Denna artikelserie i tre delar bjuder på en första reportagedel, med bilder, från dagens Rumänien, en stat som är fullvärdig medlem i EU sedan 2007. Därefter en artikel om svenskt biståndsarbete bland rumäniens romer. Slutligen en kortfattad genomgång av romernas historia i Rumänien från medeltid till nutid.
Det här är tredje delen av tre, den första heter ”Varför tigger Rumänska romer i Sverige” och den andra Svenskt biståndsarbete.
Bennie Åkerfeldt
Författare
Bakgrund
Rumänien har en folkmängd om drygt 21 miljoner invånare. Antalet romer uppges officiellt till en halv miljon, men i verkligheten har Rumänien världens största romska befolkning med mellan 1,5 och 2,5 miljoner människor. Romerna har mycket låg status och utsätts ofta för trakasserier.[i]
”När de väl är i Rumänien skyndar sig utländska journalister till föräldralösa barn och romasamfundet, som [om] de inte kunde hitta något annat viktigt att skriva om”, skrev Luiza Ilie i den rumänska studentnättidningen The Bullet.[ii] Många rumäner, som vi träffat under våra resor i landet, bemöter också vårt intresse för romer med frågan om det inte finns många andra intressanta saker i landets historia som kunde lämpa sig som ämne. Intresset för romer upplever de som besvärande. En ordförande i en rumänsk förening i Sverige menade till och med att detta folkslag borde sluta kalla sig romer eftersom han menade att namnet, för många, gav en naturlig, negativ, koppling till Rumänien. ”Vi kallar dem zigenare, vad är det för fel på det namnet?” undrade han.
Jag vill ta er med på en resa genom romernas historia i Rumänien och sedan redovisa deras vardag i landet som sedan 2007 är en del av den Europeiska Unionen.
Under den internationella romakongressen i Schweiz 1979 beslutade de romska delegaterna att namnen rom (sing.) och roma (plur.) skulle vara gällande. Man tog avstånd från namnet zigenare eftersom man i många länder förknippar ordet ”zigenare” med tjuvar, tiggare, spådom, luffare osv. På flera språk har negativt belastade ordkopplingar till ordet ”zigenare” t.ex. svarting eller att ljuga (ciganit- slovakiska). Många europeiska språkgrupper använder trots detta fortfarande namnet ”zigenare”, utan att visa respekt för romernas egen viljeyttring i denna sak. ”Zigeuner” på tyska, ”цыгане” (tsygane) på ryska, ”cikani” på tjeckiska och ”ţigani” på rumänska. Beteckningen har möjligen sitt ursprung i vanföreställningen att detta folkslag skulle ha tillhört aqinganoi (”athinganoi” – grekiska för ”oberörbar”), en persisk sekt av magiker och spåmän som kom till Grekland under 700-talet. Vissa forskare menar att beteckningen ”athinganoi” för romer är en förväxling mellan det bysantinska ordet för romer – ”atsinganoi” (grekiska; ordets latinska variant är ”adsincani”) och ovan nämnda persiska sekt.[iii]
Likaså förekommer i många språkassociationer mellan begreppet ”zigenare” och en starkt romantiserad bild av romer, bl.a. i de svenska uttrycken ”zigenarblod”, ”zigenarkärlek” och ”zigenarprinsessa”.
I populärlitteraturen uppträder ofta svarthåriga, mörkhyade skönheter, av vilket Viktor Rydbergs Singoalla är ett typexempel. Romantiska och stereotypa föreställningar om romer går igen i litteraturen, från Maxim Gorkijs novell Makar Tsjudra till Virginia Woolfs roman Orlando. Så är det även i rumänskan. Slår man upp ”ţigan” i Teoras rumänsk-engelska lexikon hittar man talesätt som ”a se muta ca ţiganul cu cortul” (”att flytta som zigenaren med tältet”), ”tot ţiganul îşi laudă ciocanul” (”varje zigenare prisar sin hammare” – samma andemening som ”varje krukmakare berömmer sin egen kruka”), och ”a se îneca ca ţiganul la mal” (”att drunkna som zigenaren vid stranden” – den överförda betydelsen är något i stil med ”den sista droppen får bägaren att rinna över”: zigenaren, som underförstått inte simmar så bra, har med nöd och näppe tagit sig över floden och råkar drunkna just när han når den andra stranden).
Feodalherrarna i Rumänien såg i de nyanlända romerna på 1300-talet en viktig resurs. Därför skapade man restriktioner för att snabbt knyta dem till de olika godsen eller klostren. Där blev de livegna slavar. I arkiven i Bukarest kan man fortfarande läsa handlingar som påvisar riktigheten i dessa påståenden. I dessa listningar kan man läsa att ”en zigenare mot en gris; ett par zigenare mot ett spann oxar eller hästar”.
Dessa slavar ökade sedan i värde allteftersom tiden gick och därför importerades fler av detta folkslag från områdena söder om Donau. Som slavar behandlades romerna mycket hårt. De hade färre rättigheter än de infödda och var livegna och deras herrar kunde sälja dem eller ge bort dem som en gåva, allt efter godtycke.[iv] Enligt gällande lagstiftning var romer som kom från utlandet statens egendom. Dessutom blev de romer som föddes i landet automatiskt klassificerade som slavar. [v]
År 1503 dukade Valakiet och Moldavien slutligen under för Turkarna. Detta innebar att man nu var lydstater under det Ottomanska riket, även om båda provinserna behöll kontrollen över sina inre angelägenheter. Under turkiskt inflytande förändrades det sociala och ekonomiska livet och i städerna anordnades nu gillen som företrädde vissa yrkesgrupper eller skrån. Romerna integrerades med de livegna bönderna.
