som kultur- och fritidsförvaltningen, barn- och ungdomsförvaltningen och socialförvaltningen om äldrefrågor.
Informationsinsatser både internt och externt är också viktig del av arbetet. Omvärldsbevakning ingår också i arbetet. Det är viktigt att hålla sig informerad om minoritetspolitiken i stort. Jag ingår i olika nätverk där vi utbyter erfarenheter och lär av varandra och stöttar varandra.
Vad är den största utmaningen för någon som arbetar som samordnare i ett förvaltningsområde?
Att får in minoritetsfrågor i kommunens ordinarie strukturer. Man ska ta hänsyn till minoritetslagstiftningen i kommunens verksamheter som en naturlig del av helheten.
Minoritetsfrågor ska inte vara något ”sidospår” eller betraktas som något slags ”hobbyverksamhet” som Lennart Rohdin säger. För att åstadkomma detta behövs en stabil politisk förankring och långsiktigt strategiskt arbete.
I kommunerna runt om i Sverige arbetas rätt mycket för att främja social hållbarhet, men medvetenheten om att minoritetsfrågor är mycket centrala i det här sammanhanget är låg.
Antisemitismen, antiziganismen, rasismen mot samer och det språkliga förtrycket mot tornedalingar och sverigefinnar är påtagliga fenomen i vårt samhälle. Så länge det är så kan vi inte tala om ett socialt hållbart samhälle.
Under alla år som du varit verksam som samordnare, vad är det som har utvecklats i positiv riktning enligt dig?
I de kommuner och regioner där politiker är aktivt med i arbetet med nationella minoriteter har man kommit framåt och åstadkommit konkreta resultat, som till exempel nystart för finsk grundskoleverksamhet i Haninge kommun.
Ökat intresse hos unga vuxna att lära sig nationella minoritetsspråk är också mycket positivt. När språkkunskaperna ökar kommer förhoppningsvis också intresset för att vara med och påverka när det gäller nationella minoriteters angelägenheter.
Tror du att den nuvarande regeringens satsning på nationella minoriteter kan göra någon skillnad framöver?
Visst är det bra att det satsas mer pengar, men i det nyaste handlingsprogrammet är verklighetsförankringen lite haltande. Till exempel skriver man om en sammanhållen utbildningskedja och kommer med förslag på utbildningar på nationella minoritetsspråk på universitetsnivå. Men varifrån kommer de ungdomar som kan sitt nationella minoritetsspråk på den nivån som behövs på universitet när ytterst få barn får grundskoleundervisning, dvs. ämnesundervisning på sitt nationella minoritetsspråk och läser sitt minoritetsspråk en timme per vecka på sin höjd?
Självklart behövs flera modersmålslärare på alla nationella minoritetsspråk, men utbildningskedjans tidigare delar måste också finnas på plats. Till exempel flera modersmålslektioner per vecka enligt professor Jarmo Lainios förslag behövs. Mer grundskoleundervisning på nationella minoritetsspråk behövs också.
Vad önskar du att Sverige gjorde annorlunda när det gäller nationella minoritetspolitiken?
För det första – det behövs en tillsynsmyndighet som ska granska hur kommuner och regioner följer minoritetslagen och de övriga lagarna där nationella minoriteternas rättigheter regleras. Det kommunala självstyret kan knappast innebära att kommunerna väljer själva vilka lagar de följer.
För det andra: Språk borde absolut skrivas in i diskrimineringslagen som en diskrimineringsgrund.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
2 Trackbacks / Pingbacks
Kommentarerna är stängda.