Den 11 november startade vi på DIKKO en vecka av publicering om pandemin och hur den påverkar romer runt om i Europa. Vi lär få skäl att återkomma i ämnet. Med den här artikeln avslutar vi vår temavecka om pandemin och romer i Europa för den här gången. Längst ner hittar du alla artiklar som är skrivna under veckan.
Fördomarna mot den romska befolkningen sitter djupt i många europeiska länder, så även i Sverige. När coronapandemin är i fokus och dominerar alla politiska beslut utsätts Europas romer för en diskriminering som är värre än vanligt. Antiziganismen ökar i takt med restriktionerna. I många fall används pandemin som en förevändning för att tvinga bort romer.
Om vi ser till det skydd och stöd som romer får i Sverige så är det nästan obefintligt. När vi gick med i EU skrev vi under på den fria rörligheten, utan reservationer. De romer jag har pratat med säger att det har aldrig varit så svårt som det är nu. I tider av kris ökar misstänksamheten där empatin för andra dalar i takt med att pandemin breder ut sig.
Människor är oroliga för pandemin, ekonomin och världsläget och de tar ut sin rädsla på de som befinner sig längst ner på samhällsstegen. Varför är alltid enklast att slå neråt mot de som har minst skydd? Människornas rädsla går sen över till förakt istället för empati. De som redan är marginaliserade måste de stå ut med de etablerades okunskap, förakt och fördomar.
Vi tappar att människor är individer och elitismen börjar råda. Det handlar om att man anser sig stå över en annan grupp av individer. Vilket i sin tur leder till att inskränkthet och rasism kan börja gro i skuggan av den historiska fattigdomen. Det i tider när solidariteten med de som har det sämst behövs bäst.
I Europa står människor som saknar arbete utanför det sociala skyddsnätet och har inte råd med försäkringen där sjukvården ingår. De har ingenstans att ta vägen med sina onda ryggar och leder, sina hemorrojder, värkande bihålor, sin feber eller sina barns sjukdomar. En tablett paracetamol kanske lindrar för stunden men hjälper inte i längden.
De som lever på marginalen har får sitt immunförsvar nedsatt och har lätt för att få sjukdomar men ingenstans att få hjälp. I den rådande pandemin är dessa personerna helt oskyddade. Pengarna i muggen, ger ingen större förmögenhet och räcker inte till mer än det nödvändigaste, eller ens det. För hur ska romer kunna betala för mediciner och vård när de inte ens har mat till sina familjer?
Gator utan tiggare är en parentes i Svensk historia
Vi tänker att tiggeriet är nytt fenomen men så är icke fallet. Det var en period innan nittiotalet som en utsträckta handen var en ovanlig syn. Men min mamma berättade om hur vägarna var fulla av människor som tiggde för sitt uppehälle när hon var liten. På den tiden kom det många från Finland för att komma undan elände och misär. Tiggeri har alltid varit en påminnelse om landets fattigdom och hur vi tar hand om de som har det sämst.
Vi i Sverige brukar prata om klass, de här människorna är inte ens medräknade i begreppet, de är under underklassen, alltså på ”rock bottom”, utan möjlighet att ta sig upp om vi inte hjälper dem. De förtjänar bättre! Allt hänger ihop klass, historia, framtid och kunskap.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