Romerna blev nu förknippade med den typ av arbete de utförde. Således fanns det skillnader mellan dem som arbetat i hus (ţigani de casa) och lantarbetarna (ţigani de ogor). De betraktades oftast i ännu högre grad än de livegna som icke-mänskliga. Slavarna var uppdelade i ”husslavar” (ţigani de casaţi) och ”fältslavar” (ţigani de ogor). Hus-slavarna var vidare uppdelade i Kyrkans slavar (sclavi monastiveşti) och Kronans eller Statens slavar, dvs. adelsmännens slavar (sclavi domneşti), hovets slavar (sclavi curte) och godsägarnas slavar (sclavi gospod). Även fältslavarna var uppdelade i två underkategorier – bojarernas slavar (sclavi coevesţi) och de små godsägarnas slavar (sclavi de mosii). Kronans slavar hade tre huvudsakliga sysselsättningar: guldgrävare (rudari eller aurari), björntämjare (ursari) och skedtäljare (lingurari). Dessutom fanns det en klass av arbetare som kallades laieşi – individer som tilläts röra sig med viss frihet över ägorna, och utförde många olika arbeten, bland annat korgmakare (kirpaci), smeder (kovaci), sivmakare (ciurari) och vitvaskare (chivuţe). Till denna grupp räknade man även musikerna (lautari). Kyrkans slavar inkluderade vatraşi, som var stalldrängar, kuskar och kockar, samt laieşi.
Även de slavar som ägdes av kronan eller staten åtskiljdes beroende på om deras ägare var adelsmän (sclavi domneşti), eller landsbygdens markägare (Sclavi gospod). Den rumänska ortodoxa kyrkan ägde också romer, sclavi mănăstireşti som i sin tur klassades som vatraşi (hushåll) eller lăieşi (hantverkare). De slavar som tillhörde kronan indelades också i olika klasser. Calderari kopparslagarna, lautari musikerna, linguari skedmakarna, ursari björn-tämjarna, fierari smederna och bland dem potcovari hovslagarna. Denna kategorisering kvarstår även i dag, i de fyrtio romska stammarna som representeras i Rumänien. På sina gods hade bojarerna allt de behövde – kockar, bagare, postiljoner, trädgårds-mästare, murare, skomakare, smeder, musiker och andra slags arbetare – allt i form av romska slavar. Om bojaren önskade, kunde han ”stänga sina portar och leva flera månader i sträck med sin familj, sina tjänarinnor och sina män – 80 till 100 av dem (tziganer) – utan att ha minsta behov av dem som levde utanför”. [vi]
Lagar stiftades för att göra slaveriet ännu hårdare, och dödsstraffet brukas ofta. I slutet av det femtonde århundradet blev en icke-rom som gifte sig med en romsk kvinna automatiskt slav. Stöld resulterade i grymma straff och, enligt en lag från 1652, ”en slav som våldtar en kvinna får dömas till att brännas levande”.[vii] Romska slavar var värdefulla på grund av sin skicklighet som hantverkare, och de som försökte fly ställdes inför hårda straff.[viii]
Under 1500-talet användes termerna, ”Rob” och ”ţigan” som synonymer för ”slav” även om den sistnämnda ursprungligen var en neutral ethnonym som användes av européerna om de första romerna. Romer under ung-erskt styre i provinsen Transsylvanien klarade sig inte bättre. Under den eran påbör-jades en politik med påtvingad assimilering i det österrikisk-ungerska imperiet, som gav en försmak av vad som skulle komma senare under kommunismen. Romer var förbjudna att tala romani eller att utöva sina traditionella yrken.[ix]
Straffet för den som ertappas med att tala romani var tjugofem piskrapp. Traditionella romska kläder var också förbjudet.[xii] Även att referera till sig själv som rom var förbjudet. Antiziganismen var utbredd, och romer gjordes urskillningslöst till syndabockar för brott som sträckte sig från snatteri till kannibalism och vampyrism. Straffet för de senare brotten var särskilt brutala.
I början av artonhundratalet märktes en förändring i attityd. I hela Europa var nu en ny ordning på väg och nya idéer skulle komma i förgrunden. Bland dem var påståendet att slaveri var barbari och borde stoppas. I mitten av 1800-talet hade flera slavägare i Rumänien satt exempel genom att frige sina egna slavar. År 1842 påbörjades detta i Moldavien, och 1844 gjorde kyrkan där samma sak. I Valakiet följde kyrkan efter år 1847, men lagarna bibehölls i sin gamla form. 1848 utfärdade den centrala regeringen i Bukarest en proklamation där man beklagade tiden av barbari och slaveri och tillkännagav omedelbar frihet för alla romer. Detta varade dock inte länge för i december 1848 då de båda furstendömena invaderades av ryssar och turkar kom de gamla lagarna att återinföras, och adeln återtog sina slavar. 1855 fick Grigore Ghica, kontroll över Moldavien och Valakiet. Grigore fördömer slaveriet men det tog ändå tid på sig att avskaffa den.
Den 23 december 1855 Röstade Moldavien enhälligt för att avskaffa slaveriet inom furstendömet. Valakiet gjorde detsamma den 8 februari 1856.[xiii] Fullständig rättslig frihet fick romerna först 1864. Det uppskattas att vid den tidpunkten fanns cirka 600 000 slavar i dessa furstendömen. Vad som kan vara värt att notera är att de skatter som nu avkrävdes de fria romska slavarna användes för att kompensera deras forna herrar för deras förluster. Så slavägarna skulle hållas skadelösa för de 500 åren av slaveri. När slaveriet avskaffades lämnade många romer Rumänien för Västeuropa och Nordamerika.
