Magasin DIKKO utlyste en novelltävling för dig som tycker om att skriva. Novelltävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Anna Rohdin, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
”Du vet väl att jag aldrig kommer bli din?”. Orden gjorde att en våg av illamående gick igenom hennes kropp, från hennes tår upp till hjässan. Som en elektrisk stöt, hon kunde tänka sig att det är så här det känns att få en sådan. Självfallet visste hon redan det han sa, men hon var också bra på att förtränga att det var så. De låg på hans säng i den lilla sovalkoven som gjorde att det alltid var dunkelt och kändes som eftermiddag. Hon hade huvudet på hans bröst och hörde hans hjärtslag. Det var som en trumma mot hennes öra, ett rytmiskt dunkande. Som ett tåg. Hon tänker på scenen i ”Dirty Dancing” där Johnny tar Babys hand och lägger den mot sin bröstkorg där hjärtslagen ska hjälpa henne att hitta rytmen i dansen. Men hur hittar man rytmen i dansen som är kärlek? Särskilt när kärleken tycks vara omöjlig.
De hade mycket som talade emot dem, det visste hon ju. De ville inte samma saker. Hon borde gå, nu på en gång. Skydda hjärtat som varit med om så många sparkar och slag. Det hade precis klistrats ihop, knappt hjälpligt, som med gammal tejp som inte riktigt fäster. Men hon hade inte varit hon om hon inte vågade. Så många hade försökt ta ifrån henne den delen av henne, den kanske naiva tron på kärlek och lyckliga slut. Hon borde ha byggt murar runt sitt hjärta efter allt det varit med om, men i stället valde hon att vara mer öppen än någonsin.
”Jag vet. Men vi är väl lyckliga här och nu.”
De hade träffats på det enda sättet man träffar någon nuförtiden: på internet. Det var inte meningen att det skulle bli något mer än det, en online-flirt. Ettor och nollor, en skärm som distans mellan de två. Ett skydd för två sårade hjärtan. Till slut träffades de i verkligheten ändå, distansen som internet gav dem varade inte mer än några månader. Ibland tänker hon att det blev något mer än en online-flirt bara för att hon var så ihärdig, nästan tjatig, med att träffas. Men ibland tänker hon att det kanske finns något slags öde ändå. Att någon kraft någonstans bestämt att just hon skulle träffa just honom. Kan det vara så, att det finns en mening i alla man träffar?
Så de sågs på riktigt efter några månader. Det var hennes livs kanske nervösaste kväll, tänk om han skulle se på henne med avsmak och känna sig lurad? Eller ännu värre, att han försökte spela trevlig och intresserad men innerst inne bara längta därifrån. Hon var såklart först till restaurangen, ju mer hon kände någon desto mer frikostig var hon med att komma för sent. Träffa någon första gången? Då var hon alltid överpunktlig. En nästan överdrivet trevlig servitör visade henne vägen till deras bokade bord. Det var höga stolar, sådana barstolar, och hon kände sig utsatt där hon satt med ryggen mot trappen som ledde till entrén. Hon ville inte sitta åt det andra hållet eftersom restaurangpersonalen då hade sett hennes ansikte och hon kämpade hårt för att inte börja gråta. Hade någon i personalen frågat hur hon mådde hade hon antagligen sprungit därifrån.
Hjärtat höll på att explodera i bröstet och huvudet fylldes av rop, skrik, viskningar och vrål som berättade för henne alla de sätt den här kvällen skulle gå på tok. Sedan vände hon sig om och såg honom komma gående. Och hur klyschigt det än låter, så blev det helt tyst i huvudet. Hennes tydligaste minne från den kvällen var hur han, när de ätit färdigt, flyttade sakerna som stod i vägen på bordet, sträckte sig fram och tog hennes händer och sa ”Vad snygg du är!”. Ja, det minns hon av någon anledning nästan tydligare än deras första kyss precis utanför restaurangen.
De for hem till honom. Resan var som ett dimmigt töcken av tänder som krockar när tunnelbanan kränger och smaken av hans mun. När han så småningom somnade så låg hon vaken, i stort sett hela natten. Vad hade hon gjort? Var hon redo för det här, egentligen?
På morgonen åt de frukost och det var precis så där stelt som det alltid är att äta frukost ihop med någon första gången. Rösterna i hennes huvud var tillbaka. ”Snart säger han att du borde dra, att han aldrig vill se dig igen, att det här var ett dumt misstag”, viskade de giftigt. Viskningar som blev så verkliga att hon till slut reste sig och sa att hon väl borde gå. ”Varför då? Stanna.”
Det kom en vår.
Nu låg hon där på hans bröst. De var som ett par utan att vara det. Hon var upp över öronen förälskad, som det heter. Hon var förvirrad, kär, ledsen, lycklig och både full med hopp och helt hopplös. ”Du vet väl att jag aldrig kommer bli din?”. När hon hade svarat sitt ”Jag vet. Men vi är väl lyckliga här och nu.” blev det tyst. Han smekte över hennes hår och hon hoppades att han inte märkte av den envisa tår som långsamt sögs upp av hans t-shirt samtidigt som hon svalde och svalde och svalde gråten. Hon ljög inte: hon var lycklig i det här ögonblicket. Men hon visste också att hjärnan börjat ropa efter mer. Varför var de som ett par, utan att vara ett par? Vad i henne var inte nog för honom?
