Det finns få saker i den samtida debatten som är så missförstådd som jämlikhetsdata. Begreppet väcker kanske läsaren en tanke till register kring ras och religion, vilket är också det som dess starkaste kritiker genom åren har kallat det hela. Debatten om jämlikhetsdata har funnits i offentligheten sedan början av 2010-talet men än idag finns det få försök att införa jämlikhetsdata i arbetet för att motverka diskriminering.
Nationella minoriteter och språket
Vad många kanske inte vet är att Europarådet sedan sina första granskningar av svensk minoritetspolitik riktad mot de fem nationella minoriteterna har efterfrågat bättre statistik och datainsamling från svenska staten. Det är med andra ord inte bara en fråga som engagerat några forskare i svenskt sammanhang eller en fråga som endast handlat om diskriminering kring religion eller ras.
Jämlikhetsdata är i grunden baserat på anonymiserad datainsamling. Med andra ord är det inget register i fråga. Den data som samlas in är ämnat för arbetet med de diskrimineringsgrunder som finns i svenska lagen, varav vi har sju stycken i svensk lagstiftning: kön, ålder, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Av dessa sju är det bara kön och ålder som regelbundet redovisas i någon form av statistik via Statistiska centralbyråns (SCB) databanker.
År 2012 publicerade Diskrimineringsombudsmannen (DO) en rapport vid namn Statistikens roll i arbetet mot diskriminering där man slog fast att ”För att kunna utforma och följa upp jämlikhetspolitiken behövs en bred kunskapsbas av jämlikhetsdata.” Detta innefattar enligt DO både på arbetet gentemot diskriminering generellt och politiken som riktas till de nationella minoriteterna.
Även Stockholms län och Sametinget lyfte ett behov av bättre datainsamling, kvalitativ som kvantitativ, i handboken Nationella minoriteters rättigheter från 2013. Förutom att lyfta behovet lade man även fram goda exempel som Norrbottens förvaltningskommuner som gemensamt arbetat fram en enkät för att kartlägga språkkompetens hos kommunernas personal och det behov som fanns hos invånarna. I Södertälje kommun har man även undersökt personalens kompetens i minoritetetspråken som en del i att förbättra tillgängligheten på kommunal service på det egna språket.
I Nästa steg? Del 2. Förslag för en stärkt minoritetspolitik (Sou 2017:88) föreslår också Lennart Rohdin att någon form av jämlikhetsdatainsamling införs. Utredningen lyfter likt Europarådets återkommande granskningar att bristen på statistik försvårar möjligheten att följa upp och förbättra minoritetspolitiken.
Frågan om jämlikhetsdata för de fem nationella minoriteterna kan dels omfatta språket, eftersom det är tydligt utifrån skolverkets siffror att revitaliseringen för de fem nationella minoritetsspråken inte fungerar så bra som det ska. Siffrorna för skolbarn som läser finska, romska, samiska, meänkieli och jiddisch kan bara ses som katastrofala i förhållande till den ambitionsnivå som ändå finns i den svenska statens minoritetspolitik.
Datainsamling av den här formen kan även innefatta frågor som rör hälsa, förutsättningar på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, vilket är relevant för att förstå vad som måste göras från politikens håll. De fem nationella minoriteterna har inte samma förutsättningar inom dessa områden och i europarådets återkommande granskningar har särskilt kritiserat svenska statens bristande överblick för den romska minoritetens förutsättningar på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
Att kritiker av jämlikhetsdata valt att beskriva det hela som ras- eller religionsregister är olyckligt, men visar också på behovet av att ytterligare lyfta behovet av kvalitativ och kvantitativ datainsamling för arbetet med de fem nationella minoriteterna. Detta arbete ska såklart, som i allt arbete med minoriteter, involvera representanter från de nationella minoriteterna. Alla nationella minoriteter har av förklarliga skäl olika inställning till datainsamling av det här slaget vilket betyder att deras insyn i arbetet är av största vikt.
Efter 20 år av en minoritetspolitik riktad mot de fem nationella minoriteterna krävs det mer än okvalificerade gissningar kring hur revitaliseringen av minoriteternas språk och kultur, eller arbetet för ett mer inkluderande samhälle framskrider. Visst kommer svenska staten med många löften till de fem nationella minoriteterna, och det är ju väldigt bra. Det behövs dock fakta för att veta huruvida dessa löften förblir just löften eller om de faktiskt bidrar till en faktisk förändring.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