De som stannade kvar i Rumänien fann snart att deras situation inte hade förbättrats något nämnvärt. De blev fria, men fick ingen egen jord. Detta medförde att de hölls kvar i fattigdom och diskriminering. De kunde finna någon utkomst i metallbearbetning och matt tillverkning. De försökte också tjäna något på att sälja tomflaskor eller genom att erbjuda tjänster som spådomskonst eller i förkommande fall ägna sig åt tiggeri, då inget annat återstod.[xiv]
1900-talet
Efter första världskrigets slut ökade Rumäniens minoritets-befolkning med över 18 pro-cent, från 10 procent före kriget till mer än 28 procent efter det. Av dessa var 133 000 romer. Rumänien måste nu anta internationella avtal om mänskliga rättigheter och man kunde därför hoppas att romernas situation skulle förbättras. I Rumänien hade man nu visioner om en homogen nationalstat där minoriteterna borde integreras. Industrialiseringen började på allvar och skattetrycket ökade. De försämrade ekonomiska omständigheterna krävde en syndabock, en roll romer fått spela i många länder under olika tider.
Efter att ha varit beroende av sina ”herrar” under så lång tid hade romer mycket liten möjlighet att försörja sig. Detta har påverkat befolkningsutvecklingen bland romer i Rumänien fram till andra världskriget.
Myndigheterna menade nu att eftersom romerna inte hade någon kultur- eller en skriftligt nedtecknad historia så borde de inte omfattas av samma rättigheter som andra minoriteter i Rumänien. [xvi]
Nu sker emellertid en viktig förändring. Romerna börjar organisera sig kollektivt.[xvii] 1933 börjar en ny tidskrift ges ut, Glasul Romilor (Romska rösten). Andra tidningar följde efter och organisationer inrättas i hela landet. Den första i Calbor redan 1926. Mellan 1934 och 1939 arbetade man för att främja lika rättigheter för rumänska romer, men tillväxten av fascism och krigsutbrottet gjorde hastigt slut på det arbetet.[xviii]
Liksom i början av första världskrig-et, förklarade sig Rumänien neutralt. I september 1940 utnämnde Rumäniens kung Carol II, Ion Antonescu till premiärminister, men redan två dagar senare tvingades han att abdikera till förmån för sin då 19-årige son Mikael, som dock bara blev en ren staffagefigur eftersom Antonescu utnämnde sig själv (i likhet med vissa andra europeiska diktatorer) till conducător (ledare) med diktatoriska befogenheter.
År 1941 gick Rumänien in i andra världskriget på Tysklands sida och rumänska styrkor deltog aktivt i kriget mot Sovjetunionen. Tyska SS-trupper genomförde i samarbete med Järngardet förföljelser och massakrer på judar och oppositionella. Antonescu allierade sig med Nazityskland i hopp om att åtminstone få tillbaka de områden som avträtts till Sovjetunionen. Rumänska trupper anslöt sig till Wehrmacht i attacken mot Sovjetunionen, och även sedan man återfått de förlorade områdena fortsatte de rumänska styrkorna längre in i Sovjet trots protester från rumänska politiker och avrådan från de västallierade staterna. Detta innebar att tyskarnas 11 Armee som var en del av Armégrupp Süd nu kunde grupperas i Rumänien inför angreppet på Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Einsatz-gruppe D grupperades i Piatra Neamț och följde med 11 Armee in i Sovjetunionen den 26 juni 1941. Efter nederlaget och de stora manskapsförlusterna i striderna vid Stalingrad 1943 sjönk Antonescus popularitet kraftigt.
Deportation
Sommaren 1944 närmade sig sovjetiska trupper Rumäniens gränser och pressade tyska styrkor framför sig. Trots påtryckningar höll Antonescu fast vid sin allians med Hitler och nekade att begära vapenstillestånd. I slutet av augusti 1944 avskedades och arresterades han av kung Mikael med stöd av en politisk majoritet som vill byta sida. Rumänien förklarade Tyskland krig istället. Under hösten 1944 trängde Röda armén in i Rumänien, och i slutet av 1944 var Rumänien ockuperat av Sovjetunionen, efter att Sovjetunionen krävde mer land, något som Rumänien inte gick med på. Efter andra världskriget fick Rumänien åter avträda Bessarabien och norra Bukovina till Sovjetunionen, varav en del blev till sovjet-republiken Moldavien och resten kom att tillhöra sovjetrepubliken Ukraina. Däremot fick de (trots avtal) tillbaka norra Transsylvanien från Ungern och behålla hela Transsylvanien.
Under krigets inledning gick Ion Antonescu’s nazivänliga regering till häftigt angrepp mot romerna. Massdeporta-tion av romer började, i syn-nerhet av nomadromerna som man menade alla var brotts-lingar. Cirka 25 000 romer skickades till Transnistrien, 1942. Av dem dog omkring 19 000.[xix]
Den folkräkning som genom-fördes i Rumänien i maj 1942, på uppdrag av Marskalk Ion Antonescu visade genom sin definition av de bägge grup-perna av romer också på kriterierna för ”urvalet” av dem som skulle utvisas. Den grundade sig på nomadism och, i fallet med fast bosatta romer, om brottmålsdomar, stöld, och bristen på möjligheter att livnära sig. Vissa dokument har dessutom hänvisat till nödvändigheten av att befria byar och städer från den fattiga romska befolkningen som var utan yrke eller handel, som var utan medel för sitt uppehälle, utan någon möjlighet att försörja sig, samt de som livnärde sig på stölder och tiggeri.
Att uppnå etnisk homogenitet i Rumänien var en verklig angelägenhet för den rumänska regeringen vid den tiden.[xx]
Den partiella deporteringen av romer till Transnistrien kan följaktligen ses som delar av denna politik för etnisk rensning. Av en befolkning på 208 700 romer i Rumänien inom 1942 års gränser, registrerades nästan 41 000 (20 procent) romer i maj 1942. Av dessa deporterades mer än 25 000 (12 pro-cent av den totala romska befolkningen).
Marskalk Antonescu gav order om utvisning av alla nomadiska romer från läger i hela landet. Deportationerna inleddes den 1 juni 1942, med att gendarmerna samlade in nomadiserande romer från de stora städerna och vidarebefordrade dem till Transnistrien. Fram till den 2 oktober 1942 hade totalt 11 441 nomadiserande romer deporterats (2 352 män, 2 375 kvinnor och 6 714 barn).
