Vid den här tiden när solen börjar visa sig och vindarna börjar bli ljumma, och rastlösheten biter sig fast i själen, från huvudet ner och ända ut i tårna. Då kommer tankarna och minnena om hur det en gång var. Nu kan jag ju inte ut och trada så längre. Så jag får trada i minnena.
Men då, ända från min uppväxt och framåt i tiden kunde man följa asfaltens (och grusvägarnas) sång som nästan skrek efter en.
Hemmavid hos min Farbror Kirren och Faster Gurra (Gunvor) som jag är uppvuxen hos kunde en Lördagsmorgon som honkade klockan 5 eller 6 starta så här:
– Vakna och ja upp. Vi tradrar snart. Morstan är färdig Pjonken (Pjonken är mitt smeknamn hemmavid) Farbror Kirren stod lutad över mig med de orden. Jag som mer eller mindre var och är medvetslös första halvtimmen vid uppvaknande. Visste då någonstans att jag snart skulle vakna med en sjundetusandes jäla anåda fart.
För då var det Kirren-kaffe som bjöds. Morstan honkade så starkt att skeden stod av sig själv i koppen. Efter två munnar trodde man först att jackarna skulle trilla ut. efter någon mun till rusade det så i kroppen och man blev tvärt klarvaken. Den morstan kunde väcka döda till liv. Bara på två röda sekunder efter den koppen var man tovad och klädd och redo för dagen.
Farbror Kirren hade redan tavat de nartan som bodde i närheten, och Faster Gurra hade kerat matsäcken vi skulle ha med oss. Snart satt vi alla i bilen. För det vet vi ju att när vi dinglare får en idé skulle den helst ha skett i förrgår. Det ska gå snabbt. De andra av nartan mötte upp. Vi var en hel karavan av bilar i följd som gav sig i väg. Och där slutade tiden att existera. För det är ingen idé att säga till en dinglare när den ska kera något typ: När är du färdig-eller kommer du hem klockan 5. Det finns inte på kartan. Det tar den tid det tar och det vi har lust med.
Efter en stund en timme eller så vad de någon som tutade ifrån sin bil, och de var signalen att vi skulle stanna. det blev vid en rastplats eller någon gräsgrön backe som såg inbjudande ut. Numera är vi oftast mera bekväma av oss och stannar till vid något fik. Men inte då. En del av matsäcken och morstan kom fram. Tack och lov var det inte Kirren-kaffe då. För då hade man kunnat nashcat framför vodron och visat vägen till de ställe vi bestämde oss för att åka till under morsta-rasten. Vart vi skulle den dagen berodde på om vi just då bodde uppöver eller nedåt landet. Ibland beroende på hur mycket lovor vi hade kerat under veckan. Det kunde bli Blomstergården, Helsingborg med omnejd som Sofiero slotts och sen vidare till Ulriksdal.
Uppöver landet kunde det bli Kolmården och då var man som liten nucko väldans glad. Det var ju många ställen vi åkte till och många raster som blev av i backarna. Ibland träffade vi på andra dinglare som hakade på och följde med.
Underbara tider som man många gånger längtar tillbaka till. Det var så mycket enklare då och behövdes inte så mycket planering.
Lillemor Holmlund
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
