När jag bodde i Sverige brukade jag ofta kika lite intresserat på norrmännens nationaldagsfirande. Så mycket fest och så inkluderande. Det samtidigt som det Sveriges dito alltid på något sätt kändes ganska fabricerat och där jag år efter annat fick slå upp varför vi ens firar nationaldagen i Sverige.
Jag kan inte minnas att mina morföräldrar skulle ha uppmärksammat Finlands nationaldag på något särskilt sätt och min mamma som växt upp i Sverige från 4-årsåldern hade inga direkta band till nämnda dag. I oktober 2007 styrde jag på grund av kärleken kosan till min mors hemland, Finland. Kort efter skulle jag få uppleva min första finska nationaldagsfirande.
Förväntningarna var höga. Medan Sverige bara firar flaggan och vissa politiska händelser som bara råkat infalla på samma dag genom de århundraden som Sverige varit en modern självständig stat hade Finland mycket större anledning att fira. Man hade blivit en självständig nation efter en hård kamp mot olika förryskningsåtgärder för lite över hundra år sedan och möjliggjordes av revolutionen i Ryssland. En självständighet som skulle vara dyrköpt då den delvis lett till inbördeskrig, blod och massgravar och sedan måste ha försvarats då hela världen stod i brand under andra världskriget.
Jag frågade min dåvarande sambo vad vi skulle göra på självständighetsdagen? Ska vi gå ut och fira och se på någon tillställning i anslutning till dagen? Svaret var nedslående. Ingen går ut. Man sitter hemma och tittar på något som kallas ”linnan juhlat”, eller slottsbalen som det heter på svenska, där republikens president står och skakar hand med gräddan i det finska samhället i flera timmar. Orkar man kan man också se på någon gammal film som handlar om Fortsättningskriget. (Okänd soldat)
Första känslan var förvirring. Liksom varför? Det finns ju all anledning att dra på mycket större växlar! Det blev inte bättre av att man det året visade Okänd soldat från 1985 som ser ut att ha spelats in med en potatis och allmänt anses vara den sämsta versionen av de som spelats in. Det var här besvikelsen satte in, för någonstans i bakhuvud fanns en önskan om flaggviftande, jubel och fyrverkerier. Det jag fick var för mig helt okända människor som skakade hand med Tarja Halonen, republikens president för tillfället.
Nu står jag inför mitt 15:e år i landet och kommer få uppleva min 15:e självständighetsdag i republiken. Även om det skulle vara fint med lite mer flaggviftande och folkfest har jag ändå lärt mig att det självständighetsdagsfirande som finns i landet är just ett sådant firande som finländarna är vana i och helt enligt deras allmänna lynne.
Det har blivit också lättare att uppskatta dagen för vad den är och betyder. För på något sätt återspeglar firandet ändå landets och folkets sinne och historia, även om det som alltid är en kompromiss eftersom en befolkning på 5,5 miljoner aldrig kan vara homogen. Även i år tänker jag därför försöka fira dagen traditionsenligt på reserverat finländskt maner med slottsbal och med tanke på de historiska händelser som lett till att den firas. Kanske jag orkar tillägna Okänd soldat min uppmärksamhet? Fast då kanske versionen från 1955 eller 2017.
Markus Söderman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