Bofasta romer registrerades sedan i maj 1942 och myndigheterna sorterade i ett första skede ut de ”farliga och oönskade” tillsammans med sina familjer, totalt 12 497 personer. De resterande 18 941 skulle utvisas senare. Vid tiden för utvisningen av de nomadiserade romerna hade myndigheter ännu inte bildat en entydig handlingsplan för bofasta romer. De skulle antingen bli deporterade till Transnistrien eller hamna i fängelseläger i Rumänien. I slutändan, valde myndigheterna dock deportation. Enligt den ursprungliga planen, skulle romerna transporteras med fartyg till Transnistrien i juli, först på Donau och sedan Svarta havet. Denna plan övergavs slutligen, och transporterna skedde med tåg i stället. Ion Antonescu fastställde operationens början till den 1 augusti 1942. Men deporteringen av bofasta romer ägde inte rum förrän i september. Mellan den 12 september till den 20 september 1942, användes nio särskilda tåg som utgick från olika städer i landet. Under denna månad deporterades 13 176 bofasta romer till Transnistrien.
Detta antal överskred antalet på de listor som upprättats för deportation och dessutom sammanföll inte listan över de deporterade med förteckningar över dem som valts ut. Deporteringarna ledde till många övergrepp av de gendarmer och poliser som genomförde operationen. Romer tvingades från sina hem utan att ens kunna ta med sig de mest nödvändiga hushållsartiklar och personliga tillhörigheter och de gavs inte tid att sälja sina ägodelar. Så, chefer för lokala gendarmeriet och polisen ville ofta köpa romernas tillhörigheter och boskap till extremt låga priser. Det nationella centret tog hus och alla andra varor som tillhörde de deporterade romerna. [xxi]
Det totala antalet romer som deporterades till Transnistrien från juni 1942 till december 1943 blev drygt 25 000. I början av oktober 1942, efter de bägge stora deportationerna fanns det 24 686 romer i Transnistrien: 11 441 var nomadiska, 13176 var bofasta och ytterligare 69 hade utvisas efter att ha släppts från fängelse. Detta antal ökade senare ytterligare med ytterligare några hundra deportationer.
Romerna bosatte sig vid gränsen eller inne i byarna i östra Transnistrien på stranden av floden Bug i grevskapen Golta, Otchakov, Berezovka och Balta. Inledningsvis bosatte sig de flesta av de nomadiserande romernai Golta län, medan nästan alla de bofasta romerna hamnade i Otchakov län. Några romer tvingades försöka överleva i jordhålor som de grävt ut, andra i hus. Detta hade föregåtts av att de upp till hälften av de lokala ukrainska invånarna i en by evakuerats från sina hus, för att sedan flytta in hos sina icke evakuerade grannar. Romerna placerades sedan i det tomma huset. I Några av byarna nära Bug hade alla hus evakuerats för detta ändamål och den ukrainska befolkningen fick flytta till de centrala delarna av länet. Detta var de så kallade ”zigenarkolonierna” i Transnistrien, som initialt kom att bestå av flera tusen personer. Det var varken läger eller getton, även om de i officiella handlingar ibland benämns i dessa termer. Vissa områden i byn var reserverade för romerna. De deporterade övervakades av det lokala gendarmdistriktet, men de hade en viss frihet att röra sig inom kommunen och kunde gå till jobbet för att tjäna sitt levebröd.
Romernas levnadsomständigheter i Transnistrien var extrema. De hade mycket begränsade möjligheter till arbete eller inkomst. Endast ett fåtal användes på de tidigare statliga och kollektiva jordbruken (sovhoz och kolchos respektive), vanligtvis bara för säsongsarbete, och man föredrog att använda inhemska ukrainare. Endast ett fåtal verkstäder kom igång. Romerna fick inte tillräckligt med mat och de kunde inte försörja sig själva. De matransoner regeringen bestämt kom inte romerna till del, ibland delades ingen mat ut på flera veckor.
Romerna försågs inte heller med ved, så de kunde varken laga sin mat eller värma sig. Kläder var ett annat stort problem, eftersom de inte hade rätt att ta några kläder eller personliga tillhörigheter med sig. De deporterade saknade de mest elementära saker, inklusive kärl för att laga mat. Medicinsk hjälp var nästan obefintlig, och de saknade medicin. De som hade turen att ha guld, rumänsk valuta, eller andra saker av värde, lyckats köpa mat från lokalbefolkningen. Deras situation beskrevs tydligt i rapporter och andra dokument som utarbetades av de myndigheter som ansvarade för de deporterade. ”På grund av undernäring förlorade några av romerna, som utgör majoriteten, så mycket vikt att de förvandlades till levande skelett. Under den sista perioden, dog tio, femton romer om dagen. De var fulla av parasiter. De har inte gjort något besök till läkare och det finns inte någon medicin. De är nakna de har inte några underkläder eller kläder. Det finns kvinnor vars kroppar är [helt] nakna i sann bemärkelse. De har inte fått någon tvål sedan de anlände, och det är därför de inte har tvättat sig eller den skjorta som de äger.
I allmänhet är situationen för romer fruktansvärd och nästan otänkbar. På grund av elände, har de förvandlats till skuggor och är nästan vilda. Dessa omständigheter beror på dåligt boende och kost samt kylan. Romerna i Aleksandrodarbarackerna, deras situation hade förbättrats något, de var mindre utsatta för kylan och hade desinficerats. Men om de inte får trä eller annat bränsle, kommer romerna att göra med husen som de gjorde med barackerna, göra dem till platser som det är omöjligt att leva i. Och kylan kommer att leda dem till att göra så, utan att tänka på att de bara gör sin dåliga situation värre, att risken för att dö av kyla ökar på detta sätt. Dessutom, om de inte får någon mänsklig näring, läkarvård och medicin samt kläder för några av dem, kommer dödligheten bland romerna inte att minska, utan öka i takt med att det blir kallare.
