INRIKES| Inom EU är den fria rörligheten värnad. Men ny forskning visar att fattiga gruppers fria rörlighet inskränks indirekt genom att möjligheterna att stanna och bosätta sig begränsas. Den uppmärksammade rivningen av Sorgenfri-lägret i Malmö 2015 är ett tongivande exempel. En fortsättning av ett långvarigt förtryck av romer, menar Maria Persdotter i ett pressmeddelande.
Principen om den fria rörligheten lämnas intakt som princip, men fattiga gruppers rörlighet inskränks i praktiken genom indirekta metoder som begränsar deras tillgång till välfärd och till faktiska platser att uppehålla sig, säger Maria Persdotter, som disputerar vid Malmö universitet den 22 november.
Flera boenden försvann
I sin forskning har Maria Persdotter fokuserat på konflikterna kring Sorgenfri-lägret, där många så kallade ”utsatta EU-medborgare”, merparten romer, bodde 2014-2015. Lägret revs med hänvisning till sanitära brister efter ett beslut i Malmö stads miljönämnd. Maria Persdotter beskriver rivningen som ett nyckelexempel på hur romer framställs och hanteras som sanitära olägenheter.
Här finns ett samband med stigmatisering av romer och resandegrupper som genom historien ofta kopplats samman med föreställningar om smuts och oredlighet, säger Maria Persdotter.
Kort efter rivningen av Sorgenfri-lägret stängde Malmö stad även andra härbärgen som drevs av Kontrapunkt och Svenska kyrkan. Motiveringarna till stängningarna var tekniska – det handlade om brandrutiner och bygglov. Samtidigt inledde Malmö stad och polisen ett arbete för att motverka bosättningar i parker och på parkeringsplatser.
Det fanns nog skäl att stänga ner de individuella verksamheterna, men sammantaget framstår det som ett systematiskt undanröjande av möjliga platser för den här gruppen att uppehålla sig, säger Maria Persdotter.
Internationell kritik
Avhysningen av Sorgenfri-lägret kritiserades av ett antal människorättsorganisationer, inklusive FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor. Det finns ett antal prejudicerande domar på EU-nivå om att myndigheter måste se till romers särskilt utsatta situation och att de inte hamnar i akut hemlöshet.
I sin forskning visar Maria Persdotter på hur myndigheterna i Malmö kringgick dessa krav genom att klassa Sorgenfri-lägret just som en sanitär olägenhet. De ansvariga kommunpolitikerna menade att de inte kunde acceptera att människor bodde så.
Rätten till fri rörlighet och skäliga levnadsvillkor kan bara upprätthållas genom aktiva politiska beslut. Nu valde man istället att hantera bosättningen som en olägenhet. Trots att man menade att man värnade de boendes bästa går det inte att bortse från att avhysningen resulterade i att de ställdes inför en ännu osäkrare boendesituation, avslutar Maria Persdotter pressmeddelandet.
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
