Rätt nyligen publicerade Institutet för språk och folkminnen (ISOF) en rapport som mäter majoritetsbefolkningens kännedom om och attityder till de fem nationella minoriteterna (samer, sverigefinnar, romer, judar, tornedalingar) i Sverige. Rapporten är den tredje som publicerats sedan 2010 och görs med 5 års mellanrum i syfte att mäta den svenska majoritetsbefolkningen kännedom och attityder till de fem nationella minoriteterna och deras språk.
Enligt denna rapport har de tillfrågade i studien en positiv syn på de nationella minoriteterna och deras rätt att bevara sina språk. Samtidigt menar rapportens författare att inte mycket har hänt rent generellt sedan studien som gjordes 2010. Efter 20 år av en minoritetspolitik riktad till samer, romer, sverigefinnar, judar och tornedalingar verkar inte majoritetsbefolkningens kännedom om de olika minoriteterna öka likvärdigt.
Exempelvis verkar de tillfrågade främst känna till samer och det samiska språket. Tätt följt av sverigefinnar och finska språket. Därefter kommer romska, mäenkieli och jiddisch långt efter. Rapporten ser ett visst samband med att någon som besvarat enkäten bor i ett förvaltningsområde huruvida väl de känner till de fem nationella minoriteterna.
Den här typen av attitydundersökningar ger en inte särskilt smickrande bild av svenska statens arbete med den nationella minoritetspolitiken. Efter 20 år av en minoritetspolitik, stärkta lagar och dessutom flera offentliga utredningar som pekat på problemen kvarstår frågan kring majoritetsbefolkningens kännedom och attityder gentemot minoriteterna som varande oroväckande låg.
Samtidigt som rapporten visar på en del utmaningar vore det naivt att tro att det endast är majoritetsbefolkningens attityder och kännedom som är det enda problemet med en nationella minoritetspolitiken. Under 2020 publicerade Skolinspektionen en rapport vid namn Rätten till modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk i årskurserna 7-9.
Skolinspektionens rapport visar på en utveckling som inte är mer smickrande än ISOFs attitydmätning. Kortfattat visar rapporten att:
huvudmännen brister i att informera om modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk och därmed i att ge ett reellt erbjudande.
Rapportens författare påpekar att brister är:
särskilt framträdande när det kommer till hur dessa huvudmän säkerställer att elever och vårdnadshavare får tydlig information om rätten till modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk och information om vilka möjligheter till undervisning som finns.
Man menar även att den senaste rapporten från Skolinspektionen drar liknande slutsatser från Skolinspektionens tidigare utredningar och europarådets tillsyn av svenska statens minoritetspolitik. Kort och gott handlar det om att få elever som är berättigade till att läsa något av de fem nationella minoritetsspråken faktiskt läser detta i skolan.
Detta är då inte en fråga om attityder eller kännedom om de nationella minoriteterna, utan att det inte verkar finnas väl utvecklade medel för att faktiskt förverkliga de ambitioner som trots allt finns i den svenska minoritetspolitiken. Bland annat observerar Skolinspektionens rapport att modersmålsundervisning för något av de fem nationella minoritetsspråken inte är en del av den ”garanterade undervisningstiden” vilket ju förpassar språken och dess elever i undervisningens periferi.
Till detta bör vi även lägga resultaten från ISOFs rapport från 2019 Svenskan är den fasta inredningen som undersöker i vilken grad de nationella minoritetsspråken är synliga i offentliga miljöer. Slutsatsen av den studien är att de nationella minoritetsspråken visserligen har ett officiellt erkännande, men ändå befinner sig i marginalen i relation till exempelvis svenska och engelska. Något förvånande är dock att rapporten synliggör diverse brister hos förvaltningsområdena i sin representation av minoritetsspråken i offentligheten. Visserligen fanns det undantag men överlag fann man en hel del brister i att lyfta fram de fem minoritetsspråken.
Rapportens författare menar att det är:
svenska, svenska och åter svenska som utgör den fasta inredningen i såväl vårdcentraler som bibliotek, ibland kompletterad med engelska.
I förvaltningsområdena syns ibland ”de nationella minoritetsspråken samiska, meänkieli och finska, och i invandrartäta områden förekommer en del arabiska”.
Den offentliga verksamhet som bäst synliggör de fem minoritetsspråken är enligt rapportens författare biblioteken då de skyltar med sina bokbestånd eller regionalt alternativt nationellt kampanjmaterial.
När nu den svenska statens nationella minoritetspolitik går in i ett nytt årtionde är frågan hur väl den förda politiken har fungerat. Utifrån de rapporter jag hänvisat till här är det mycket som ännu behöver göras. Det handlar då inte bara informationsarbete riktat till majoritetsbefolkningens attityder, utan att verkligen se till att de förvaltningsområden som finns där ute följer minoritetslagen. Uppenbarligen ligger inte bara bristerna i hur majoritetsbefolkningen har informerats eller lärt känna de fem nationella minoriteterna i någon grad. Det handlar även om hur den svenska statens byråkrati inte riktigt har anpassat sig efter ambitionerna.
Stellan Backman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