Dessutom kommer [de hungriga romernas] stölder från ryssarna [dvs, ukrainarna] att öka. Den lokala befolkningen är upprörd och deras humör är mycket lågt, eftersom de har vräkts från sina egna hus under vintern, för att dessa hus ska ges till romer, som de inte kan tåla.”
”På grund av undernäring förlorade några av romerna så mycket vikt att de förvandlades till levande skelett. Under den sista perioden, dog tio, femton romer om dagen.”
Fram till våren 1943 hade många tusen romer dött av kyla, hunger, svält eller sjukdomar. Nästan alla dödsfall bland de rumänska romerna som deporterades till Transnistrien inträffade under vintern 1942/1943. En rapport från Landau-distriktets domare till prefekten i länet Berezovka om tyfusepidemin som bröt ut i romska läger i mitten av december 1942 förklarade att till följd av tyfus, hade antalet romer som var i Landau minskat från cirka 7 500 till cirka 1 800-2400.
Beslaget av romernas hästar och vagnar, som användes som både ”mobila hem” och metoder för att tjäna en inkomst, påverkade de nomadiserande romerna möjligheter att överleva. Gheorghe Alexianu, guvernör i Transnistrien, utfärdade ett beslut i detta avseende den 29 juli 1942.
Generallöjtnant Vasile Gorsky, före detta prefekt i Otchakov län, gav en av de mest talande beskrivningar av situationen för romerna som deporterats till Transnistrien i ett memorandum skrivet 1945. Detta PM utgör också en detaljerad redogörelse för vad som dokumenterades i de handlingar som utfärdades av den transnistriska administrationen. Utöver romernas lidande, beskrevs myndigheternas dåliga administrativa kompetens i detalj.
Romernas situation förbättrades senare något. Eftersom koncentrationen av stora grupper gjort det oerhört svårt att skapa arbete och ordna matfrågan samt att utöva ha tillsyn, och efter den dramatiska erfarenheten från vintern 1942/1943, upplöste myndigheterna kolonierna och skickade ut romerna i byarna under våren och sommaren 1943. Romerna började leva längre eller kortare tid i många av byarna i grevskapen Golta, Balta, Berezovka och Otchakov där de användes till arbete, antingen på tidigare statliga jordbruken och kolchos eller i verkstäder eller andra platser där de kompenserades för sitt arbete.
Situationen var heller inte densamma överallt. På andra ställen mötte romerna hunger och kyla igen under 1943. Situationen var mycket allvarlig i Golta län. Den 10 maj 1943 kom en rapport från Golta Gendarmeri Legion till Allmänna Inspektionen för Gendarmeriet om förintelsen av judar och romer:
”Jag har äran att informera er att: Judarna får inte mat i månader. Detsamma gäller för romer och fångar i Goltalägret, där 40 personer har fängslats. Alla arbetar och tvingas att arbeta tills de är utmattade av svält. Vänligen ge råd.”
Det finns ingen handling som visar att de rumänska civila eller militära myndigheterna i Transnistrien organiserade avrättningar av romer. [xxii]
Samma källa redovisar dock ett sådant tillfälle i Trihati (Otchakov län) där gendarmerna enligt en rapport i maj 1943 sköt (500?) romer som hade kommit dit från närliggande byar i jakt på arbete. (Enligt en annan källa hade avrättningen kommit till stånd efter ett romskt flyktförsök. De skulle ha blivit skjutna framför järnvägsstationen i Trihati.)
Arkiven som skapads av ockupationsmyndigheterna i Transnistrien och de lokala administrationerna visar detaljerat vilka typer av arbeten romer användes för att utföra. Jordbruksarbete, reparationsarbeten på vägar och järnvägar, skogs- och buskavverkning vid floden Bugs stränder, reguljärt skogsarbete samt militärrelaterat arbete i Nikolaevregionen.
Två ytterligare grupper av romer blev utsedda, av rumänska myndigheter, för deportation till området vid floden Bug. För det första romer som flydde från norra Transsylvanien under den Ungersk ockupationen av området 1940-1944. De hade då varit bosatta i Cluj-Turda och Arad med omnejd. De hade flytt över gränsen till Rumänien eftersom de inte ville ansluta sig till den ungerska armén. Enligt visa dokument blev deras deportation aldrig genomförd. (Här har vi funnit en avvikande dokumentation som vi redovisar längre fram i denna bok. Författarna) En annan stor grupp av romer som fanns på stora gårdar i södra Rumänien och som arbetat där i många år under slavliknande omständigheter öronmärktes också för deportation. Enligt uppgifter skall deportation inte ha genomförts av dessa. Den rumänska administrationen beordrade att deras levnadsomständigheter skulle förbättras genom att de skulle bli anställda, få lön och bostäder. Jordägarna genomförde dock inget av detta.