Och vad var det för fel på henne som inte kunde vara nöjd? Vad gjorde det vad för etikett de satte på sin relation när hon mådde så bra av att träffa honom? Frågorna tystade hennes längtan efter att berätta för honom hur hon kände. Egentligen. Att hon inte längre kunde tänka sig ett liv utan honom vid sin sida, att hon fick andnöd vid tanken på att han en dag skulle sluta svara på hennes meddelanden eller säga att han inte ville att hon skulle hälsa på igen.
Tiden fortsatte att gå, den gör ju som alltid det. Han kom hem till henne, i hennes hemstad som var det i dubbel bemärkelse. Det var staden där hon vuxit upp och det var staden hon återvänt till när hon stukad, sårad och förödmjukad hade behövt lämna sitt tidigare liv. ”Jag kommer om jag så måste cykla hela vägen!”. Som tur var gick det tåg. Men det fyllde hennes bröst med jublande lycka att han sa en sådan sak. Att han så tydligt visade att han valde henne, att han ville träffa henne. Som en utsvulten hundvalp högg hon varje smula bekräftelse och kärlek när de serverades henne. När någon lever i år med någon som långsamt tar ifrån en kärlek, bekräftelse och respekt så är ribban lågt lagd för nästa person som släpps in i hjärtat. Han tog sig över den där ribban, högre och högre.
Det kom en sommar.
Hon fick visa sitt nattljusa, norrländska inland för en storögd sörlänning. De kysstes i midnattssolen, vandrade hand i hand och pratade inte om framtiden. Nere vid sjön satte de sig på en brygga och medan myggen behandlade deras kroppar som en ”all you can eat buffet” så behandlade de varandra som ett älskande par. Sedan for han hem till sitt, och hon fortsatte med sitt. Hon med honom ständigt närvarande i tankarna, som en andra person som levde i hennes inre. Med honom förde hon långa konversationer om kärlek och livet. Hon dagdrömde sig bort till alternativa verkligheter där de var mer än bara det de var idag.
Hon skrev långa meddelanden till honom. Tecken på tecken på tecken om hur hon fungerade, tänkte, kände. Ord som kom direkt från hjärtat och för den som kunde läsa mellan raderna stod det i rödaste rött ”älska mig!”.
Hon började tvivla på sig själv. På den där naiva tron på kärleken. Kanske skulle det aldrig bli mer än så här, kanske skulle det snarare bli mindre. För om man inte går framåt och man inte kan stå kvar så är det bara en väg kvar. Hon började sätta upp försvar för sig själv, förbereda sig på att bli lämnad.
Hon var helt, fullkomligt, totalt och fullständigt oförberedd när han en varm sommardag sa att han var kär. ”I vem?”, frågade hon och bet ihop käkarna och väntade på smällen som när man vet att bilen man kör säkert kommer köra in i en klippvägg.
”I dig.”
Nu hörde hon det igen: hjärtat som slog som en trumma. Den här gången var det hennes eget. Eller var det ens hennes eget längre? En del av hennes hjärta var nu ohjälpligt hans, och en del av hans hjärta var hennes. Sådana slitna fraser, men hur beskriver man kärlek utan att upprepa vad andra sagt före?
”Du vet väl att jag aldrig kommer bli din?”, ord som hon fortfarande minns men som varje dag blir liksom upplöst i konturerna. Han var så säker på sin sak. Hon var säker på sin.
Hon väntade och gav inte upp. Om du någonsin träffar henne, oavsett hur gammal hon har blivit vid den tidpunkten, så kommer hon om du frågar alltid att minnas den dagen och den känslan när han sa att han älskar henne. Den jublande, överväldigande lyckan. Hur hon glömde bort att andas och sedan började skratta utan att kunna hejda sig. Hur hon tänkte att det var tur att de tog det här samtalet i text för han hade väl fått henne inlagd om han verkligen sett hennes reaktion. Och hur hon sedan började gråta. Ett vattenfall av salta tårar som gjorde framsidan av hennes linne helt genomdränkt.
Hon hade kämpat så hårt för att behålla tron på kärlek. Kämpat och krigat för att inte låta den delen av henne dö. Det var en liten fladdrande låga som hon skyddat mot hårda vindar och nu kunde den blossa upp till en stor, mäktig brasa igen. Den rasade igenom hennes kropp och brände bort allt som gjorde ont.
Det kom en höst sen. Och en vinter. Kanske är det här en kärlekshistoria som inte slutar lyckligt, det vet vi inte förrän den tar slut på ett eller annat sätt. Allting tar slut, förr eller senare. Om inte för att tiden alltid fortsätter att gå. Men något som är lika berghårt säkert som det, är att hennes tro på kärlek aldrig kommer kuvas. Lyckliga slut finns. Kanske även för henne.
Anny Berglin
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Ps.
Vill du vara med och bidra till vinsten för novellerna i framtiden?
Swisha till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046 märk med NOVELL
Eller kontakta redaktionen@dikko.nu
Det går också att skicka ett sms till 076 844 51 61 så ringer vi upp.
Ds.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 009
BIC: NDEASESS
