Sanna Rantamäki är minoritetsstrateg i Haninge kommun. Innan hon blev minoritetsstrateg jobbade hon inom kulturbranschen som scenkonstproducent. I intervjun berättar hon bland annat om sina erfarenheter som minoritetsstrateg, om framtida utmaningar och positiva framsteg i kommunen.
Kan du berätta lite om dig själv?
Jag är det som kallas andra generationens sverigefinne, vilket betyder att jag är född i Sverige och fått uppleva assimilering och viss del av den försvenskningsprocess som många nationella minoriteter råkat ut för. Liksom för många andra i min generation så höll jag på att tappa det finska språket och kontakten med den finska kulturen och levde med en ambivalent identitet. Sedan 2016 arbetar jag som Minoritetsstrateg i Haninge kommun och har idag återtagit både språket och känsla för kulturen.
Du är ju minoritetsstrateg i Haninge kommun. Vad innebär det att arbeta som minoritetsstrateg?
Arbetet som minoritetsstrateg består i att på en koncernövergripande nivå driva och utveckla frågor som rör nationella minoriteter. Jag har bland annat på uppdrag av politiken tagit fram ett minoritetspolitiskt program och till det tillhörande riktlinjer och modell om dialoger och samråd med nationella minoriteter. Min roll är att leda, stödja och möjliggöra processer mellan politik, tjänstepersoner på berörda förvaltningar och minoritetsgrupper. En av de viktigaste uppgifterna jag har är att ha kontakt och samarbeta med företrädare för minoriteterna.
Vad är den största utmaningen för någon som arbetar som minoritetsstrateg i ett förvaltningsområde?
Den största utmaningen tycker jag är att hitta ett gemensamt arbetssätt som är förvaltningsövergripande. Det är lätt att se minoritetsarbetet som projekt som går lite vid sidan om ordinarie kärnverksamhet. I Haninge kommun finns en politisk förankring och en ganska hög ambition för minoritetsarbetet men på något sätt är det ändå svårt att få gehör.
Varför är det svårt att få gehör?
Det är inga frågor som sitter i ryggmärgen hos den enskilde medarbetaren direkt, vilket i grund och botten är en kunskapsfråga. Eftersom kännedom och kunskap om nationella minoriteter och minoritetslagstiftningen är låg så blir det också utmanande och mycket tidskrävande att försöka höja kunskapsnivån i en sådan stor organisation som en kommun är.
Under alla år som du varit verksam som minoritetsstrateg, vad är det som har utvecklats i positiv riktning enligt dig?
Jag tycker att revideringen och förstärkningen av minoritetslagstiftningen 2019 gav en skjuts i arbetet. Framtagande av mål och riktlinjer bidrog till ett omtag för strukturer kring samråd och dialoger och vi har en riktigt bra kontakt mellan minoritetsgrupper, tjänstepersoner och politiker.
Hur har det märkts av i Haninge kommun?
Bland annat Haninges initiativ till nationella och regionala politikernätverk men tyvärr har pandemin påverkat antalet möten. Jag hoppas nu att vi kan återuppta dessa nätverk och återigen kunna öka kunskaper och dela med oss av erfarenheter kring minoritetsarbete kommuner emellan.
Tror du att den tidigare regeringens satsning på nationella minoriteter kan göra någon skillnad framöver?
Jag tycker att det är bra att regeringen fortsätter att satsa och just nu satsas det lite extra på romsk inkludering. Där tror jag att det kan göra stor skillnad. När statsstödet för utvecklingskommuner för romsk inkludering tog slut år 2020 var det tydligt att många av utvecklingskommunerna inte hade tillräckliga resurser för att fortsätta det arbete som sats i gång. Det behövs kontinuerligt stöd till kommuner för att arbetet ska fortskrida långsiktigt. En summa pengar här och där kommer på sikt inte bidra annat än till en projektifiering av sakfrågan.
Vad behöver den sittande regeringen göra enligt dig?
Jag hoppas och tror att regering fortsatt kommer att satsa medel på minoritetsarbete men det behöver gå hand i hand med en god uppföljning och granskning av arbetet i samtliga kommuner i hela landet. Sverige har faktiskt en lagstiftning som inte efterföljs trots att lagen är 13 år gammal.
Vad önskar du att Sverige ska göra annorlunda när det gäller den nationella minoritetspolitiken?
Jag tror att frågan om nationella minoriteter många gånger handlar om en negativ inställning till tex bevarande av minoritetsspråk eller särskilda rättigheter för minoriteter. Det finns en rotad grundinställning om att behandla alla lika för annars blir det orättvist. Men för att säkerställa att minoriteters rättigheter tillgodoses behöver man frångå detta tänk och förstå att det ibland behövs extra förstärkning för att uppnå en lika och rättvis nivå eftersom förutsättningarna och utgångspunkterna är olika.
Hur ska man öka förståelsen för detta?
För att förstå detta behöver vi gå tillbaka till ruta ett. VILKA är våra nationella minoriteter och VARFÖR har vi en minoritetslagstiftning? Så länge majoritetsbefolkningen inte känner till detta kommer heller inte viljan att anamma frågan att infinna sig.
I grund och botten behövs ett nationellt kunskapslyft. Jag skulle vilja att Sverige rekapitulerar sin egen historia och ser den för vad den verkligen är med dess framgångar men också med dess brister och mörka sidor.
Allt för många har ingen aning om att Sverige alltid varit ett flerspråkigt och mångkulturellt land. Att försvenskningsprocessen systematiskt har förtryckt, undanträngt och osynliggjort de fem nationella minoriteterna. Det i sin tur gör att väldigt, väldigt många missar att det gemensamma svenska kulturarvet som vi ska vara så stolta över faktiskt är mycket rikare och vackrare än vad vi känner till.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