Det exakta antalet romer som dog i Transnistrien är inte känd. Den 15 mars 1944, när rumänska medborgare, oavsett ursprung, skulle evakueras från Transnistrien, rapporterades att man hade på sitt territorium hade 12 083 romer. Denna siffra representerar de romer som hade överlevt deportationen. Till detta antal skall läggas att antal-et romer som flytt från Transnistrien före nämnda datum. Dessa omfattar romer som återförts vid olika tillfällen av olika skäl, som dem som hade rymt från Transnistrien olagligt utan att fångas och returneras. Det fanns ungefär 2 000 romer som passade in i dessa kategorier, vilket ökar antalet överlevande till cirka 14 000. Detta innebär att av de över 25 000 romer som deporterades, dog cirka 11 000 och 14 000 överlevde. De 6 439 romerna som registrerades av gendarmeriet under andra hälften av juli 1944, då de började registrera dem som återvände till Rumänien, är bara en del av överlevande. Romerna i städerna, övervakade av polisen, var inte med i denna beräkning. Dessutom kunde ett stort antal romer undgå registrering på grund av krigssituationen. Den sovjetiska armén ockuperade redan den delen av Rumäniens territorium då. På den tiden kunde en del romer fortfarande resa hem, medan andra var strandsatta efter arméns och de rumänska myndigheternas reträtt. Av de senare, återkom en del i slutet av kriget, medan andra var spridda runt om på sovjetiskt territorium.”[xxiii]
Efterkrigstid
Under den kommunistiska regimen, särskilt på 60-talet, blev nationalism ett ideologiskt verktyg för att göra anspråk på oberoende. Man strävade efter nationell enighet kring idén om ett homogent rumänskt samhälle. Detta skulle kräva fullständig assimilering av minoriteterna. Målet var att successivt avskaffa nationella skillnader om det var nödvändigt, genom att eliminera etniska minoriteter.[xxiv]
Romerna måste bli rumäner och deras kultur var undermålig och underutvecklad.[xxv]
En av den kommunistiska regimens målsättningar var ju att ”privata” yrken måste försvinna. Därför måste alla privatägda fabriker konfiskeras av staten. Handeln var en förbjuden verksamhet för dem. De som hade fortsatt att utöva sina traditionella yrken, ansågs inte vara äkta arbetare. De betraktades som sociala parasiter som skulle bestraffas (fängslas eller tas med våld till straffarbete). [xxvi]
I början av 1960-talet försökte den kommunistiska regimen genom olika strategier att assimilera romerna.
Med det nya kommunistiska styret så påbörjades en ny antiromsk politik där man i princip förbjöd det nomadiserade levernet som vissa frilevande romska grupperingar vidhöll, man beslagtog helt sonika deras hästar och vagnar. Då denna policy inte fick önskat resultat började man med tvång dela upp grupperingarna samt tvinga dem till fast bosättning, ofta i utkanterna av byarna, vilket inte helt sällan skapade nya konflikter med de ursprungliga habitaternas. När Ceausescu tog över 1965 påbörjades en ny era av homogenifierande rumänsk politik då man nu menade att Rumänien avklarat alla sina minoritetsproblem, vilket bland annat betydde att man ignorerade existensen av en romsk minoritet. En romsk minoritet som dessutom vuxit till sig i sifferexercisen då folkräkningen 1977 visade en romsk befolkning på nästan 230 000 och vissa departementala myndigheter uppskattade vidare antalet till att vara runt 540 000. Även om Rumänien menade sig inte ha några minoritets-problem, så såg den socialistiska staten sig tvingad att fortsätta med sitt arbete att assimilera in den romska befolkningen. Bland annat så raserade man romsk bebyggelse samt intvingade människorna i boende i lägenhetskomplex, vissa undkom denna påtvingande bosättningspolitik genom att muta polisen. [xxvii]
Romerna hade inte längre möjlighet att hävda rätten att vara en etnisk minoritet och att främja sina egna kulturella traditioner.
Genom att böja sig för regimens krav kunde man å andra sidan få en möjlighet att försörja sin familj och säkerställa behovet av en bostad. Den romska befolkningen förblev dock lågutbildade. De hade ingen plats i högskolor och på universitet. Nu krävde dock regimen att romerna registrerade sina barn i skolan så att de skulle få grundutbildning som alla andra rumäner. Från och med 1966 hade detta medfört att många romer nu hade grundskolekompetens och kunde söka vidareutbildning i yrkes- och tekniska skolor. Bland romerna var detta inte enbart positivt eftersom allt fler av dem som utbildat sig vände ryggen åt sin kultur.
Under den kommunistiska eran förekom diskriminering i olika former men detta dokumenterades, erkändes eller sanktionerades aldrig. Lagstiftningen straffade inte diskriminering. Efter kommunismens fall fick romerna möjligheten att ta sig utomlands. Detta innebar att många romer sökte asyl i andra EU länder. Eftersom romerna betraktats som ekonomiska flyktingar beviljades de inte asyl och skickades tillbaka till Rumänien. Romerna har beskrivits som en marginaliserad grupp med hög arbetslöshet.
”Rumäniens befolkning” var titeln på en broschyr som gavs ut 1972 i Rumänien. I denna broschyr angavs 99% av alla Rumäner vara ”rumäner, tyskar och ungrare, den återstående procenten utgjordes av ukrainare, rutener, huzuler, serber, kroater, slovaker, ryssar, tatarer, turkar, judar, osv.” Romerna i Rumänien utgjorde vid denna tid 15 % av befolkningen och fick alltså inte ens ett omnämnande. Man förpassade dem till ordet ”osv”.
År 1977, under Ceauşescus regim, drabbades romerna av en ny assimilerings våg. Romer som fortsatte att utöva sina traditionella yrken tvingades av polisen att gå tillbaka till sitt arbete i fabriker eller på byggarbetsplatser. Romerna tvingades nu att flytta från sina bostäder och föstes in i nya hus med våld. Detta utan att man fick en möjlighet att anpassa sig eller delta i debatten om vad man skulle önska. De sista åren av den kommunistiska regimen kännetecknades av social oordning och ekonomiska kriser vilket fick den här av tvång präglade processen att stanna upp. Eftersom många romer förlorat sina jobb och också sociala rättigheter så ökar kriminalitet och fattigdom. Detta i sin tur ökar fientligheten och avståndstagandet från majoritetsbefolkningen.
Avrättningen av Ceausescu 1989 väckte nytt hopp hos rumänerna, men som när det gällde avskaffandet av slaveriet i Rumänien, så upptäckte man snart att situationen inte förändrades i den takt man hoppats. I många fall blev det istället påtagligt sämre. Romerna har varit den grupp som mest påverk-ats av övergången till marknadsekonomi på grund av avsaknaden av kvalificerad arbetskraft, vilket leder till en hög arbetslöshet bland dem. De som arbetade i de statligt ägda jordbruken har inga jobb längre.
