Under sommaren publicerade tidningen Vi en artikel av historikern Henrik Arnstad. Den handlar om den svenska självbilden och andra världskriget. Arnstad verkar mena att det i Sverige vuxit fram en självbild av Sverige under andra världskriget som är långt i från verkligheten, ett Sverige som skäms över den här tiden.
| Text: Stellan Beckman E-post: etnologenbeckman@gmail.com |
Som exempel tar han tv-serien Någonstans i Sverige som förmedlade en bild av Sverige som ”principlöshetens, ryggradslöshetens och hyckleriets rike”. Budskapet i tv-serien kom att förändra hur svenskarna såg på krigsåren.
Sen tar Arnstad fram ett annat exempel, i form av Pia-Maria Boëthius bok Heder och Samvete. Han menar att boken kom vid rätt tidpunkt, i samband med EU-debatten:
”Ickedeltagandet i kriget 1939–1945 gjorde det omöjligt att skapa en svensk nationell hjälteroll, särskilt efter omvärderingen av krigspolitiken. Det som återstod var skurkrollen. Boëthius levererade exakt vad som behövdes.”
Själv vet jag inte riktigt varför just dessa exempel tas upp. Det var bara häromåret som jag faktiskt läste Boëthius bok. Tv-serien som Arnstad hänvisar till fick jag först veta om när jag läste hans artikel. Så, vad minns jag från historielektionerna i skolan? Det är ju faktiskt där man formar sin bild av Sverige. Jag minns att vi pratade om kungar, inte despoter. Fälttåg, inte krig och plundring. Man kallar Sverige för Stormakt, inte kolonialmakt. Inte mycket att skämmas för där inte.
I sitt svar till Arnstad skriver Boëthius att boken kom till på 1970-talet när hon reste runt i USA, på ett amerikanskt stipendium: ”Till min häpnad ville nästan alla tala med mig om Sveriges handlande under andra världskriget. De var skitförbannade. Varför? Jag hade A i studentbetyg i historia och hade aldrig hört talas om vad de anklagade Sverige för.” Boëthius hade alltså vuxit upp med en världsbild förmedlad av våra kära institutioner för utbildning men blev ändå förvånad över ilskan på andra sidan atlanten.
Men Arnstad verkar främst vara fokuserad på den här idén om att man känner skam och skuld över den egna historien i Sverige. Särskilt andra världskriget. ”Javisst förekom vidrigheter, tyskvänlighet och moraliskt förkastliga beslut i svensk politik under mellankrigstiden och kriget”, skriver Arnstad, ”men det existerade även mäktiga svenska kämpande demokrater, antinazister och ministrar som modigt trotsade Adolf Hitler.”
Själv har jag aldrig träffat någon svensk som verkar skämmas för sin historia. Den verkar helt oproblematisk.
Arnstads resonemang påminner lite om författaren Ola Larsmo som i 10 lektioner i historia från 2021 skriver att han ”blir matt när någon talar om hur ’Sverige’ agerade. Man menar då oftast maktcentra som samlingsregeringen, utrikesdepartementet eller tunga spelare i näringslivet, som genom en olycklig metonymi får stå för hela landet” Larsmo menar att vi ”har idag nästan helt och hållet suddat ut dem som ville hjälpa flyktingar eller berätta vad som pågick ute i Europa.” Men återigen har jag svårt att se det. Kanske vissa historiker gör så, men om det ser så ut i svenska skolan och gymnasiet vet jag inte.
För det finns ett annat problem här som jag tror är relevant. Den svenska historien skrivs utifrån ett majoritetsperspektiv. Minoriteter som sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar är i det mesta frånvarande. Vad blir perspektivet på Sverige under andra världskriget utifrån deras perspektiv? Eller varför inte samerna? Ett urfolksperspektiv på svensk historia är ju också relevant. Men det är sällan som det lyfts fram.
Låt mig ta ett exempel på hur man plockar ur den egna historien för att skapa en mer oproblematisk bild. 2015 blev de finska krigsbarnen som kom till Sverige ett politiskt slagträ när dåvarande utrikesminister Margot Wallström riktade kritik mot Finlands flyktingpolitiska linje. Och det är ju sant att Sverige tog emot 70 000 finska krigsbarn under andra världskriget. Finlands sak var ju Sveriges. Men för romerna var ju gränserna stängda från 1914 till 1954.
Om vi enbart fokuserar på berättelsen om att Finlands sak var Sveriges och de finska krigsbarnen så var Sveriges roll under andra världskriget en hjälteroll. Men om vi ser till det faktum att gränserna var stängda för romer under samma period, utan någon större diskussion huruvida det var rätt eller fel, då var Sveriges roll under andra världskriget en skurkroll.
Arnstad önskar i sin artikel att ”svunna tiders glorifiering” skulle sammansmälta med den mer skamfyllda berättelsen av Sverige och bilda en syntes. För då skulle ”verklighetens historiska komplexitet” få plats. Och visst, det kan man väl göra. Men glöm inte minoritetsperspektivet eller urfolksperspektivet. Jag tror att det är utifrån historierna i marginalen, som sverigefinnars, tornedalingars, samers, romers och judarnas historia, en annan bild av Sverige kan komma fram.
Ja, jag tror det är ytterst relevant att man faktiskt för in dessa historier i den svenska skolundervisningen. Så som lagen föreskriver. Annars sitter vi bara här och leker svensk tiger. Det hjälper ingen.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
