Magasin DIKKO har skrivit under Deklaration för demokrati och kommer sätta minoritetsfrågorna i fokus genom att ställa frågor till politiken. Vi tog kontakt med Erik Ullenhag och hörde vad han tycker om minoritetspolitiken.
Ullenhag arbetar som Sveriges ambassadör i Israel. Han har tidigare integrationsminister för Liberalerna och 2015 presenterade han regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. Han har även tjänstgjort som Sveriges ambassadör i Jordanien.
Under den tid jag var minister var jag bland annat ansvarig för integrationsfrågorna och minoritetspolitiken. Eftersom min titel var integrationsminister är det viktigt att slå fast skillnaden mellan integrations- och minoritetspolitik.
Integration handlar om hur samhället ska se ut för att de människor som flyr eller invandrar till Sverige ska komma in i och bli en del av det svenska samhället. Mitt fokus var att nycklarna in i samhället var jobb och kunskaper i svenska språket.
Minoritetspolitiken handlar däremot om människor som har levt i Sverige i minst hundratals år. Gemensamt för de fem nationella minoriteterna samerna (vårt lands ursprungsbefolkning), sverigefinnarna, tornedalingarna, romerna och judarna är att de alla utsatts för förtryck och diskriminering. Majoritetssamhället Sverige har försökt att assimilera dessa grupper och förnekat dem att tala sina respektive språk eller utöva sina kulturer. Ett samhälle har därför ett ansvar för att se till att människor som varit en del av Sverige under mycket lång tid ska få möjlighet att själva välja sin identitet, tala sitt språk och utöva sin kultur.
Minoritetspolitiken är alltså i grunden något annat än integrationspolitik. Målet är att se till att skapa förutsättningar för alla de fem nationella minoriteterna att vara en levande del av det svenska samhällets historia, nutid och framtid.
Arbetet skedde i samråd med minoriteterna som också hade ett avgörande inflytande över politikens utformning. Självklart fanns det olika frågor som var centrala för de olika minoriteterna. När det gällde romer och resande är det tyvärr den grupp som fortfarande i dag drabbas mest av diskriminering, fördomar och ren rasism. Jag träffade ofta romer och resande som berättade för mig att de inte vågade vara öppna med sin identitet på arbetsplatsen, i skolan eller i sitt grannskap. När det gällde romer och resande var det därför tre saker vi fokuserade mest på.
För det första att göra upp med en historia av rasism och diskriminering som drabbat romer och resande. Den vitbok om övergrepp och kränkningar som regeringen tog fram byggde på intervjuer med romer och resande, på arkivmaterial samt på forskarstudier. Vitboken är en berättelse om mörka delar av den svenska nutidshistorien. Romer behandlades under 1900-talet som andra klassens medborgare. Polismyndigheter i Sverige beskrev romer och resande som ”fula”, ”opålitliga” och ”odågor”. Slutsatsen från ordningsmakten på flera ställen i Sverige var att denna minoritet var ”fullständigt onyttiga människor” som borde ”utrotas”. I vitboken finns vittnesmålen från de som tvingades leva utan bostad och om ett diskriminerande skolsystem där romer och resande förnekades skolgång eller drabbades av övergrepp. Vittnesmålen är många om tvångssterilisering och i vitboken visas hur Socialstyrelsen i en handbok slog fast att ”sterilisering ofta är den ena utvägen för att undvika framtida och komplicerade hjälpbehov”. 1900-talet var också ett århundrade då romer utsattes för omfattande kartläggning och registrering – ofta med rasistiska motiv. Under första halvan av 1900-talet rådde inreseförbud för romer till Sverige.
Vitboken är plågsam att läsa. Men den är viktig. Den gav en mer fullständig beskrivning av en mörk del av Sveriges historia än vad vi tidigare haft och den visade att romers egna berättelser om 1900-talet låg närmare sanningen än den tidigare historiebeskrivningen. Vitboken gav därmed upprättelse för många romer och resande och den skapade en nödvändig debatt i Sverige om vår egen historia. För att göra rätt i dag måste vi lära av vad vi gjorde fel i går
För det andra handlade vårt arbete med romer och resande om att vi sjösatte en 20-årig strategi för romsk inkludering. Brobyggare i skolan och på arbetsförmedlingen, satsningar på romani och kultur samt ökad kunskap om den romska minoriteten var delar av en strategi för att ge ett romskt barn samma förutsättningar som vem som helst annan i majoritetsbefolkningen. Strategin var långsiktig och mycket av vad som då gjordes har burits vidare av senare regeringar.
För det tredje var det när det gällde romer och resande helt centralt att ta kampen mot antiziganismen och diskrimineringen av i dag. Kampen mot rasism genomsyrade strategin för romsk inkludering och en av de sista besluten jag fattade som minister var att tillsätta en kommission mot antiziganism.
Ett resultat av arbetet var att vi i dag ser allt fler unga romer och resande som är öppna med sin identitet och försöker förändra nutiden. Jag kommer aldrig att glömma hur jag på en svensk ambassad mötte en ung kvinna. Hon gjorde praktik på ambassaden och ville tala med mig. Hon tog mig åt sidan och sa att hon var rom, men att hon aldrig tidigare hade berättat det för någon på jobbet. Nu skulle hon berätta för ambassadören och alla på ambassaden. Hon sa att diskussionen om vitboken hade varit väldigt viktig för henne i det beslutet.
Visst, det finns mycket kvar att göra. Men tillsammans med romer lyckades vi göra en hel del som gick i rätt riktning. Jag hade dock aldrig lyckats utan samarbete med Rosa Taikon, Hans Caldaras, Soraya Post, Angelina och Mikael Dimiter-Taikon, Singoalla Millon samt många andra romska aktivister och förebilder. För ska minoritetspolitiken fungera måste den egna gruppen ta ägarskapet.
Erik Ullenhag, ambassadör, f.d. integrationsminister (2010 – 2014)
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS