Det dimper alltid ner ett mejl varje år som säger att en ny rapport från Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget har kommit ut. Den årliga rapporten om uppföljningen av minoritetspolitiken. Årets rapport är en gedigen lunta på 130 sidor och en bilaga på 33 sidor. Att läsa dessa rapporter är alltid matnyttigt, men det kan också ge känslan av att arbetet med nationella minoriteters rättigheter går på tok för långsamt.
Institutet för mänskliga rättigheter har kommit ut med en årlig rapport som behandlar arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige. De inkluderar en del som handlar om nationella minoriteter. Jag tycker det är intressant att nationella minoriteters rättigheter inkluderas inom den breda betydelsen av mänskliga rättigheter. Oftast så ser man inte röken av det. Mänskliga rättigheter är där och nationella minoriteters rättigheter är här.
Så det är positivt att det finns fler än en aktör i samhället som väljer att följa arbetet med nationella minoriteter och minoritetspolitiken. Det behövs verkligen. Saken är bara den att många saker som tas upp i dessa rapporter är densamma år ut och år in. Som jag skrev inledningsvis kan man undra om inte arbetet går alldeles för långsamt.
Som exempel kan vi ta följande citat från Institutet för mänskliga rättigheters rapport:
”Bland de nationella minoriteterna återkommer berättelser om upplevelser av
diskriminering bortom det som svensk diskrimineringslagstiftning reglerar.
Det kan handla om att inte få sina språkliga och kulturella rättigheter
tillgodosedda och att inte heller kunna få rättslig prövning. Sverigefinnar
vittnar till exempel om att vårdgivare emellanåt behandlar rätten att kunna
använda det nationella minoritetsspråket finska som om det vore något som
vårdgivaren kan välja eller välja bort baserat på egna preferenser.”
Detta är alltså en fråga som har varit på tapeten jag vet inte hur länge. Enligt minoritetslagen har talare av något av de fem nationella minoritetsspråken särskilda rättigheter att använda språket. Institutets rapport ger alltså vid handen ett typiskt exempel på språkdiskriminering. Och frågan kring språkdiskriminering har tagits upp under flertalet gånger.
Så står det också i Länsstyrelsen i Stockholm och Sametingets rapport:
”Uppföljningsmyndigheterna har i flera år påtalat behovet
av att inkludera språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Även
Diskrimineringsombudsmannen har under flera år framfört kritik mot att de
språkliga rättigheterna inte går att utkräva, och är positiv till en utredning om språk
som diskrimineringsgrund. En sådan utredning stöds även av Institutet för språk
och folkminnen. Vidare har Europarådets ministerkommitté för den europeiska
språkstadgan och den rådgivande kommittén för ramkonventionen för skydd
av nationella minoriteter återkommande uppmanat Sverige att införa språk som
diskrimineringsgrund i lagstiftningen.”
Jag har själv dykt ner i tidigare debatter och diskussioner om språkdiskriminering. Frågan är alltså inte helt ny. Europarådets rekommendationer har varit att Sverige ska se över diskrimineringslagen. Sedan första rapporten finns tecken på att europarådet efterfrågat detta. När den nya diskrimineringslagen blev verklighet 2008 fanns inget om språk. Så europarådets rekommendation har kvarstått sedan dess.
Det är saker som detta som ger en annan en känsla av att ingenting händer. Problemet är inte att det inte finns någon uppföljning eller tillsyn av minoritetspolitiken. Problemet är att makthavarna, som har möjlighet att förändra, väljer att inte lyssna på de så välskrivna rapporter som finns där ute. Man kan tro att makthavare föredrar att läsa någon sammanfattning och sedan använda rapporterna som underlägg till kaffekoppen.
Nej, jag vet inte vad som behöver göras för att det ska bli till en riktig förändring i detta. Rapporterna är betydelsefulla för forskare, aktivister och debattörer som följer frågorna. Men vi får sällan anledning att känna hoppfullhet kring dessa rapporter och deras slutsatser.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