Våld mot romer, som inte fanns under den kommunistiska tiden, blev nu utbrett. Det började i mars 1990 då gruvarbetarna kallades till Bukarest för att ”försvara” regeringen, varefter de drog till de romska stadsdelarna och genomförde urskillningslösa attacker. Återigen gjordes romerna oförskyllt till syndabockar. Diskrimineringen av romer har blivit allt värre och vid ett flertal tillfällen har det utmynnat i blodigt våld. Romerna har fått sina hus brända ner till grunden och drivits bort från sina byar. Några av dessa attacker har även resulterat i mord.
Roma Rights Center (RRC) genomförde en undersökning i Rumänien 1996 och upptäckte att mönster höll på att förändras. Nu var det polisrazzior som riktades mot romer och inte så ofta pöbelvåld. Tyvärr blir de som begår brott mot romer sällan, om ens någonsin, lagförda. Familjelivet är strikt bland romerna och fadern är överhuvudet, och förväntas försörja familjen. Kelderash romerna, som lever ett traditionellt liv håller hårt på gamla regler och traditioner.
Orsaken till romernas dåliga levnadssituation är komplex och består av många olika faktorer. Kärnan har dock legat i diskrimineringen av romer inom samhällets alla områden. Diskriminering, otillräcklig utbildning har lett till hög arbetslöshet, vilket i sin tur har lett till fattigdom. Fattigdomen har visat sig i dåliga bostadsförhållanden, hälsoproblem, kriminalitet och ett beroende av lån. Diskriminerande segregationen har funnits i skolor och mellan skolor. Romer grupperades i särskilda klasser och ibland placerades de i skolor för begåvnings-handikappade barn. I alla central och östeurope-iska stater var romer överrepresenterade i dessa skolor utan att hälsoanledning krävde det. Förutom detta har romer utsatts för våld och behandlats illa av polisen. Romer har varit den mest utsatta minoriteten i Rumänien.
2000-tal
”Romers svåra situation har lett till att Rumäniens regering år 2002 antog en nationell strategi för att förbättra romernas situation. (National council for combating discrimination). 2002 var Rumänien det första kandidatlandet att utveckla antidiskrimineringslagar. Strategin är det första initiativet av den rumänska regeringen för att ta ett omfattande grepp om romers problem.
Strategin syftar till att förbättra romers levnads-förhållanden genom imple-mentering av sociala, juridiska och politiska standarder för minoriteter så nära romerna som möjligt. Decentralisering och inblandning av lokala institutioner är viktiga egenskaper för strategin. Dokumentet menar att diskriminering mot romer är ett allvarligt problem i landet och sätter upp kortsiktiga och långsiktiga mål för förbättring av romernas situation. Dessa är bland annat att förbättra levnadsstandarden för romer och uppmuntra deltagandet i samhället. Kommittén för övervakning och implementering har det överordnade ansvaret för strategins organisering, koordinering och övervakning, medan National office for Roma är dess exekutiva organ och ansvarig för koordination av strategins implementering med den lokala nivån. På det lokala planet är det County Bueraux for Roma som har ansvaret.”[xxviii]
Eftersom romerna fortfarande lever i samhällets utkanter, är integrationen fortfarande i sin linda. Rädslan finns kvar och då och då förlorar de fortfarande sina hem och tvingas lämna områden där de kan ha tillbringat hela sitt liv, på grund av hot om ytterligare angrepp. Denna rädsla har gjort att många romer tvingats lämna Rumänien och söka asyl någon annanstans.
Omedelbart efter Ceausescuregimens fall så lämnade många romer Rumänien för att söka ett nytt liv i Frankrike eller Tyskland. Mellan 1990 och 1992 var det 179 676 rumänska romer som sökte politisk asyl. Man söker förklara detta med att de har en nomadisk livsstil. Den drivs både av lust och av nödvändighet. Detta är en grov överdrift och generalisering. Fattigdom är däremot en pådrivande faktor. Men störst är nog ändå rädslan.[xxix]
Sedan Frankrikes mitten-höger regering i slutet av juli 2010 varslade om att den ämnade riva hundratals olagliga romska läger har över 600 romer tvingats lämna landet. De flesta har sänts hem till Rumänien. Viviane Reding, EU-kommissionär med ansvar för människorätts-frågor, uttalade sig mycket skarpt och menade att alla EU-länder förväntas respektera den fria rörligheten inom unionen och att hon följer frågan noga och är bekymrad över utvecklingen. Problemen löses inte genom att Frankrike ger romerna pengar för att de ska åka hem igen, anser den rumänska regeringen.
”Det är fel att utvisa romer eftersom många av dem har levt länge i Frankrike. De har jobb där och barnen går i skola. De borde i stället få leva lagligt där”, säger Ilie Dinca, chef för den statliga myndigheten för romer.
Men Rumänien är fortfarande sämst i EU på att använda stödet för landets utsatta.
Som en erkänd nationell minoritet ges romer skydd enligt konstitutionen och den inhemska lagstiftning som antagits med nationella minoriteter i åtanke. De är också garanterade rättigheter genom internationella avtal som undertecknats av Rumänien. De högerextrema grupperna arbetar också i detta land för att stigmatisera romerna.
I snart tio år har EU haft integrering av romer som en akut fråga på dagordningen. Brandtal har hållits. Miljarder har spenderats. Men pengarna har inte nått fram till de romer i Rumänien som reser från sitt land för att finna en inkomst i väst.
Med denna sammanställning vill jag försöka bidra till kunskapsspridningen och den orättvisa stigmatiseringen, utan att blunda för verkligheten som ställer krav på Europas stater, enskilda och naturligtvis på romer som är den europeiska kontinentens största invandrargrupp och samtidigt våra grannar sedan hundratals år.
”I ett försök att få medlemsländerna att ta ansvar för sin romska befolkning lanserade EU 2011 en europeisk plan för att integrera Europas romer. Målet var att säkerställa romernas tillgång till utbildning, sjukvård, arbete och bostäder. För att nå dit skulle medlemsländerna använda medel från de gemensamma strukturfonderna – ett finansiellt instrument som används för att jämna ut sociala och ekonomiska skillnader inom unionen. Men det var lättare sagt än gjort i länder som Rumänien.
Under budgetperioden 2007 till 2013 avsatte EU 184 miljarder kronor till Rumäniens utveckling. 32 miljarder kronor av dem kunde användas för utbildning, sociala insatser och för att hjälpa landets fattiga – däribland romer.
Men när ett drygt år återstod av perioden visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6 procent. Drygt 30 miljarder kronor, som kunde användas för landets fattiga, var orörda och riskerade att skickas tillbaka till EU:s centrala budget. När budgetperioden tog slut vid årsskiftet 2013/2014 hade Rumänien, efter påtryckningar, utnyttjat en större del: cirka 20 procent.
Som ett exempel har jag tidigare i denna artikelserie berättat om mitt besök i Valea Rece. Då jag återvände dit två år senare för att se hur EU-pengar hjälpt byns befolkning. Fann jag bara detta:
En täckande presenning hade nu placerats runt den del av bosättningen som var synlig från vägen. För att hjälpa? För att dölja?
Den politiska viljan att satsa på romer saknas. Tvärtom vet kommunpolitiker att de riskerar en valförlust om skattemedel används till att delfinansiera en satsning på romer.
Samtidigt är romska organisationer och kommuner så resursfattiga att de sällan har råd att medfinansiera projekt eller ligga ut med pengar i väntan på återbetalning från EU:s fonder. Och myndigheter i Rumänien är enligt forskare vid Romanian academic society så pass outvecklade och korrupta att ansökningsprocesser som skulle ha tagit veckor i stället har tagit år.”[xxx]
(Det är ju bara några årtionden sedan vi svenskar befann oss i en liknande situation som Rumäniens romer. Det fanns inget liv att hoppas på i Sverige efter missväxtår och arbetslöshet. Det som ändå höll oss vid liv var hoppet och drömmarna om något bättre. Drömmen blev för 1,3 miljoner svenskar Nord Amerika. Våra förfäder sålde sina ägodelar och lånade till det som fattades för att få en åtråvärd biljett. Man lämnade käresta, eller barn och familj, mor och far hemma för att pröva lyckan däröver. För en del blev det starten på ett nytt och bättre liv, för andra blev det ännu ett misslyckande. Men vi känner inte igen oss när vi ser tiggarna från Rumänien. Vi har redan glömt.)
I hemländerna är romernas situation ofta direkt desperat. Deras gamla yrken har inget värde längre och de får ingen social hjälp – det är alltså människor som är fattiga till bristningsgränsen.
Många romer, i dessa tidigare kommunistländer, drömmer tillbaka till den gamla tiden, då hade de åtminstone enkla jobb – nu är deras jobb borta helt enkelt. De har drabbats hårt av den nyliberala trenden och den nuvarande ekonomiska krisen i Europa, menar Thomas Hammarberg.[xxxi]
Så idag finns nöden i Rumänien. Drömmen är att någon eller några i de romska familjerna skall kunna köpa en bussbiljett till det rika landet i norr, för att i första hand söka arbete, om det inte går så kan några musicera på gatan eller tigga.
Utan drömmar dör vi.
Alla.
- [i] Landguiden, Eurostat, Världsbanken, DN
- [ii] Luiza Ilie, Romania, Stereotypes and Gypsies.
- [iii] White, Karin: Metal-workers, agriculturists, acrobats, military-people and fortune-tellers – Roma (Gypsies) in and around the Byzantine empire
- [iv] Kenrick 1998:138
- [v] Kenrick 1998:138
- [vi] Zigenare som slavar – Tinet Elmgren
- [vii] Crowe 1995: 109-110
- [viii] Crowe 1991:63
- [ix] Helsingfors Watch 1991:10
- [x] Björntämjare, Ursari, Kungliga biblioteket, KoB Arthur Thesleffs fotografier
- [xi] Kvastmakare, Kungliga biblioteket, KoB Arthur Thesleffs fotografier
- [xii] Liegeois 1986:106
- [xiii] Hancock 1987:34-35
- [xiv] Zamfir, Zamfir 1993:29
- [xv] Kungliga biblioteket, KoB Arthur Thesleffs fotografier
- [xvi] Crowe 1991:68-69
- [xvii] Helsingfors Watch 1991:11
- [xviii] Kenrick 1998:139
- [xix] Kenrick 1998:140 andra källor nämner antalet 11.000
- [xx] Utdrag ur Deportationen av romer och deras behandling i Transnistrien av Viorel Achim, Nicolae Iorga Institutet, Bukarest, Rumänien
- [xxi] Utdrag ur Deportationen av romer och deras behandling i Transnistrien av Viorel Achim, Nicolae Iorga Institutet, Bukarest, Rumänien
- [xxii] Utdrag ur Deportationen av romer och deras behandling i Transnistrien av Viorel Achim, Nicolae Iorga Institutet, Bukarest, Rumänien
- [xxiii] Utdrag ur: Deportationen av romer och deras behandling i Transnistrien
- Av Viorel Achim, Nicolae Iorga Institutet, Bukarest, Rumänien
- [xxiv] Pons 1999:28
- [xxv] Pons 1999:29
- [xxvi] Pons 1999: 34
- [xxvii] Romerna i Rumänien – Steve Lando http://stevelando.blogspot.se/2010/09/romerna-i-rumanien.html
- [xxviii] Rumäniens europeisering och dess effekt på romerna i Rumänien. G3-uppsats i statsvetenskap
- VT 2010 Emese Palffy
- [xxix]Källa: Centrum för dokumentation och informationon Minorities in Europe – Southeast Europe (CEDIME-Centrum för dokumentationC om minoriteter i Europa – Sydöstra Europa (CEDIME-SE) – 2001
- [xxx] DN 30 mars 2014 Josefine Hökerberg
- [xxxi] http://www.humanrights.se/var-verksamhet/paverkan/romers-situation-i-sverige-och-europa-2013/
Bennie Åkerfeldt
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
